Experiment med kremering

Postat den 23 maj, 2013 av Åsa M Larsson

Det blev en imponerande brasa med en oslagbar omgivning. Foto: Åsa M Larsson

Det är alldeles för sällan vi arkeologer får en chans att göra praktiska experiment, vilket är synd då vi lär oss oerhört mycket av alla de frågor och funderingar som uppstår när vi försöker återskapa något i verkligheten. De allra flesta av oss skulle inget hellre vilja än att få utföra fler praktiska försök, men det tar en hel del tid och pengar och byråkrati i anspråk. Därför var stämningen på topp igår kväll när arkeologer och osteologer från SAU, Upplandsmuseet och institutionen vid Uppsala universitet samlades nedanför högarna i Gamla Uppsala och byggde upp ett gravbål.

En del av det som "offrades" på bålet. Allt för vetenskapen! Foto: Åsa M Larsson

In i sista stund var det osäkert om allt skulle klaffa: formella tillstånd, tillgång till hela djurkroppar och inte minst vädret. Men tack vare en fantastisk insats av alla inblandade, och kanske med viss övernaturlig hjälp, så föll allt på plats och vi fick en fantastiskt fin kväll. Gnistan som startade det hela var ett förslag från Mediabruket som producerar ett inslag för Vetenskapens Värld i SVT om undersökningarna i Gamla Uppsala. Som Kristina Ekero Eriksson berättar på vår projektwebb så kommer inslaget handla en hel del om de många gravar från vendel- och vikingatid som vi grävde ut där förra året. Dessutom hittades det en bålplats, vilket inte hör till vanligheten att vi kan identifiera.

Inte mycket var kvar nästa morgon. Emma Sjöling, John Ljungkvist och Sofia Prata letar igenom askan medan filmteamet dokumenterar. Foto: Åsa M Larsson

Det har gjorts enstaka experiment med bålbränning av arkeologer, men nu fick vi möjlighet att använda oss av en hel gris och en del andra djur, samt en del föremål som glaspärlor, glasbägare, spjutspets, spännen, silver och en fin kruka donerad av Frands Herschend som han tillverkat på Eketorp en gång i tiden. Ni kan läsa mer om vilka som var inblandade i Kristinas inlägg. För SAUs räkning hägrade dessutom löftet att våra osteologer Emma och Sofia skulle få behålla de ben som blev kvar när bålet brunnit ned. Att kunna studera vad som händer med benen och vilka delar som förstörs mer eller mindre är viktigt i bedömningen av vilket sorts urval som gjorts av det som vi sen hittar i brandgravarna.

Temperaturen varierade mellan 700-1000 grader. Glaspärlorna klarade sig ganska bra ändå, liksom allt av järn, men till höger syns klumpen som glasbägaren förvandlades till. Foto: Åsa M Larsson

I morse var jag förbi en sväng igen och hittade de båda tillsammans med John Ljungkvist på knä vid bålresterna där de försiktigt letade fram fynd och ben inför kamerorna. Vi ser fram emot TV-inslaget och vi har verkligen fått ut mycket som var både tankeväckande och roligt av detta experiment.

Publicerat i Gamla Uppsala, Gravfält, Järnålder, Osteologi, Uppland | Lämna en kommentar

Osteologen visar på Gamla Uppsala museum

Postat den 19 april, 2013 av Åsa M Larsson

Sofia Prata förbereder lite bilder att visa upp för frågvisa.

På lördag och söndag kommer Sofia Prata att finnas på plats ute på Gamla Uppsala museum för att berätta om vad en osteolog gör egentligen för besökarna. Osteologi är alltså läran om benen och de som utbildas i detta hjälper arkeologerna genom att artbestämma djurben och studera mänskliga lämningar.

De flesta vet säkert att det går att bestämma kön och ålder på människoben, men vet ni hur? Och vet ni hur mycket mer det finns att se och upptäcka på benen, som hälsa, uppväxtsvillkor, levnadsbetingelser, arbetssysslor, skador mm? Vad tittar en osteolog på för att göra dessa bedömningar? Och hur kan de se skillnad på rådjur och får, häst och ko, på bara några små fragment egentligen? Och kan man säga nåt egentligen om brända ben?

Sofia kommer att berätta om detta och mer på plats på museet och hon har även med sig en del ben att visa på. Det är ingen föreläsning, utan bara att komma förbi och prata och fundera högt. Barn är speciellt välkomna.

Plats: Gamla Uppsala Museum

Datum: 20-21 april

Tid: kl 14-15.30

Publicerat i Förmedling, Gamla Uppsala, Osteologi | Lämna en kommentar

Tankar och text börjar formas om Källstalöt

Postat den 5 april, 2013 av Fredrik Andersson

Inför byggandet av bland annat nya kontorslokaler inom fastigheten Källstalöt i Torshälla genomförde SAU under 2012 undersökningar vid Volvo CE utanför Eskilstuna. Efter att grävningarna avslutades i höstas har det insamlade materialet gåtts igenom och sammanställts. På delar av materialet har det också gjorts diverse analyser som vi nu börjar få svar på. Arbetet har kommit till ett skede där det vi såg, dokumenterade och diskuterade på åkern i Källstalöt ska formas till text, siffror och kartor i en arkeologisk rapport.

Fjolårets undersökningar gällde två olika fornlämningar, Torshälla 172 och 173, och där efterarbetet med undersökningen av Torshälla 172 är det som har kommit längst. Denna del av området dominerades av två närmast sammanhängande kulturlager med fynd av bland annat djurben och keramik. I och intill kulturlagren undersöktes ett större antal härdar, några avfallsgropar och ett fåtal stolphål.

Översiktsbild över de båda fornlämningsområdena vid Källstalöt. Torshälla 173 till vänster i bild och Torshälla 172 med det mörkare kulturlagret till höger runt grävmaskinen. Centralt syns Hagby gård, till vars ägor undersökningsområdena har hört under historisk tid. Foto: Ulf Celin, SAU.

Svaren från de kolprover som har 14C-anlyserats har gett dateringar från perioden 370 f.Kr till 100 e.Kr. De samstämmiga dateringarna tillsammans med det relativt homogena arkeologiska materialet talar för att platsen har använts på ett likartat sätt under en begränsad tid under århundrande kring år 0. Därefter, under romersk järnålder, har marken börjat brukats annorlunda och dessa aktiviteter har lämnat få arkeologiska spår efter sig.

Förutom att beskriva resultaten från fältarbetet är en av våra utmaningar nu att försöka förstå vad människorna gjorde under ett antal generationer där bland eldstäderna, och varför de slutade. Ett led i tolkningsarbetet är att studera härdarna som verkar ha spelat en central roll i aktiviteterna.  Genom att göra en statistisk analys av härdmaterialet, deras storlek, form, innehåll med mera, är tanken att Torshälla 172 ska kunna jämföras med liknade undersökta lokaler för att på så sätt kunna få en förståelse för vad de arkeologiska spåren kan representera.

En av de undersökta härdarna som nu ska hjälpa oss förstå vad människorna gjorde här för drygt 2000 år sedan. Foto: Jennie Andersson, SAU.

En annan ingång till platsen är att analysera fyndmaterialet, det skräp som människorna har lämnat efter sig. Emma Sjöling håller på och sammanställer benmaterialet för att se vilka djurarter som har förekommit på platsen, om det rör sig om slakt- eller matavfall och om man utifrån hur benen är spridda över området kan säga något om platsen och hur den har använts.  Artbestämningen har visat att det förekommer ben från dels tamdjur såsom nöt, häst, hund, får och svin, och dels från vilda djur som älg och fisk. Att djurbenen inte bara är spår efter matlagning finns det några exempel på i materialet. Minst fyra fynd av bearbetat ben har gjorts, dels av en pryl och dels av olika former av spetsar. Föremål som tyder på att man också har ägnat sig åt handarbeten. Vi får se vad de övriga resultaten kan tillföra förståelsen av platsen när analysarbetet är klart.

Fynd av bearbetade djurben från en avfallsgrop. Det mindre föremålet är en möjlig pilspets. Användningsområdet för det större är osäkert, materialet är ett mellanhandsben från älg som har en speciellt böjd form som man har önskat behålla. Man har endast snidat till en spets i ena änden. Foto: Fredrik Andersson, SAU

Publicerat i Boplats, Järnålder, Södermanland | Lämna en kommentar

SAU i järnbruksland

Postat den 22 mars, 2013 av Åsa M Larsson

Johan visar Ulf och Jonas hur vi ska värma upp järnet. Foto: Åsa Larsson

Vintern må envist hänga kvar, men vår blir det alltid till slut och då försvinner medarbetarna iväg från kontoret till olika mer eller mindre äventyrliga utgrävningar i landet. Innan det sker ville vi ha en chans till lite samvaro och styrde kosan norrut till Högbo Bruk utanför Sandviken i Gästrikland. Denna gamla bruksmiljö ägs och drivs av kommunen, som inte bara rustat upp herrgården utan även lockat till sig hantverkare som smeder och glasmästare.

Jonas hamrar loss på järnet som ska både spetsas och böjas. Foto: Åsa Larsson

Ibland (okej ofta) fick Johan ge oss en hjälpande hand. Här med Ann som böjer till det sista. Foto: Åsa Larsson

Ulf förevisar stolt det färdiga konstverket. Foto: Åsa Larsso

Torsdagen tillbringade vårt gäng dels hos Smé Johan i hans smedja och fick prata smide och banka loss på järnstänger som vi med makalös kompetens (och bara lite handgriplig hjälp från Johan) smidde till mycket tjusiga ljushållare. Sen gick vi vidare till Björn Steijner i glashyttan som ligger otroligt fint vid ett litet fall och fick prova på att forma en glasklump till den andra delen av ljushållaren. Återigen en chans att peppra den tålmodiga hantverkaren med frågor kring hans material, i detta fall glas.

Ganska stolta och nöjda med vår insats firade vi oss själva med en mycket god middag på brukshotellet, tillagad av lokala råvaror, inklusive grönsakerna som odlas i deras eget växthus på området. Nästa dag fick vi en trevlig guidad tur i den gamla herrgårdsmiljön, men mer om det i nästa inlägg.

I glashyttan fick vi testa på att forma glas. Varm, svettigt, och lite panikartat. Foto: Ulf Celin

Det gällde att hålla änden på plats medan glaset svalnade. Foto: Åsa Larsson

Så här var det tänkt att det skulle se ut när vi var klara

Publicerat i Allmänt, Gästrikland | Lämna en kommentar

SAU och fynden

Postat den 13 mars, 2013 av Ulf Celin

Eftersom SAU är huvudman för ett flertal arkeologiska undersökningar är också fyndmaterial tillfälligt förvarade i vårt magasin. I samband med våra rapportarbeten behöver vi ha tillgång till fynden för analyser och beskrivningar. Nu, när flera undersökningar har blivit avrapporterade, är det dags att förbereda oss på att fynden ska skickas iväg. Därför har jag under de senaste månaderna arbetat med att ordna upp dem. Målsättningen har varit att se till att de blir kontrollerade, paketerade och fyndfördelade, för att därefter kunna skicka iväg dem till det museimagasin där de framöver ska förvaras.

Det mesta förvaras i träbackar, men föremål av metall förvaras i så kallade klimatboxar med kontrollerad luftfuktighet. Foto: Ulf Celin

Mycket hamnar på Historiska museet i Stockholm, men om ett länsmuseum uttrycker önskemål att få ett material så brukar det ofta hamna där. Fördelen med Historiskas stora samlingar är att de underlättar för forskare som vill studera föremål från många olika platser. Fördelen med länsmuseerna är att de i större mån kan lyfta fram dem i tillfälliga utställningar, och att lokalintresset kan vara större.

Men innan fynden kan skickas iväg finns det en mängd saker som måste göras. En är att kontrollera att undersökningen faktiskt finns registrerad i FMIS (Riksantikvarieämbetets fornminnesregister) och om så inte är fallet, se till att detta ordnas upp. Att en sådan registrering är utförd är en förutsättning för att RAÄs kulturminnesenhet ska utfärda fyndfördelningsbeslut. Arbetet har också gått ut på att skapa kontakt med de mottagande institutionerna för att avgöra hur man vill att fynden ska vara ordnade i samband med överlämnandet – det kan vara lite olika beroende på om det är Historiska museet eller ett länsmuseum.

Det mer handgripliga arbetet har gått ut på att klarlägga att alla fynd som finns i rapporternas fyndlistor också de facto finns liggande i fyndlådorna. Samt att se till att de material som är gallrade också är bortrensade från fynden. Även om allt vi hittat har noterats i databaser och räknats och/eller vägts, så skickas inte allt till magasinen. T ex mycket sentida föremål, eller massmaterial som bränd lera eller slagg där ibland bara ett urval sparas. Det har varit en del pysslande med detta. Men sett på hur välordnade magasinsfynden är i det stora hela, känner jag en extra stor tacksamhet inför det faktum att merparten av arkeologerna är ett noggrant släkte.

Publicerat i Allmänt, Föremål, Uppdragsarkeologi | Lämna en kommentar

Vad händer egentligen med arkeologin i Ultuna?

Postat den 1 mars, 2013 av Helena Hulth

Att det sen ett antal år tillbaka pågår stora byggprojekt på Ultuna kan knappast ha undgått någon som passerat platsen. Däremot har säkert en hel del av den arkeologi som projekten genererat gått en och annan förbi. Men snart ska det bli ändring på det. Rapporten från undersökningen av Ultuna by inför nya Biocentrum är just nu på layout. En sista puts görs på rapporten från undersökningen på Södra Gärdet, innan även den får sin slutliga form. Materialet från ytterligare två undersökningar, Stora Logen och Kunskapsparken, är under bearbetning. Dessutom lägger kollegan Fredrik Andersson i dagarna sista handen vid en rapport som presenterar en rad schaktningskontroller som skett under åren 2009 – 2011. Resultaten från alla dessa undersökningar förstärker bilden av Ultuna som en av traktens mer utmärkande platser, framförallt under yngre järnålder.

Hästhänget från Ultuna. Foto: Markus Andersson, SAU

Undersökningarna visar att de som levde, verkade och dog på ställen som Ultuna hade mycket gemensamt med andra, som bodde på platser av liknande karaktär. För när arkeologin är som bäst ger den inte bara möjligheter till jämförelser mellan sedvänjor som byggteknik och redskapsframställning. Man kan även känna igen gemensamma föreställningar och berättelser, exempelvis ur den nordiska mytologin. Scener ur denna återkommer ofta som motiv i djurornamentiken, som i sin tur är karakteristisk för skandinavisk konst ända från folkvandringstid och framåt. I många fall är den svårförståelig, även för tränade ögon. Det är inte alltid självklart vad det är fråga om för djur, eftersom kroppsdelarna är sammanvävda på ett till synes kaotiskt sätt. De som förstår sig på detta hävdar att motiven i själva verket följer noga uträknade symmetriska regler.

Parallellt med den avancerade djurornamentiken finns dock även en mer naturalistisk lättillgänglig konst, där motiven är betydligt enklare att urskilja. Ett par vanliga motiv i den skandinaviska järnålderskonsten är hästen och fågeln. Hästmotiv av samma typ som hänget vi hittade i Ultuna dyker upp omkring 700 e Kr och finns kvar in i vikingatid. Avbildningarna på de gotländska bildstenarna tillhör samma tradition, t ex den från Ardre, med scener ur den nordiska mytologin där bl a Oden rider på sin åttafotade Sleipner och där Tor jagar Midgårdsormen.

I gravar och på boplatser hittar vi bara fragment av de motiv som finns på bildstenarna, men de är inte mindre intressanta för det. Till omkring år 700 e Kr dateras en spännande grav från Löta i Bettna sn i Södermanland (SHM 13974). Graven innehöll två personer och på sedvanligt vis för tiden även djur. Bland föremålen fanns bl a  påsyningsbeslag i form av tre hästar och två svanar.

Nedan: Beslagen från Löta i Sörmland.

Om man kombinerar fynden av hästar och svanar så ser man att naturalistiskt framställda djur får en allt större roll under slutet av vendeltid. Vi hittar dem som spännen och påsyningsbeslag, samt hästar som amuletter i kombination med miniatyrer av t ex svärd, sköldar och yxor. Hästen i Ultuna kan vara en symbol för en berättelse, precis som svärdet och skölden i miniatyr. Frågan är om detta inte är något som blir starkare i den skandinaviska religionen omkring just 700 e Kr? Det är nog i detta sammanhang som man kan se den fina mosaiksvanen (sannolikt importerad) som nyligen hittades i Gamla Uppsala. Möjligen har svanen från Gamla Uppsala inspirerat motsvarigheterna i Bettna. Värt att notera är att färgerna i mosaiken går i rött, blått och vitt, vilket också var högsta mode i tidens pärluppsättningar.

Svanen från Gamla Uppsala. Foto: Bengt Backlund, Upplandsmuseet

Publicerat i Föremål, Gamla Uppsala, Järnålder, Ultuna, Uppdragsarkeologi, Uppland | 2 kommentar

Englandsfarare, jägare och bålbyggare

Postat den 25 februari, 2013 av Åsa M Larsson

Eftersom utgrävningarna i Gamla Uppsala är ett samarbete mellan oss, Upplandsmuseet och UV Mitt så har vi en gemensam projektwebb i länsstyrelsens regi där vi försöker hålla alla uppdaterade med vad som händer. Framöver kommer även färdigt material från undersökningarna att läggas upp där, så att det ska vara lätt att komma åt av andra arkeologer och forskare.

Det betyder att skrivandet har varit lite sporadiskt på vår egen blogg under hösten och vintern, då våra inlägg om Gamla Uppsala hamnar på projektwebben. Tar tillfället i akt att uppmärksamma er på att det under januari och februari har kommit flera logginlägg med kul information. Från vår sida har Jonas Wikborg skrivit om fynd av pilar använda för både strid och jakt, med lite bakgrund kring bågskyttens roll i järnålderns Europa. Sofia Prata skriver mer om fynden av bålplatser på gravfältet, något vi inte alltid är lyckosamma nog att hitta, och förklarar varför vi ibland hittar så lite ben i gravarna. Nu senast har Olle Heimer, som suttit och registrerat många av fynden, valt ut ett par intressanta föremål som fram tills nu inte påträffats utanför England.

Del av hästutrustningen, ser ut som en klo prydd med ett kors.

Del av en exklusiv hästutrustning från 1000-talet. Foto: Olle Heimer

Stort nöje!

Publicerat i Boplats, Gamla Uppsala, Gravfält, Järnålder, Medeltid/Historisk, Osteologi, Uppland | Lämna en kommentar

Gilltunas finaste fynd?

Postat den 21 februari, 2013 av Anneli Sundkvist

En gång för mer än tusen år sedan gick en kvinna över gårdstunet på Gilltuna i Västmanland. Som brukligt var bar hon några redskap i kedjor fastsatta i ett av de spännen som hörde till dräkten. Kanske gick en länk upp så att hennes sax föll till marken och blev liggande.

Fredrik Thölin på sax-jakt på Gilltunas gårdstun. Foto: Jennie Andersson, SAU

Där hittade arkeologen Fredrik Thölin den en sommardag år 2010 när han gjorde ett av många svep med metalldetektorn över gårdstunet.

Det var ett rostigt, lerigt föremål i flera delar han lade i en påse. När jag tittade förstod jag först ingenting. Vad var detta? Det såg faktiskt ut som skräp.

”Du, jag tror det är en sax”, sa Fredda.

Och då insåg jag att han hade rätt. Det var en sax, en bygelsax eller ullsax som vi ofta säger idag. Under vikingatiden kom skänkelsaxen, saxen som vi känner den, till Skandinavien. Trots att den snabbt blev populär levde bygelsaxarna kvar. Vår sax låg löst på gårdsplanen. Den kunde egentligen vara från vilken tidsperiod som helst. Men den hade en ögla längst upp. En ögla så man skulle kunna hänga den i en kedja, som vi sett att saxar hängt i många kvinnogravar från vikingatiden. Dessutom såg grundformen ut som en vikingatida sax. Så vi skickade den till konservering.

För ett tag sedan fick jag tillbaka saxen. Leran var borta och även en del av korrosionen. Nu kunde jag se saxens form bättre. När jag tog upp den för att vända på den gjorde jag upptäckten: saxen var inte helt i järn. Nej, den hade fina dekorationer runt skänklarna av en annan metall, antingen kopparlegering (som vi ofta kallar brons) eller silver med hög kopparhalt. En snabb titt i bildpublikationen med Birka-fynden och jag hittade flera saxar som vår. Saxar som var fint ornerade och utstyrda. Öglan på ovansidan satt ibland fast i ett separat bleck.  Snabbt konstaterade jag att det ett sådant även finns på Gilltuna-saxen. Och att det är möjligt att det finns ornamentik även på detta.

Detalj av saxen från Gilltuna. Här syns ädelmetalldetaljerna tydligt. Foto: Anneli Sundkvist, SAU

Saxen diskuteras ofta som ett enkelt bruksföremål, men är egentligen oerhört spännande. Dess symbolvärde vet vi inte så mycket om. Men – tänk på den fornnordiska mytologin där nornorna spinner och skär av livstrådar. Eller barnafödande, en ny människas ankomst till världen.  Vad klipps navelsträngen med? En sax. Under vikingatid tycks bygelsaxen varit ett föremål som hört kvinnorna till. Att det fanns kvinnor som ansågs ha speciella krafter är känt och vi har även lyckats identifiera en del av deras gravar. Tillsammans med staven, völvans främsta attribut, finns ofta – en sax. Som sagt, saxens symbolik förtjänar verkligen att uppmärksammas.

Ovan ett exempel på en bygelsax funnen på Birka med förgyllda detaljer liknande Gilltuna-saxen.

Så vem var hon, kvinnan som tappade sin sax på Gilltunas gårdstun någon gång under… säg 900-tal? Vi vet inte. Säkert hade hon på något sätt en viktig person. Vem som helst kunde inte ha en sax med förgyllda detaljer. Trollkvinna, barnmorska, husfru? Alltsammans eller inget av detta? Det får vi aldrig veta. Men saxen är ett fint exempel på hur arkeologin faktiskt kan föra oss nära människor för tusen år sedan. Den här kvinnan förlorade sin sax. Nu ligger den i en ask på mitt skrivbord och ger små ledtrådar om vem hon var. Det är ganska spännande.

(Och för att lugna eventuella föremålskunniga läsare går jag nu ner i magasinet och lägger saxen i klimatbox.)

Gilltuna-rapporten, ja. Den är faktiskt snart klar. Om vi inte drabbas av Fimbulvintern, Ragnarök eller liknande kommer jag att hålla den i min hand innan 2013 är slut.

Publicerat i Boplats, Föremål, Gilltuna, Järnålder, Västmanland | Lämna en kommentar

Forskning och uppdragsarkeologi – exemplet Götala

Postat den 25 januari, 2013 av Anneli Sundkvist

Det är alltid kul när en rapport från en uppdragsarkeologisk undersökning hittar fram till forskare och sätts in i ett bredare sammanhang, kanske till och med påverkar hur sagda forskare tolkar förhistorien. Att detta sker är inte så ovanligt som många kanske tror, jag lusläste t ex själv mängder med rapporter under mina forskarstudier, och resultaten från de stora projekten i både Skåne och Mälardalen påverkade definitivt den inriktning min avhandling fick.

Nuförtiden håller sig många grävande enheter med loggar och bloggar på nätet som redovisar fältarbetet. Däremot är det tyvärr fortfarande ovanligt bland svenska arkeologer att blogga om forskning. Det var därför intressant att se att professor Frands Herschend,  för över ett år sen startade en egen blogg på engelska, där han ofta just resonerar kring vad arkeologiska utgrävningar kan lära oss om förhistoriska samhällen.

Utgrävningen av Götala, Elisabet Pettersson och Jonas Svensson Hennius. Östgötaslätten kan bjuda på både sol och skyfall. Foto: Ann Lindkvist

Nu senast har Frands läst och refererat Ann Lindkvists rapport från Götala i Östergötland som publicerades förra året. På denna plats hittades en som det verkar ensamliggande gård daterad till framförallt Folkvandringstid (c. 400-550 e.Kr.). Platsen var intressant som ett tidsdokument eftersom den hade en ganska begränsad kronologisk användningstid, utan äldre och yngre inslag som komplicerar bilden i större mån. Frands diskuterar hur han uppfattar denna typ av plats och dess relation till det rika och komplexa järnålderssamhället i Östergötland.

Som sagt, det är spännande att se vad andra kan göra med det som vi gräver fram ur jorden. En utgrävning är ju bara början.

Tidigare blogginlägg:

Folkvandringstid i Götala (2012-04-25)

Götala – en oansenlig och nästan unik folkvandringstida boplats (2011-04-07)

Publicerat i Boplats, Järnålder, Östergötland | Lämna en kommentar

God Jul och Gott Nytt År!

Postat den 20 december, 2012 av Åsa M Larsson

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar