Nätt och fint gravfält i Alunda

Arkeologen Helena Hulth, keramikexperten Torbjörn Björnsson och benexperten Musse inspekterar en av de fina gravarna i Alunda.

Arkeologen Helena Hulth, keramikexperten Torbjörn Björnsson och benexperten Musse inspekterar en av de fina gravarna i Alunda.

I Marma i Alunda socken i Östhammars kommun håller vi nu på att undersöka ett fint gravfält från vendeltid (600-800 e. Kr) och vikingatid (800-1050 e. Kr).

Sammanlagt är det ett tiotal gravar som ska undersökas på en höjdrygg invid väg 288, däribland en ovanligt stor hög på bergets topp.

Ett par av de snygga stensättningarna.

Ett par av de snygga stensättningarna.

Kreativiteten flödade när järnåldersmänniskorna formgav dessa omsorgsfullt lagda gravar. Förutom högen finns flera stensättningar: en är äggformad, ett par är rektangulära, andra runda. Sammantaget ger gravfältet ett ovanligt nätt intryck, där hänsyn tagits så att nästan ingen grav överlappar någon annan.

Högen som är ungefär 12 meter i diameter och 2 meter hög ligger på en bergknalle invid väg 288.

Högen som är ungefär 15 meter i diameter och 2 meter hög ligger på en bergknalle invid väg 288.

Högen är troligtvis omkring 1500 år gammal. Den kallas ”Kelthögen” och är cirka 15 meter i diameter och 2 meter hög, men har för länge sedan skadats. Högen är uppbyggd av ett jordblandat stenröse.

Storleken på gravhögen tyder på att det är någon eller några som har dominerat bygden som begravts här. Det måste ha varit människor med resurser som fått folk att bära all sten som behövts. Att man ville märkas och synas på långt håll är uppenbart.

Gravfältet hade ett mycket bra kommunikativt läge under forntiden. Visserligen ligger platsen över två mil från Östersjön, men under järnåldern hade området kontakt med havet via en smal fjärd som löpte fram till Sund. Där var fjärden förbunden med Kilbyån och Olandsån. Landvägen kunde man ta sig till Gamla Uppsala.

Högen är är uppbyggd av jord och stenar.

Högen är är uppbyggd av jord och stenar.

Vi hoppas kunna spåra handlingar kring begravningsritualer och långväga kontakter och så klart få kunskap om vilka som begravdes här. Vilket kön och ålder hade den döde? Har hon eller han lidit av någon sjukdom som osteologerna (benexperterna) kan spåra? Och vilket favoritdjur har fått följa den döde i graven. Kan det vara hundar, jaktfåglar och hästar?

Den 2 juni klockan 14.00 och den 7 juni klockan 18.00 kommer arkeologen Helena Hulth att guida allmänheten på gravfältet. Alla är hjärtligt välkomna!

 

 

Publicerat i Gravfält o gravar, Järnålder, Uppland | Lämna en kommentar

Historien om Lilla Alunda

Hej på er! Jag heter Sandra Söderlind och pluggar till arkeolog vid Uppsala universitet. Som en sista del av min masterutbildning har jag nu min praktik på SAU och har fått i uppdrag att blogga om den arkeologiska undersökning där jag för första gången har fått delta vid en exploateringsgrävning, alltså en utgrävning där vi arkeologer (eller blivande arkeologer) undersöker fornlämningar på en yta som sedan ska bebyggas eller av annan anledning tas bort.

Utgrävningen skedde i Alunda 3,5 mil nordöst om Uppsala där väg 288 ska breddas, vilket påverkar de fornlämningar som finns utmed vägen. Projektet, som vi kallar Lilla Alunda, eller Hundkojan, utgjordes av en undersökning av en mindre del av ett gravfält etablerat under järnåldern. På platsen fanns enligt förundersökningen en rundad stensättning, d.v.s. en vanlig typ av grav under järnåldern. Stensättningen i Alunda beskrevs som rund i formen och hittades med en större flat sten, en s.k. locksten, centralt placerad på graven. Lockstenen täckte ett sotigt lager med en tydlig koncentration av brända ben. Dessa ben kommer från en människa, möjligen en yngre individ och/eller kvinna som levde under äldre romersk järnålder (14C-dateringarna indikerar att hon/han dött ca 55-135 e.Kr).

Då vi öppnat vårt schakt blev det tydligt att stensättningen vi kommit för att undersöka var mer komplicerad än vad vi först trodde. Till en början verkade det som att graven var större än vad man antagit vid förundersökningen. Sedan uppfattade vi att ytan bestod av ett flertal mindre stensättningar som var placerade nära inpå varandra, som en matta av sten. Stenpackningarna utgjordes av större och mindre stenar som var mer eller mindre tätt lagda och utan tydliga avgränsningar. Då är det lätt att börja ”se” saker. Kantkedjor var ena sekunden svåra att se och nästa sekund tycktes det finnas en massa olika! Det var ganska förvirrande.

Vår undersökningsyta med en fin rest sten centralt i bild.

Vår undersökningsyta med en fin rest sten centralt i bild.

Vi bestämde oss snart för att inte lägga alltför mycket energi på de svårtolkade kantkedjorna. Grävningen skedde lager för lager och inom kort började vi hitta koncentrationer av ben som var placerade i gropar på ytan. Dessa bengropar innehöll stora mängder brända ben. På den östra delen av ytan framkom något som såg ut som en egen liten stensättning, bara någon enstaka meter i diameter, och med en tydlig kantkedja. I denna minigrav hittade vi också en del keramik och lite brända ben, dock inte lika mycket som i bengroparna. Då vi undersökte benkoncentrationen under lockstenen hittade vi också några fragment av en kam, tillverkad av ben. Inga fynd av metall gjordes, trots en ivrig och kompetent metalldetekterare!

Ben och sten i sållet.

Ben och sten i sållet.

Redan i början av grävningen hittade vi också en omkullfallen rest sten som beundrades av både grävteamet och de Alundabor som hade vägarna förbi, se tidigare blogginlägg. Resta stenar var vanliga på järnålderns gravfält och efter en promenad i den närliggande skogen kunde vi konstatera att den resta stenen på vår yta inte var den enda på detta gravfält. Då den resta stenen plockades bort i slutet av grävningen hittade vi dessutom ytterligare en benkoncentration med en enorm mängd brända ben begravda under den.

Det är tydligt att gravens (eller gravarnas?) konstruktion var svår att förstå och att den/de har gett oss en del huvudbry under utgrävningens gång. För mig som praktikant har det dock varit ett perfekt projekt just på grund av detta. Jag lärde mig mycket om att tolka den arkeologi som vi gräver fram och hur svårt det kan vara! Det är inte alls lika lätt att förstå vad det är som händer i schakten som tv-programmet Time Team får det att framstå. Men tur är väl det. Det är ju just detektivarbetet som gör arkeologin ute i fält så himla intressant!

/Sandra

 

Publicerat i Alunda, Förmedling, Gravfält o gravar, Järnålder, Okategoriserade, Osteologi, Uppland | Lämna en kommentar

Arkeologspråk och resta stenar

Att alla yrkesfack har sina egna fikonspråk är väl bekant. Även arkeologers sätt att uttrycka sig rymmer många egenheter. Sökandet efter det förflutna går via förfall, nedbrytning och ofta förstörelse. Listan kan bli lång när lämningstyper och tillstånd ska kokas ned till några få ord. Vi hittar hus bestående av stolphål och stöter titt som tätt på fyndtomma sammanhang. Till favorituttrycken hör även kategorin omkullfallen rest sten, vilket bl a kan beteckna en speciell form av gravmarkörer. Benämningen är ganska förvirrande eftersom den vänder på intention och konsekvens. En mer logisk beteckning vore kanske rest, omkullfallen sten, eller för att inte störa ordningen i registren: (omkullfallen) rest sten. Det är ju oftast i det skicket vi finner dem. Det hände senast häromveckan på SAUs grävning i närheten av Alunda.

Vår närvaro är påkallad av ett antal gravar som måste undersökas och tas bort innan väg 288 kan breddas. Det råder ingen brist på sten på den lilla moränryggen, som vid första intrycket ser ut som vilken backe som helst. Efter en hel del idogt rensande har dock vissa mönster uppenbarat sig. Bland stenarna fanns även en betydligt större sten med flata sidor. Den var täckt av jord och låg något snedställd i en krets av glest lagd sten. Vi lät resa den igen.

Emelie och bautastenen.

Emelie och bautastenen.

Publicerat i Alunda, Gravfält o gravar, Järnålder, Uppdragsarkeologi, Uppland | Lämna en kommentar

Ljuset har återvänt

Det våras och grävsäsongen börjar så smått komma igång igen, efter ungefär ett kvartals uppehåll. Emellanåt får vi frågan om vad vi gör när vi är inne, underförstått på vintern. Svaret är  att vi analyserar, bearbetar och rapporterar, vilket i och för sig inte enbart sker under den mörka årstiden. Denna gångna perioden är även en bra tid för eftertanke och för nya infallsvinklar. Nyligen genomförde vi en projektledarkurs med fokus på kommunikation och konfliktlösning. Lärorikt och kul!

Vi har även låtit berika oss av ett flertal seminarier och föredrag, bland annat av Frands Herschend, ifråga om att arbeta med bayesiansk statistik, liksom av Charlotte Hedenstierna-Jonsons presentation kring sin forskning.  Stig Welinder tittade förbi efter en tur i SGUs bibliotek. Peter Bratt har varit här och pratat om vapengravar och Max Jahrehorn från Oxider har invigt oss i konservatorns vedermödor och glädjeämnen. För att nämna några.

Ett av guldkornen, som f ö fick kollegan att utropa: ”Fattar ni vilken bra arbetsplats det här är?” var Bo Gräslunds föredrag om sin forskning kring Beowulf. Vi satt på helspänn i närmare två timmar och protesterade livligt varje gång Bo försökte sig på en genväg. Boken om Beowulf ska komma under året. Den ser vi verkligen fram emot.

Insikter om Beowulf, av Bo Gräslund.

Insikter om Beowulf, av Bo Gräslund.

Publicerat i Allmänt, Boplats, Föremål, Förmedling, Vetenskapliga programmet | Lämna en kommentar

Stenålderskonferens i Norrköping

Michel_forelaserDen 15-16 mars åkte jag och tre kollegor från SAU till Norrköping för att både ta del av samt delge funderingar, slutsatser och resultat från några undersökningar och projekt som genomförts i Sverige under de senaste åren.

Dagarna blev intensiva med föredrag alltifrån hur mesolitikum framställts populärvetenskapligt, till en enskild grop i Blekinge, som under tidigmesolitikum använts till att fermentera fisk, och en hel del däremellan.

Från SAU, som var en av medarrangörerna, bidrog Michel Guinard med 20 minuter om mellanmesolitisk stenteknologi, delvis baserad på de undersökningar som gjorts i Gästrikland inom det så kallade ”Torsåkersprojeketet”.

Mr Michel

Mr Michel

 

Publicerat i Allmänt, Östergötland, Populärt, Seminarium, Stenålder | Lämna en kommentar

Snittat, hugget, skuret – osteologen berättar om snittspår i ben

I benmaterial hittar man ofta många spår efter olika händelser. Ben spricker på olika sätt när de är färska eller uttorkade. Hundar och råttor efterlämnar olika sorters gnagspår, eld förändrar färgen, knivar och klyvare skapar linjer och raka snittytor på benens yta osv.

Snittspår kan berätta om bl a hantering av pälsdjur och styckning av köttdjur, fisk och fågel. Styckningstekniken förändrades under förhistorien i takt med variationen av råmaterialet till verktygen.

Så kallad anatomisk styckning, där man delar djuret i de naturliga brytpunkterna, dominerade under stenålder och har återkommit under modern tid. Från dessa perioder hittar man snittspår vid de olika fästpunkterna för de muskler och ligament som håller ihop lederna. Under järnålder och medeltid användes istället yxan flitigt och man högg helt enkelt igenom hela ben.

Bilderna nedan visar snittspår som representerar olika aktiviteter.

1.Ett armbågs- och strålben av får eller get med flera parallella snittspår som uppkommit när man skurit skivor av en fårbog. Bogstycket är såsom fiolen en del som lämpar sig väl att torka, röka eller salta och används ofta som skattepersedel som kan förvaras under en längre period.

Ett armbågs- och strålben av får eller get med flera parallella snittspår som uppkommit när man skurit skivor av en fårbog. Bogstycket är såsom fårfiolen: en del som lämpar sig väl att torka, röka eller salta och används ofta som skattepersedel som kan förvaras under en längre period.

Detalj av benet ovan.

Detalj av benet ovan.

2.En kattskalle med flera tunna snittspår som uppkommit när man lossat pälsen från skallen. Ben av katt och hund uppvisar ofta snittspår under järnålder och medeltid.

En kattskalle med flera tunna snittspår som uppkommit när man lossat pälsen från skallen. Ben av katt och hund uppvisar ofta snittspår under järnålder och medeltid.

3.Ett fotben av ekorre med snittspår. Ekorren var ett viktigt pälsdjur och jagades med speciella ”ekorrpilar” med trubbig spets för att inte skada skinnen. Det finska ordet för pengar sägs komma från ekorrskinn.

Ett fotben av ekorre med snittspår. Ekorren var ett viktigt pälsdjur och jagades med speciella ”ekorrpilar” med trubbig spets för att inte skada skinnen. Det finska ordet för pengar sägs komma från ekorrskinn.

4.Hantverk – här har man använt vingben från gås för att göra något. Om änden skärs bort får man ett rör som kan vidarebearbetas till exempelvis ett nålhus eller en flöjt. Kvar till den osteologiska analysen blir restmaterialet. Ben är ett mycket användbart material med många speciella egenskaper och det var egentligen först i samband med plasternas massproduktion som användningen av ben för allehanda ändamål upphörde.

Hantverk – här har man använt vingben från gås för att göra något. Om änden skärs bort får man ett rör som kan vidarebearbetas till exempelvis ett nålhus eller en flöjt. Kvar till den osteologiska analysen blir restmaterialet. Ben är ett mycket användbart material med många speciella egenskaper och det var egentligen först i samband med plasternas massproduktion som användningen av ben för allehanda ändamål upphörde.

 

 

Publicerat i Boplats, Bronsålder, Järnålder, Medeltid/Historisk, Osteologi, Populärt, Stenålder | Lämna en kommentar

Ett forskningsprojekt kring neolitisk keramik runt norra Östersjön

Häromdagen besökte Niklas Stenbäck Åbo universitet tillsammans med Torbjörn Brorsson, KKS, och Jenni Lucenius, Ålands landskapsregering. Syftet med besöket vara att studera neolitisk kamkeramik från sydvästra Finland och välja ut lämpliga skärvor för tunnslips- och ICP-analyser. Dessa kommer sedan att jämföras med neolitisk keramik från Åland och östra Mellansverige som vi tidigare analyserat. I det här projektet jämför vi det åländska keramikmaterialet från neolitikum, tekniskt och råmaterialmässigt, med material från den svenska och den finska sidan. Vi studerar kulturella kontakter och nätverk över tid genom t ex lerans proveniens och förändringar i teknologiska stildrag.

Jenni Lucenius och Torbjörn Brorsson (i mitten) tittar på kamkeramiska skärvor tillsammans med Mirva Pääkkönen och Henrik Asplund från Åbo universitet. Foto Niklas Stenbäck.

Jenni Lucenius och Torbjörn Brorsson (i mitten) tittar på kamkeramiska skärvor tillsammans med Mirva Pääkkönen och Henrik Asplund från Åbo universitet. Foto Niklas Stenbäck.

Publicerat i Åland, Boplats, Laborativ arkeologi, Metodik, Stenålder | Lämna en kommentar

Alunda – en uppdatering

Sommaren 2015 undersökte vi delar av en boplats och ett mindre gravfält strax utanför Alunda i nordöstra Uppland. Anledningen till såväl denna undersökning som ytterligare utgrävningar under kommande vår/sommar är att väg 288 mellan Uppsala och Östhammar (Börstil) breddas för bättre trafiksäkerhet. Gravfältet har fått beteckningen Alunda 754 och bestod, som den uppmärksamme läsaren redan vet, inte av en grav utan av flera. Fyra av gravarna låg inom vägområdet och har därför undersökts. Just nu pågår analyser och bearbetning av det insamlade materialet.

Utsnitt ur fastighetskartan. De lila fälten är fornlämningar. Gravfältet Alunda 754 är markerat med en röd ring.

Från förundersökningen finns en datering från området till sen vikingatid/tidig medeltid (ca 1000 till 1100 e Kr). Dateringen är gjord på träkol av tall, plockad från ett sotlager intill den största stensättningen. Fler kol 14-analyser är dock på gång. Förhoppningsvis kan brända ben från ett par av gravarna dateras och om inte det fungerar så räknar vi med att kunna datera ytterligare ett par kolprover i olika lager och anläggningar i och intill gravarna.

Vi väntar alltså på dateringar. Den osteologiska analysen däremot är färdig. Den totala mängden ben från gravfältet är knappt ett halvt kilo fördelat på närmare 1100 fragment. Analysen har visat att benen huvudsakligen består av brända människoben. Eftersom de könsindikerande benen är skadade eller saknas, går det tyvärr inte att avgöra om de gravlagda var kvinnor eller män. Vi vet dock att benen kommer från vuxna individer. I en av gravarna fanns även ett kraniefragment från en hund, liksom ben som inte kan artbestämmas annat än till ett mellanstort däggdjur. Eftersom benmängden efter en vuxen människa normalt är runt tre till fyra kilo har vi långt ifrån funnit samtliga ben efter de individer som har gravlagts. Det brukar man inte göra, vilket sannolikt betyder att alla ben inte hamnade i gravarna.

Järnnit från en av gravarna.

Järnnit från en av gravarna.

Förutom den osteologiska analysen är konserveringen av de föremål vi hittade i gravarna klar. Det rör sig om ett antal järnnitar, en järnkrampa och ett par pärlor i kopparlegering. Pärlorna verkar vara från vendeltid (år 550 till 750/800 e Kr) och järnnitarna dateras generellt till yngre järnålder (år 550 till ca 1000 e Kr). Gravfältet har dock vissa yttre drag som ser ut att vara från äldre järnålder (500 f Kr till 550 e Kr). Gravfältet är litet och har nog aldrig bestått av särskilt många gravar. Det är därför antagligen inte ett gårdsgravfält, utan kanske någon form av gränsmarkering där gravarnas syfte var att markera rätten till land eller gränsen för byns marker. Vår förhoppning är att med kol 14-dateringarnas hjälp få veta när detta skedde.

pärla10_beskuren

Pärla i kopparlegering från en annan av gravarna.

 

Publicerat i Alunda, Gravfält o gravar, Järnålder, Osteologi, Period, Region, Uppdragsarkeologi, Uppland | 2 kommentarer

God Jul och Gott Nytt År!

Julkort 2015Ett händelserikt år är snart till ända. Vi ser fram emot det år som kommer med nya utmaningar och ber att få önska Er alla en riktigt God Jul!

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

SAU och kollegor i samtal med Peter Bratt

Nobelkväll utan bankett, men väl i ett givande samtal med Peter Bratt om hans senaste forskningsprojekt: Mälardalens vapengravar, eller gravar med vapen, drygt 300 st, hittills.

John Ljungkvist diskuterar med Bo Gräslund i kretsen av engagerade åhörare.

John Ljungkvist diskuterar med Bo Gräslund i kretsen av engagerade åhörare.

Vår finurlige osteolog Rudolf Gustavsson resonerar kring förutsättningarna för återanvändning av järn som brunnit på gravbål.

Vår finurlige osteolog Rudolf Gustavsson resonerar kring förutsättningarna för återanvändning av svärdsklingor som brunnit på gravbål.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar