SAUblogg

Silvermyntet från Eds allé. På vilka vägar har det kommit hit? Och varifrån?

Ett halvt silvermynt från vikingatiden, funnet vid boplatsen vid Eds allé, har dragit våra blickar till sig. För kanske kan det vara ett sällsynt mynt från Marocko!

Än har ingen myntexpert hunnit titta på det, så vi vet verkligen ingenting säkert. Men om man tittar på fig. 23 (s 16) i den här rapporten, (den bild som visar åtsidan) så verkar det finnas ett liknande mynt från en stor silverskatt funnen i Sundveda mellan Märsta och Sigtuna. Den skatten kan tidigast ha grävts ner vid mitten av 800-talet, eftersom yngsta myntet är präglat 843/844 e. Kr.

Sundvedaskatten har i sin tur stora likheter med en stor silverskatt som hittades redan 1827 i Hammarby socken i Upplands-Väsby. Väsbyskatten påträffades ungefär en mil sydost om Sundveda och bara några kilometer från Eds allé. Skatten innehöll minst 490 mynt och vägde cirka 900 gram. Det yngsta myntet från denna skatt är från 833, så tidigare än så kan den inte ha grävts ner i marken.

I både Sundvedaskatten och Väsbyskatten har man hittat så kallade nordafrikanska imitationer, som är mycket sällsynta. Och nu undrar vi förstås om även vårt mynt hör till den gruppen. I så fall blir vårt halva mynt en hel sensation!

Myntet är halvt, vilket inte är ovanligt i vikingatida skatter.

Mycket välbevarad nål från vikingatiden av ben eller horn funnen vid Eds allé.

Nu börjar det dra ihop sig vid Eds allé, inom några dagar beger vi oss härifrån.

Sebastian håller på att undersöka det sista grophuset. Sammanlagt var det ett tiotal och i sex av dem hittade vi spår av textiltillverkning. Det har bland annat rört sig om flera vävtyngder, bland annat några stycken som låg på rad – precis som att vävstolen bara blivit övergiven och sedan förfallit år efter år. Till slut har vävstolens ram och varp multnat bort och vävtyngderna är det enda som bär spår om vad som en gång ägt rum här.

Bland de övriga fynden som är textilrelaterade hör också flera sländtrissor, ett möjligt nålhus (som också skulle kunna vara ett redskap som man gör snoddar med), och flera nålar.

Så en inte alltför otrolig tolkning är att flera av grophusen varit avsedda för textilproduktion. Men vad var det för slags tyger som vävdes här? Vilka plagg syddes? En vacker klänning av diamantkypert? Och har kläderna och tygerna bara använts för husbehov? Eller har det skeppats vidare till Birka, Sigtuna eller Gamla Uppsala för försäljning?

Sebastian i det sista grophuset som vi undersöker vid Eds allé.

Fyndpinnarna visar var vävtyngderna ligger – spåren efter en stående vävstol.

Att hitta enstaka vävtyngder, alltså tyngder av bränd lera som sträckt varpen i forntida stående vävstolar, är inte ovanligt. Att däremot hitta flera stycken, liggandes på rad – det är speciellt! Och det har Ulf lyckats med i sitt grophus vid Eds allé.

I lagret låg ganska mycket keramik och bränd lera. Efter ett tag övergick den brända leran till att bli ”lerkluttar” som låg och skräpade här och var. Det var då som tanken slog Ulf: tänk om det är vävtyngder? Och det var det. Fjorton stycken vävtyngder bildade ett mönster på golvet – en oval.

Vävtyngderna är inte hårdbrända, som de brukar vara, utan mer ”sprödbakade”. Det är mycket sköra och går inte att lyfta upp utan att gå sönder.

Fyndet gjordes i den sydöstra delen av huset. Troligtvis har det stått två takbärande stolpar i grophuset, en i den västra delen, en i den östra. Tillsammans har de stöttat en takstol som burit yttertaket. Förmodligen har vävstolen stått lutad mot takstolen – alltså inte utmed väggen utan i 90 graders vinkel från den.

Ulf i grophuset där vävtyngderna hittades.