Att alla yrkesfack har sina egna fikonspråk är väl bekant. Även arkeologers sätt att uttrycka sig rymmer många egenheter. Sökandet efter det förflutna går via förfall, nedbrytning och ofta förstörelse. Listan kan bli lång när lämningstyper och tillstånd ska kokas ned till några få ord. Vi hittar hus bestående av stolphål och stöter titt som tätt på fyndtomma sammanhang. Till favorituttrycken hör även kategorin omkullfallen rest sten, vilket bl a kan beteckna en speciell form av gravmarkörer. Benämningen är ganska förvirrande eftersom den vänder på intention och konsekvens. En mer logisk beteckning vore kanske rest, omkullfallen sten, eller för att inte störa ordningen i registren: (omkullfallen) rest sten. Det är ju oftast i det skicket vi finner dem. Det hände senast häromveckan på SAUs grävning i närheten av Alunda.
Vår närvaro är påkallad av ett antal gravar som måste undersökas och tas bort innan väg 288 kan breddas. Det råder ingen brist på sten på den lilla moränryggen, som vid första intrycket ser ut som vilken backe som helst. Efter en hel del idogt rensande har dock vissa mönster uppenbarat sig. Bland stenarna fanns även en betydligt större sten med flata sidor. Den var täckt av jord och låg något snedställd i en krets av glest lagd sten. Vi lät resa den igen.
Emelie och bautastenen.
61wlni
djaeu0
ar6zk8
i2u4fi
odz37k
bhn6ck
9tml58
lk18lb
gviuxm
6xo2r8
1u78v3
szqx10
eanehi
gaxmhr
p4xeyr
50a8q3
vwy182
6d08w0
f835kc