Från sten till järn. Populärarkeologiska artiklar

Illustration: Göte Göransson, SAU

SAU fick det roliga uppdraget att som fördjupning redovisa undersökningarna vid Skälby i Västmanland och Påljungshage i Södermanland populärarkeologiskt, så att resultaten bättre kunde nå ut till intresserade. Uppdraget var mycket uppskattat och givande, särskilt som det genomfördes i dialog med Göte Göransson som skapade väldigt fina illustrationer av allt från stockbåtsbygge under stenåldern, till matlagning under bronsåldern, till husbygge under järnålder.

Böckerna lät oss berätta om stort och smått som vi kunde utläsa ur boplatsen från bondestenåldern och gravfältet från bronsåldern i Påljungshage, samt den långvariga bebyggelsen under äldre järnåldern i Skälby. Men de gav oss också möjlighet att sätta in platserna i deras större regionala och även kontinentala sammanhang. De som levde i Sverige under förhistorien var ju inga isolerade grupper, tvärtom ser vi hur de ingår i nätverk åt alla väderstreck och påverkas av allt från jordbrukets etablering till bronshantverket till Romarrikets uppgång och fall.

Rekonstruktion av 2000 år gammalt hus från Skälby, Västmanland. Illustration: Göte Göransson, SAU

Även om arkeologi är ett ständigt upptäckande av ny information, en stark anledning till varför så många av oss älskar denna bransch, så vet vi faktiskt långt mer om de årtusenden som ledde upp till medeltiden då skriftspråket slutligen etableras ordentligt. I rapporter och vetenskapliga artiklar måste vi vara faktafokuserade och källkritiska, vilket lätt blir ganska torrt och svårbegripligt för de som inte är fackutbildade. Så därför var det med både lite bävan och stor glädje som vi fick Länsstyrelsens mandat att för en gångs skull vända oss till de som bor i området och berätta om de fina och fascinerande lämningar som de som bodde där innan dem har lämnat efter sig.

Visningar i fält är det vanligaste sättet att berätta om vad vi hittat. Men en bok varar längre än en utgrävning. Foto: Jonas Wikborg

Böckerna har som sagt redan publicerats och de delades ut gratis till den intresserade allmänheten i respektive län. Jag har nu äntligen under denna lugna sommarvecka hunnit skapa PDF:er av samtliga artiklar och lagt upp dem på vår hemsida. Fritt fram att ladda ned och läsa för alla som är intresserade både av platserna i sig och av förhistorien i allmänhet.

SAU Skrifter 21: Skälby (Äldre järnålder)

SAU Skrifter 22: Påljungshage (Sten- och bronsålder)

Not: Artiklarna sprids under Creative Commons licens (CC BY-NC-ND 2.5 SE) som tillåter spridning men bara i icke kommersiella sammanhang. Verk som ligger under den här licensen får inte bearbetas och den som använder verket måste erkänna SAU och respektive illustratör som upphovsman.

Publicerat i Boplats, Bronsålder, Förmedling, Gravfält, Järnålder, Populärt, Påljungshage, Skälby, Stenålder, Södermanland, Västmanland | Lämna en kommentar

Utredningar, stort som smått

Fredrik Andersson mäter in en möjlig fornlämning i Lilla Ramsjö, Morgongåva, Uppland. Foto: Susanna Eklund

Något jag tyvärr inte fick lära mig så mycket om på grundutbildningen i arkeologi var hur mycket mer som ingår i uppdragsarkeologi än ren utgrävning. Det var först efter det att jag fick jobb i branschen som mer av själva processen uppenbarade sig för mig. Även om vi arkeologer har blivit bättre på att nå ut till allmänheten om vad vi undersöker och hur vi tolkar detta så är det nästan alltid det vi kallar slutundersökningar som uppmärksammas. Det är vid dessa som fornlämningarna tas bort och dokumenteras och av förklarliga skäl ger dessa naturligtvis roligast resultat att visa upp. Men detta är samtidigt bara en liten del av det omfattande kulturmiljöarbete som vi och myndigheterna (RAÄ, Länsstyrelser, kommuner, muséer) arbetar med.

Ett viktigt steg är utredningarna. Det kan gälla allt från att en privatperson vill bygga ut på sin tomt till omfattande vägplaneringar av Trafikverket. Arkeologerna studerar de historiska kartorna, läser i arkiven och ser vilka arkeologiska föremål som hittats sen tidigare i området, samt naturligtvis vilka fornlämningar som redan är registrerade. Utifrån detta och det rådande kunskapsläget görs en bedömning var det kan behövas inventering både för att kontrollera de kända lämningarna och potentiellt hitta nya. Vi utgår t ex från höjd över havet, topografi (slättmark, isälvsimpediment), typ av jordmån (sandmark, morän, lermark), närhet till vattendrag och våtmarker, historiska platsnamn osv.

Ann Lindkvist övervakar schaktningen vid Lilla Ramsjö. Foto: Susanna Eklund

Arbetet utförs inte bara för att hitta lämningar som måste undersökas innan byggnation, utan även för att om möjligt identifiera ytor fria från kulturminnen så att placering av hus och vägar kan justeras därefter. Utredningar syftar även till att ge en fingervisning om hur kostsam en exploatering kan bli så att beställaren har chans att ändra sig, eller om Länsstyrelsen anser att området bör skyddas av kulturhistoriska skäl.

I år har arkeologerna vid SAU genomfört flera utredningar i olika län och med olika syfte. Vi har utrett områden med potentiella lokaler från äldre och yngre stenåldern i Uppland, Närke och Stockholm – vissa gav riktigt roliga resultat. Helena Hulth m.fl. har varit i Tillberga i Västmanland inför en planerad poppelodling och i åkermarken där identifierat en ganska omfattande boplats, troligtvis från järnåldern. Hon har även varit i Bäcklösa söder om Uppsala där resultatet blev främst historiska lämningar som tegelframställning. En annan utredning gjordes utanför Morgongåva i Uppsala där det sedan länge finns kända boplatser och gravar från stenåldern, men även gravfält från järnåldern och runstenar. Där hittades spår av bosättning från stenålder och möjligen järnålder i skogs- resp åkermarken, samt husgrunder från historisk tid och gamla färdvägar.

Rest av tegelugn som hittades vid Bäcklösa, Uppsala. Foto: Helena Hulth

En utredning ska ofta belysa inte bara vilka förhistoriska lämningar som finns i ett område utan också dess samlade kulturmiljö, så att Länsstyrelsen kan ha det i åtanke när de ska avgöra om vilka ingrepp som kan godkännas. Denna ökade insikt om att miljöer är mer än summan av sina delar och hur viktiga de är för att belysa den historiska utvecklingen, är något som verkligen växt fram under slutet av 1900-talet. I höst fortsätter vi med utredningarna. Från små mesolitiska lägen i Östergötland till omfattande områden med allt från stenålder till historiska lämningar inför Trafikverkets planerade utbyggnad av järnvägen (Ostlänken) i Södermanland.

Efter sommaren och under hösten kommer rapporterna för utredningarna färdigställas. Rapporterna från förra årets utredningar ligger nu ute på vår hemsida, samt på RAÄ SAMLA. På Samla kan man hitta samtliga arkeologiska rapporter publicerade från 2013 och framåt genom att söka på allt från fornlämningsnummer till socken till lämningstyp. Ett mycket bra initiativ och något som även underlättar för oss i framtida utredningar. Kanske det digitala arkivet framöver kan utökas med att inkludera även äldre rapporter. Vi får se.

Det är inte alltid solen skiner och fåglarna sjunger... Lena Sundin mäter in vid Tillberga och Ellinor Hedlund Larsson står beredd att rycka in om den Västmanländska leran slukar henne. Foto: Helena Hulth

Publicerat i Järnålder, Medeltid/Historisk, Närke, Stenålder, Stockholms län, Södermanland, Uppdragsarkeologi, Uppland, Västmanland, Östergötland | Lämna en kommentar

Figuren från Bettorp

Figuren från Bettorp. Foto: Åsa M Larsson

Förra veckan genomförde Fredrik Andersson och Michel Guinard en utredning vid Kränglan, ett skogsområde vid NÖ Örebro. Eftersom det finns planer att bebygga delar av området i framtiden har Länsstyrelsen beslutat att utreda om det finns fornlämningar här som ännu inte registrerats. Sedan tidigare har det t ex hittats spår av boplatser från stenåldern i närheten och det fanns goda skäl att misstänka att fler kunde döljas under blåbärsriset. Nuförtiden ligger ju Örebro vid en insjö, men under stenåldern var Hjälmaren en del av en djup havsvik och området en kustmiljö med skärgård där dåtidens människor jagade säl och fågel, fiskade och samlade in bär och växter.

En arkeologisk utredning etapp 1 som detta gäller innebär att arkeologerna dels tittar på kartor över området och ser vilka typer av miljöer som förekommer då vi vet en hel del om var människor under olika tidsperioder föredrog att bo, bruka eller begrava sina döda. De går även igenom arkiven och fynd som tidigare gjorts i närområdet. Efter det följer inventering av de ytor som identifierats som potentiella fornlämningsområden. Det var när Fredrik och Michel gick över dessa ytor i förra veckan de hittade skärvor av keramik i en markskada. Keramiken är typisk för sådan som förekommer inom den gropkeramiska kulturen (c 3300-2300 f.Kr). Ett roligt men inte oväntat fynd på dessa nivåer i Närke.

Endast frambenen är skadade, "magen" är intakt. Foto: Åsa M Larsson

Figuren kan sitta stadigt i upprätt läge. Foto: Åsa M Larsson

Mer ovanligt var dock den lerfigurin som Michel också hittade med skärvorna. Figuriner i bränd lera är något som förekommer just inom östsvensk gropkeramisk kultur och nästan inte alls i övrigt. De har mer eller mindre tydliga djurformer, men det förekommer även figuriner som ser lite mänskliga ut. Traditionen verkar vara en influens från öster, från Åland och Finland och i viss mån Baltikum. Det har föreslagits att en del av figurinerna ska föreställa en varelse i förvandling från människa till djur (t ex säl), eller tvärtom.

Figuren från Bettorp är lite skadad men har uppenbarligen varit fyrbent ursprungligen. Fredrik noterade dock att den lika väl kan ställas i upprätt läge. Frågan är vad den ska föreställa. En svanslös utter? En björn – som ju likt människan kan stå på två ben? Ett mellanting mellan säl och människa? Idéer mottages!

Foto: Åsa M Larsson

Frågan vad som föranledde skapandet av dessa små figuriner är ännu svårare att besvara. De kan naturligtvis ha tillverkats av rent nöje, som leksaker för barn. Det faktum att det är så extremt ovanligt med avbildningar av djur och människor i lera förutom just inom den gropkeramiska kulturen kan dock tala för att de faktiskt hade en religiös betydelse. Att avbilda något är associerat med övernaturlig makt inom många kulturer.

Rapporten över utredningen kommer i början av hösten.

Publicerat i Föremål, Närke, Stenålder, Uppdragsarkeologi | 1 kommentar

En masterstudents 10 veckor som praktikant

Helena Hulth och Ellinor Hedlund mäter in boplatslämningar vid Tillberga, Västmanland

Ellinor: Min pappa kallar mig för dögrävar’n.  Nörd och stofil är även vanliga smeknamn. En person kom en gång fram och frågade om jag kunde berätta om dinosauriernas tidsålder. Detta då jag i snart fem år har studerat till arkeolog vid Uppsala Universitet. Under tiden jag studerat arkeologi så har jag inombords fört statistik över hur många gånger någon i samband med konversation angående mitt studieval nämnt orden ”Indiana Jones”. Det jag kommit fram till är att de orden nämnts åtminstone tiotusen gånger, ungefär…  Det finns uppenbarligen många tolkningar av vad en arkeolog sysslar med.

Och ja, visst trodde kanske även jag, innan studierna tog fart, att guldskatter, oöppnade gravkammare, kanske några dinosaurieägg och Harald Treutiger-väst (en sådan där beige ni vet!) ingick i en arkeologs vardag. Med tiden insåg jag dock att fallet kanske inte alltid var så. Men nästan? Att lära sig ett yrke i teorin är nämligen ganska svårt ifall man inte får testa på det i praktiken också.

Först när jag hade turen att få göra praktik på SAU i 10 veckor, så började jag på riktigt förstå vad det faktiskt innebär att arbeta som arkeolog.

Jag skulle rekommendera alla arkeologistuderande att göra praktik! Mina veckor på SAU har varit oerhört lärorika på många sätt. Jag har fått testa på flera olika saker så som att vara ute i fält, med allt vad det innebär, fyndhantering, bentvätt, planering och dokumentation. Dessutom har jag fått träffa och lära känna personer med erfarenhet av branschen, från vilka jag lärt mig massor! Faktiskt är det just de kunskaperna jag värderar högst nu när praktiken är slut.

Arkeologin är en svår bransch att ta sig in i, därmed är det mycket givande att få ta del av hur andras väg in i yrket har sett ut. Inspirationen ökar när man inser att allt i stort sett, trots en snårig arbetsmarknad, är möjligt bara man kämpar!

Praktik innebär inte bara att få testa på yrket utan även att få se hur allt på arbetsplatsen verkligen fungerar. Att få se vad det finns för olika slags anställningsformer och ansvarsområden inom arkeologiyrket känns väldigt angeläget när man, som jag, planerar att en dag snart arbeta som arkeolog.

Fokus för den publika arkeologin ligger främst på själva utgrävningen samt på resultaten av denna. Vad som lätt glöms bort är det oerhört viktiga förarbetet som måste göras innan en arkeologisk undersökning kan påbörjas. Detta förarbete var något som jag, innan påbörjad praktik, knappt hade någon koll på alls. Den typen av kunskaper fokuseras det inte direkt på i skolbänken. Sådana ”osynliga” arbetsuppgifter är något som jag genom praktiken fått ökade kunskaper om.

Trots att jag inte hittade någon guldskatt och det var för kallt för att bära Harald Treutiger-väst så uppfyllde praktiken alla mina önskningar! Att få ökad kunskap om arkeologiyrket, att få vara med och arbeta sida vid sida med experter, att finna inspiration till masteruppsatsen samt att lära mig köra fyrhjuling på leriga åkrar är bara några av de saker som praktiken har gett mig!

Stort tack till samtliga på SAU som har tagit hand om mig på bästa sätt!

/Ellinor Hedlund Larsson

I fredags hade vi avskedsfika och Ellinor bjöd på jättegod morotskaka.

Vi på SAU tackar Ellinor för hennes värdefulla insats och den energikick hon förde med sig dessutom. Vi önskar henne lycka till med uppsatsen och med alla de framtida äventyr som naturligtvis väntar henne.

Åsa Larsson

Publicerat i Allmänt | Lämna en kommentar

Kremeringsexperiment 2014

Förra året genomfördes ett experiment med att konstruera ett gravbål och studera hur bränningen påverkade ben och gravgåvor. Det var ett samarbete mellan institutionen för arkeologi, Upplandsmuseet, Gamla Uppsala Museum och osteologerna vid SAU. Experiment av denna art har genomförts vid olika tillfällen, men det var ett bra tag sen något i den här skalan gjordes i Sverige. Det kändes extra aktuellt efter utgrävningarna av gravfälten i Gamla Uppsala, där vi faktiskt hittade spår av bålplatser, vilket inte hör till vanligheten.

Det bästa med att göra något praktiskt är att det väcker så mycket diskussion och nya frågor. Institutionen beslutade därför att försöka göra detta till ett återkommande event varje år, med lite olika fokus och material som utgår från slutsatser dragna efter föregående experiment. Lördagen den 17:e maj är det dags igen. Ett nytt bål ska konstrueras med nya offerdjur men också en hel del annat som bröd, äpplen, fikon, ägg, ost, lök, svamp och krukor med honung. Detta år är även antikarna vid institutionen engagerade, kremering var ju ett vanligt gravskick runt Medelhavet fram tills kristendomen introducerades.

Våra osteologer Emma och Sofia är som vanligt mest intresserade av hur hettan påverkar benen och hur det ser ut på platsen när allt brunnit ned. Förra året var det en vuxen gris och detta år är det en spädgris och ett lamm, förutom diverse fågel.

Bålet börjar konstrueras vid 15-tiden och elden tänds kl 19 på lördagen. Sen kommer bålplatsen vaktas genom natten och under söndagen ska studenter vid institutionen hjälpa till att undersöka ytan och samla in resterna. Allmänheten är välkomna att se på när allt detta sker – men på behörigt avstånd så att det inte inträffar några ofrivilliga kremeringar.

Publicerat i Förmedling, Gamla Uppsala, Osteologi, Populärt, Uppland | Lämna en kommentar

Fina fredagsfynd – lägesrapport från Gnista

Figuren i förgylld brons är en av tre likadana. En rimlig tolkning är att de suttit på en sköld. Det har diskuterats mycket kring ögonen. En granat finns bevarad i det ena ögat men konservatorn kunde inte avgöra om det funnits en granat även i det andra (Foto Olle Norling, Upplandsmuseet).

Det har varit tyst kring Gnista ett tag. Några kanske har glömt denna utgrävning men arkeologernas arbete med rapporten fortsätter i allra högsta grad. Utgrävningen berörde den stora Gnistahögen från sent 500-tal men även flera brandgravar från de följande århundradena och drygt 30 medeltida skelettbegravningar. Rapportarbetet har inletts och har hittills främst bestått av grundläggande beskrivningar av anläggningar och fynd. Prover har skickats på analys men endast enstaka resultat finns tillgängliga. Den osteologiska analysen sätter full fart efter påsk.

Ett viktigt steg är dock att vi börjar få fynden tillbaka från konservering. Fynden håller en förvånansvärt hög kvalitet som vi känner igen från Vendel och Valsgärde men det finns också paralleller till Gamla Uppsala. Tyvärr är många föremål kraftigt förbrända så konservatorn får ett svårt jobb. Trots små fragment kan man många gånger göra tolkningar av vilka föremål de suttit på. Fynden kommer att ställas ut på Upplandsmuseet men i väntan på detta presenteras här några godbitar.

Guldringarna är sammanflätade av tre tunna guldtrådar. Eftersom de bara är en centimeter i diameter är det ett imponerande hantverk. De kan möjligtvis ha suttit som mellanlägg på ett svärd (se nedan). Det är också möjligt att de små cloisonné föremålen varit monterade i ett svärd. Tyvärr saknas än så länge tydliga delar av svärdet, men centralt i högen fanns en plundringsgrop och det är möjligt att resten försvunnit (Foto Olle Norling, Upplandsmuseet).

Svärdet från Valsgärde 5 har liknande guldringar vid nitarna som hållit ihop parerplåtarna (Svarta pilar). De röda pilarna visar ett lämpligt ställe att montera små cloisonné föremål (Foto Historiska museet).

Även detta beslag har tydliga paralleller till Valsgärde. Det är gjort i brons och sedan förgyllt (Foto Olle Norling, Upplandsmuseet).

Det är dock inte bara metallerna som är spännande. Glasfragmenten är resterna av en bränd snabelbägare, importerad från kontinenten (Foto Max Jahrehorn, Oxider AB).

Dessa keramikbitar från brandlagret är fortfarande något av en gåta. Godset är av en typ som vi sällan har sett från vendeltid men några paralleller finns i Sverige bland annat från Helgö. Sannolikt är även dessa importerade från Europa (Foto Andreas Hennius, Upplandsmuseet)

Alla förslag på vad detta föremål är och var det har suttit mottages tacksamt! (Foto Olle Norling, Upplandsmuseet)

Publicerat i Föremål, Gnista gravfält, Gravfält, Järnålder, Uppland | 3 kommentar

Gravarna under logen

Från en av gravarna: Fågelhuvud i cloisonné, troligen från ryggknappsspänne, knappt 1 cm stort. Tidig vendeltid (550-600 e.Kr.)

Nu har rapporten kommit för gravfältet från yngre järnålder som vi hittade inne(!) i en loge på Ultuna. Den visade sig vara både ett skydd och en minst sagt besvärande omständighet vid utgrävningen.

Ultuna tillhör ett av de mer betydande fornlämningsområdena i Uppland. Platsen och namnet har länge intresserat forskare från olika discipliner, alltifrån historiker och arkeologer till  ortnamnsforskare och religionsvetare. Mest kända är gravfälten och fynden från dessa, framförallt de vendeltida båtgravarna. Området har emellertid utsatts för stort slitage genom åren och många fornlämningar har försvunnit, utan någon antikvarisk medverkan. Sedan Akademiska hus för Sveriges Lantbruksuniversitets räkning påbörjade projekteringen av Campus Ultuna har dock arkeologin varit en väsentlig del i processen. Den senaste tidens byggande har därför inneburit flera väsentliga tillskott till kunskaperna om Ultunas förhistoria.

I samband med campusutbyggnaden beslutades att en sädesloge från 1860-talet, den så kallade Stora logen, i ett framåtblickande miljöprojekt skulle byggas om till drift- och försörjningscentral för hela campus. Logen ligger centralt i åssluttningen i en del av Ultuna där förekomsten av fornlämningar är som störst. Närheten till det en gång så omfattande gravfältet Uppsala 401 innebar att gravar fortfarande kunde finnas bevarade i området. Förundersökningen visade mycket riktigt att delar av en stensättning och flera brandlager från yngre järnålder fanns kvar under och precis intill logen.

Den följande slutundersökningen resulterade i att 15 gravar från vendel- och vikingatid kunde identifieras. Samtliga gravar var i olika utsträckning skadade, men innehållet i dem innebär ändå en nyansering i bilden av Ultunas gravfält, bl a har kronologiska luckor kunnat fyllas. För första gången har nu även benmaterial från gravar i Ultuna blivit osteologiskt analyserade. Den yngsta individen var en flicka i 10-12-årsåldern. Enligt tidens sed följde olika djur med den döda på gravbålet. Den lilla flickan åtföljdes bland annat av en hund och ett får eller en get. En annan vanlig följeslagare var hästen. Till de mest förekommande gravgåvorna räknas personliga saker som pärlor i glas och brons samt andra smycken. Sammansättningen av fynden visar vidare att flera av de nyfunna gravarna var kvinnogravar.

Halvt ryggknappsspänne upphittat i Ultuna 1881 ”under pågående grustägt, der förr undersökning pågått”. Numera på Historiska Museet (SHM 7078)
Publicerat i Gravfält, Järnålder, Medeltid/Historisk, Osteologi, Ultuna, Uppland | 2 kommentar

Påljungshage och Nyköpings förhistoria

SAU Skrifter 22 är en ny populärarkeologisk bok från oss som utgår från våra undersökningar av en neolitisk boplats och ett omfattande gravfält från yngre bronsåldern vid Påljungshage i Södermanland.

I samband med utgrävningarna beslutade länsstyrelsen i samråd med Nyköpings kommun, som var uppdragsgivare, att resultaten skulle presenteras på ett mer tillgängligt sätt för allmänheten än vad som oftast är fallet. Istället för vetenskapliga fördjupningsdelar så fick arkeologerna möjlighet att berätta om liv, död och samhälle under sten- och bronsåldern i Sörmland och dessutom sätta in lämningarna och fynden i ett större sammanhang.

Att skriva populärt är inte helt lätt, men en mycket välkommen utmaning för arkeologerna som ofta måste fokusera på rapporter inom hårda formella ramar. Vi vet ju faktiskt en hel del om förhistorien som sällan får möjlighet att komma fram ordentligt, framförallt inte i våra egna ord istället för journalisters. Att intresset finns där hos allmänheten har vi inga tvivel om. Arkeologer inom uppdragsarkeologin träffar dagligen människor som är djupt intresserade och kunniga om sin bygd och historien och som gärna vill veta mer. Deras entusiasm är en fantastisk energikick för oss.

Jonas Wikborg och Sanna Eklund som skrivit mest i den nya boken var dessutom redan varma i kläderna efter den populärarkeologiska bok om boplatsen Skälby i Västmanland från äldre järnåldern som vi gav ut för ett par år sen. Det är riktigt kul att se att Länsstyrelsen börjar uppmärksamma alternativa sätt för oss att fullfölja vårt uppdrag att tillgängliggöra våra resultat för en bredare krets.

Säljägare. Illustration: Måns Sjöberg

Precis som i Skälbyboken hade vi hjälp av illustratören Göte Göransson att göra rekonstruktioner av liv och händelser. Text i all ära, men bilder och rekonstruktioner är absolut nödvändigt för att kunna förmedla förhistorien. I Påljungshageboken fick vi dessutom hjälp av Måns Sjöbergs fina akvareller av jakt och göromål under stenåldern. Historiska museet har gjort sina vackra fotografier tillgängliga i de fall då vi behövde illustrera tidigare fynd och även Nationalmuseet i Köpenhamn har varit mycket tillmötesgående.

Rekonstruktion av begravningsceremoni vid en av stensättningarna i Påljungshage. Illustration: Göte Göransson

Arbetet bekostades alltså av Nyköpings kommun, och Södermanlands länsstyrelse bidrog med medel för att täcka tryckningen av boken. Den större delen av upplagan kommer att delas ut gratis till intresserade Sörmlänningar under länsstyrelsens försorg nu i mars. Ni kan läsa hur och var i deras pressmeddelande. En mindre upplaga finns också till försäljning hos SAU för självkostnadspris (150 kr inkl porto).

Onsdagen den 12:e mars kl 19 kommer Jonas Wikborg och jag att hålla föredrag om resultaten från undersökningarna i Olrogsalen på Culturum i Nyköping i samarbete med Stadsbiblioteket. 99 ex kommer finnas för utdelning där också.

Rapporterna för gravfältet och stenåldersboplatsen finns att ladda ned som PDF.

Publicerat i Bronsålder, Förmedling, Populärt, Stenålder, Södermanland | Lämna en kommentar

Ryttargraven från Raglunda

Välbevarade ryttargravar är vi inte bortskämda med i Sverige, men de förekommer under både äldre och yngre järnålder. I slutet av vikingatiden blev det lite vanligare igen att män gravlades med en häst och en mer eller mindre imponerande uppsättning attiraljer för en ryttare. Den kanske mest rikliga sådana som hittats grävdes ut i Raglunda, Västmanland 1938. Det går att läsa om upptäckten och se gamla bilder på fynden i Fornvännen på nätet.

Trevligt nog kommer det inom kort gå att se hela den imponerande uppsättningen i en ny och fin utställning på Köpings museum. I samband med detta anordnar museet nu på lördag en halvdag med föredrag för alla som är intresserade av järnåldern i Västmanland (eller överhuvud taget). Från SAU medverkar Jonas Wikborg som ger en bakgrund om den äldre järnåldern i länet.

Kolla även in Henrik Zedigs informativa blogginlägg om ryttargravar i samband med att en påträffades i Dalstorp i Västergötland 2012.

Nyinvigning av Ryttargraven från Raglunda

Köpings museum lördagen den

1 mars kl. 13.10

Program

13.30 Jonas Wikborg, Den äldre järnålderns västmanlänningar

14.00 Stefan Elgh, Spåren av kvinnorna under järnåldern

14.45 Barbro Johansson, Om gravarna i Norsa och Raglunda

15.15 Ida Andersson, Osteologiska analyser av gravarna i Norsa

Fri entré

Publicerat i Förmedling, Järnålder, Populärt, Seminarium, Västmanland | 1 kommentar

”It belongs in a museum!” Om antikvitetsmarknaden och plundring av arkeologiska platser

I senaste avsnittet av Antikrundan kunde tittarna se hur ett senvikingatida dräktspänne visades, daterades och värderades. Inslaget har upprört många inom vår bransch och Riksantikvarieämbetet reagerade tämligen omgående genom att klargöra vad som är ett korrekt tillvägagångssätt för den som stöter på fornfynd. Upplandsmuseet är på samma linje. Anna Ölund redogör tydligt för museets arkeologers ståndpunkt; arkeologiska föremål är allas egendom och upphittade sådana ska anmälas.

Anmälningsplikt för upphittade arkeologiska föremål

Det finns arkeologiska föremål av blandat ursprung som är i privat ägo helt legalt. Gemensamt för dessa är att de har dokumentation där man kan följa ägandeskapet tillbaka i tiden. Om sådan dokumentation saknas är det stor risk att föremålet kommit ut på marknaden på ett tvivelaktigt sätt. Det kan ha skett genom regelmässig plundring eller genom oanmält fynd av privatperson. Många arkeologiska föremål har kommit i dagen av slump eller i samband med jordbruksarbete. En känd historia rör fyndet av guldringar från Bankälla, Västergötland. Den påträffades 1738 och löstes in. Upphittarna var två ungdomar som tjänade som dräng och piga. Summan de fick var tillräckligt för dem att gifta sig och köpa en gård (en tidningsartikel om historien finns t ex här). Fornfyndet gav dem möjlighet att göra en klassresa. Om man hittar ett arkeologiskt föremål har man än idag allt att vinna på att göra det rätta – att anmäla fyndet till Länsstyrelsen.

Plundring i internationell belysning

I Sverige där kulturminneslagen är stark och plundring, trots att den förekommer, ändå är relativt ovanlig finns det säkert de som anser att vi arkeologer överreagerar när vi kritiserar Antikrundan för att experterna värderar fornfynd utan dokumentation. Men plundring är inte enbart ett svenskt problem. För att bättre förstå reaktionerna måste man lyfta blicken och se utanför våra gränser. Internationellt sett är plundring av arkeologiska platser ett mycket stort hot mot kulturarvet. Svensk arkeologi skakades för drygt ett decennium sedan av en skandal när det i ett TV-program (Striptease, gjord av Johan Brånstad och Hannes Rådstam) framkom att svenska museer inte alltid var så noga med proveniens när de köpte föremål (jag vet att rutinerna har ändrats, men jag har inte närmare undersökt om och i så fall hur detta gäller samtliga museer). Föremål utan proveniens, d v s utan fyndort och historia, är alltid högriskfaktorer när det gäller plundring. Det kan inte nog understrykas att plundring av arkeologiska platser fortfarande pågår och kan vara mycket omfattande.

Jag har själv besökt bosättningar från romersk tid i Egypten (Western desert), där det i vissa områden inte finns en enda sakkunnigt utgrävd grav. Men det är gott om skelettdelar som ligger spridda i ökensanden. De gåvor som lagts ner med den döde har förvandlats till konstföremål och smugglats ut ur landet, ibland i aningslösa turisters bagage. För den som ertappas med egyptiska ”antikviteter” har inte en picknick att se fram emot.

Plundring, övergiven oas i Western Desert, Egypten. En förmodad gravkammare har grävts upp mellan april (då delar av mitt sällskap senast besökte platsen) och augusti (då fotot togs) 2006. Syfte: att få fram föremål för antikvitetsmarknaden. Foto: Anneli Sundkvist, Egypten 2006.

Bild från en annan oas, tagen vid samma resa som den övre. Den här graven var orörd i april. Så här såg den ut några månader senare. Foto: Anneli Sundkvist, Egypten 2006.

Trots detta fortgår plundring, inte bara i Egypten utan i många fattiga länder där de pengar en västerländsk turist betalar för ett arkeologiskt föremål kan vara en relativt sett verkligt stor summa – trots att det för turistens del är fråga om ett ”fynd”. Staffan Lundén, Göteborgs universitet, är en av de som länge har uppmärksammat plundring. Han konstaterar i en artikel från 2012 (läs den!):

“Poor and war-torn countries are especially badly affected by the looting. The market for the loot is mainly located in the more affluent parts of the world. Thus, the flow of objects is from South to North, from East to West, from the poor to the wealthy, from the powerless to the powerful. The trade may, in this respect, be seen as a continuum of a centuries-old western tradition of building up museum collection from ‘distant’ and ‘foreign’ peoples and lands.”

Kanske förleds man att tro att plundring därför är ett problem som knappast berör oss i Sverige, ett rikt land med ganska stark lagstiftning när det gäller åverkan på kulturarvet? Men faktum är att Sverige är en del av den marknad som möjliggör plundringen i fattiga länder. Antikvitetsmarknaden, där man inte frågar efter föremålets historia utan okritiskt värderar det, finns här också. Vi såg nyss precis en sådan värdering i Antikrundan. Ett föremål utan historia som enligt svensk lag ska anmälas till myndigheterna värderades till 50000 kr.

Och visst finns det fattiga och krigsdrabbade länder även i vår närhet. En snabbsökning på ordet ”jordfynd” på Tradera får mina ögon på en typ av antikvitet med stort samlarvärde: tyska artefakter från andra världskriget.

Jordfynd av Tredje rikets miliatria dyker regelbundet upp på tradera. Varifrån kommer föremålen och hur har de tagits fram? Bild från Daily Mail.

På senare år har efterfrågan och därmed priserna stigit. Regelmässig plundring på slagfält framför allt i Östeuropa förekommer nu. Även om Sverige inte är den största marknaden är det lätt att tro att något som beskrivs som ”Jordfynd i Slovenien,funnen med metalldetektor. Från ca 1941-44.” (Tradera 2014-02-19, beskrivning av ett Hitlerjugend-spänne) inte hittats av en slump. Utöver plundringsaspekten kommer ytterligare frågetecken in här. De stupade som begravdes på östfrontens slagfält för sjuttio år sedan kan mycket väl ha stridskamrater och släktingar i livet. Det är inte längre enbart fråga om att plundra arkeologiska platser utan även om att skända gravar, vilket kan uppfattas som en form av övergrepp av de efterlevande. Varför sker det? För att det finns en marknad. En marknad där dokumentation inte efterfrågas av vare sig handlare eller köpare.

Utan proveniens = plundrat eller förfalskning?

Att betrakta provenienslösa föremål som resultat av plundring alternativt förfalskning är ett synsätt som lyfts fram i den ovan nämnda artikeln av Staffan Lundén. Är det att spetsa till det hela? Nej, jag tycker inte det. Kanske är det enda sättet att effektivt bekämpa plundring. Att plantera en syn där arkeologiska artefakter är just det, inte enbart konstföremål (vilket i sin tur är ett synsätt stärkts genom museernas sätt att ställa ut i vissa fall in på 2000-talet).  Ett viktigt steg på vägen är ändå att få program med stor genomslagskraft som Antikrundan att inse allvaret och se hela bilden. I vissa fall gör de det. Föremål av elfenben värderas inte om inte ägaren inte kan styrka att de bearbetats före 3 mars 1947. Här resonerar Antikrundan alltså att föremålen saknar dokumentation och kan vara illegala och därför värderas de inte. Fullt korrekt tycker jag. Men hur är det med arkeologiska föremål utan dokumentation? De kan vara lagliga och därför värderas de? Jag har svårt att se logiken.

Några lästips från nätet:

Hennius, A. 2008. Plundring av fornlämningar – händer sådant i Sverige? Fornvännen 103, s 29-32.

Lundén, S. & Häggström, L. 1999. Forntid till salu? Rovgrävning och handel med kulturföremål i och utanför Sverige. Fornvännen 94, s 89-103.

Lundén, S. 2012. Perspectives on looting, the illicit antiquities trade, art and Heritage. Art, Antiquity and Law 17, 109-134.

Publicerat i Allmänt, Föremål, Plundring | 4 kommentar