En rund och en fyrkantig – två gravar i Stavby

I början på juli gjorde SAU en undersökning av ett par gravar i Stavby, längs med väg 288, nära Alunda. Fornlämningen heter närmare bestämt Stavby 65:1-2 och ligger just nordväst om Jönninge. Grävningen är nu länge och väl avslutad och jag tänkte berätta lite om den. Läget för undersökningen var lite speciellt då vi befann oss precis på kanten till en bergskärning för vägen. Bilarna susade fram flera meter under oss. Inledningen av undersökningen blev också lite dramatisk då vi fick lov att utrota getingar som hade bosatt sig i en av stensättningarna (se bilder).

Ann Lindkvist utrotar getingar med insektsspray och skyddsutrustning. Foto: Sanna Eklund.

Fornlämningen bestod av två stensättningar, en rund och en kvadratisk. Den runda innehöll stora stenar, både som fyllning och kantkedja. Gravens inre täcktes av en packning av mindre stenar. Begravningen/-arna var en komplex historia. Över större delen av gravens inre fanns ett lager som innehöll relativt mycket brända människoben och kanske också djurben samt några keramikbitar. I ytan på benlagret syntes en mindre grop fylld med kol, sot och brända ben. Under en trekantig sten fanns ytterligare ett mindre lager med ben. Det stora benlagret täckte också ett antal små gropar, i läskburksstorlek, vilka innehöll kol, sot och brända ben. Förhoppningsvis kommer det med hjälp av den osteologiska analysen gå att reda ut om det för sig om flera olika begravda personer eller om det är benmaterial från en individ som har portionerats ut på olika ställen.

Den kvadratiska stensättningen var stor, 8 x 8 meter. Det hade en fin, delvis bevarad kantkedja av stenar som var tätt placerade med flata sidor utåt. Gravens inre var fylld med tätt packade, stora stenar. Nästan mitt i fanns en i ytan synlig grop. Det visade sig att den tillkommit genom att graven plundrats. Delvis under gropen hittade vi en bålplats med kvarvarande brandrester och brända ben. Den som grävde gropen måste ha vetat precis var den skulle gräva för nästan det enda kvarvarande fyndet var ett avlångt järnföremål, sannolikt en puns. Den döde hade troligen fått med sig färdkost till andra sidan eftersom vi hittade ett ganska helt keramikkärl som måste ha satts ned i en grop före eldbegängelsen. En liten bit harts skvallrar om att det bör ha funnits ytterligare gravgåvor, ett hartstätat näverkärl, på bålet.

Ett försök till en vidare vy vid lodfotografering. Den fyrsidiga stensättningen närmast kameran, den runda i fonden. Till vänster fotografen Ann Lindkvist med fjärrkontrollen i hand, i mitten skymtar stången för kameran och Kerstin Westrin som håller upp den och till höger Sanna Eklund som fotograferar fotograferandet.

Det visade sig dessutom att gravarna inte var riktigt så ensamma som de först verkade. Under våra promenader till lunchen i boden hittade vi två stensättningar alldeles intill. Men de ligger utanför vägsträckningen och hotas inte av vägbygget.

Dateringarna är ännu oklara – vi får vänta på 14C-resultaten. Mycket i gravarnas utformning och fyndmaterialet ger dock näring åt en återkommande tanke, nämligen att dateringarna kan komma att hamna i äldre järnålder, kanske i närheten av Kristi födelse….?

Publicerat i Gravfält, Järnålder, Stavby 65, Uppland | Lämna en kommentar

Husbyborgs historia och förhistoria

Just nu undersöker vi boplatslämningar från förhistorisk tid vid Husbyborg i Uppsala. Området ligger på västra sidan om Fyrisån, uppströms från centrum och idag blandas här jordbruksmarker och industri- och kontorslokaler. I höstas utredde Ulf Celin, Ann Lindkvist och Olle Heimer ute ett större område med anledning av att industriområdet behöver expandera. Uppe invid ett impediment hittades härdar, gropar och stolphål inom en yta som kunde begränsas ganska väl – tyvärr beroende på att nutida bebyggelsen förstört delar av den ursprungliga boplatsen.

Häradskarta från 1859-63, med det ursprungliga utredningsområdet i rött. Boplatslämningarna kom i NÖ delen, intill det impediment som kan ses på den gamla kartan. Gränserna mellan ägorna går tillbaka till storskiftet 1767. (Karta: Ann Lindkvist, från SAU Rapport 2013:20, fig 3).

Det äldsta skriftliga belägget för Husby-namnet är från 1345 då platsen benämns Husabyulleråker (SAU Rapport 2013:20, s 10). Förmodligen har det redan då ett par hundra år på nacken, för de flesta husabyar verkar bildas under 1000-1100-talet. För Uppsala-arkeologer är namnet Husbyborg framförallt förknippat med det hus som rymde de omfattande samlingarna från arkeologiska forskningsgrävningar utförda av institutionen. Inte bara från Sverige utan även Egypten, Cypern, Grekland och Turkiet. Numera ligger ansvaret för samlingarna på universitetsmuseet Gustavianum och de har precis flyttats till nya och mer ändamålsenliga lokaler i närheten av campus. En flytt som för övrigt Ulf Celin var inblandad i mot slutet som projektledare, så han har verkligen hunnit bli bekant med platsen.

Ulf Celin och Kerstin Westrin schaktar fram spåren av järnåldersbebyggelsen vid Husbyborg. Foto: Niklas Stenbäck

Boplatslämningarna som Helena Hulth, Ulf Celin och Kerstin Westrin är ute och undersöker 2014 är dock äldre än det medeltida platsnamnet, kanske mer samtida med efterleden ulleråker – ej att förväxlas med dagens Ulleråker i södra Uppsala (läs mer om den mystiske Ull i SAU Rapport 2013:5, s 9-11). De ligger framförallt samlade på de högre partierna och tunnas av ned i slänten. Tidigare undersökningar av Per Frölund i närheten gav lämningar från övergången äldre-yngre järnålder, dvs runt 200-600 e Kr (RAÄ rapport ATA dnr 6781/93). Det verkar passa ganska bra med utseendet på de anläggningar som framkommer meddelar Helena, kanske med mer övervikt på yngre järnålder. Men det kommer vi inte veta ordentligt förrän resultaten från kol14-dateringarna blir klara.

Det kommer fler inlägg om Husbyborg framöver under rapportarbetet.

Publicerat i Boplats, Husbyborg, Järnålder, Medeltid/Historisk, Uppland | Lämna en kommentar

Från sten till järn. Populärarkeologiska artiklar

Illustration: Göte Göransson, SAU

SAU fick det roliga uppdraget att som fördjupning redovisa undersökningarna vid Skälby i Västmanland och Påljungshage i Södermanland populärarkeologiskt, så att resultaten bättre kunde nå ut till intresserade. Uppdraget var mycket uppskattat och givande, särskilt som det genomfördes i dialog med Göte Göransson som skapade väldigt fina illustrationer av allt från stockbåtsbygge under stenåldern, till matlagning under bronsåldern, till husbygge under järnålder.

Böckerna lät oss berätta om stort och smått som vi kunde utläsa ur boplatsen från bondestenåldern och gravfältet från bronsåldern i Påljungshage, samt den långvariga bebyggelsen under äldre järnåldern i Skälby. Men de gav oss också möjlighet att sätta in platserna i deras större regionala och även kontinentala sammanhang. De som levde i Sverige under förhistorien var ju inga isolerade grupper, tvärtom ser vi hur de ingår i nätverk åt alla väderstreck och påverkas av allt från jordbrukets etablering till bronshantverket till Romarrikets uppgång och fall.

Rekonstruktion av 2000 år gammalt hus från Skälby, Västmanland. Illustration: Göte Göransson, SAU

Även om arkeologi är ett ständigt upptäckande av ny information, en stark anledning till varför så många av oss älskar denna bransch, så vet vi faktiskt långt mer om de årtusenden som ledde upp till medeltiden då skriftspråket slutligen etableras ordentligt. I rapporter och vetenskapliga artiklar måste vi vara faktafokuserade och källkritiska, vilket lätt blir ganska torrt och svårbegripligt för de som inte är fackutbildade. Så därför var det med både lite bävan och stor glädje som vi fick Länsstyrelsens mandat att för en gångs skull vända oss till de som bor i området och berätta om de fina och fascinerande lämningar som de som bodde där innan dem har lämnat efter sig.

Visningar i fält är det vanligaste sättet att berätta om vad vi hittat. Men en bok varar längre än en utgrävning. Foto: Jonas Wikborg

Böckerna har som sagt redan publicerats och de delades ut gratis till den intresserade allmänheten i respektive län. Jag har nu äntligen under denna lugna sommarvecka hunnit skapa PDF:er av samtliga artiklar och lagt upp dem på vår hemsida. Fritt fram att ladda ned och läsa för alla som är intresserade både av platserna i sig och av förhistorien i allmänhet.

SAU Skrifter 21: Skälby (Äldre järnålder)

SAU Skrifter 22: Påljungshage (Sten- och bronsålder)

Not: Artiklarna sprids under Creative Commons licens (CC BY-NC-ND 2.5 SE) som tillåter spridning men bara i icke kommersiella sammanhang. Verk som ligger under den här licensen får inte bearbetas och den som använder verket måste erkänna SAU och respektive illustratör som upphovsman.

Publicerat i Boplats, Bronsålder, Förmedling, Gravfält, Järnålder, Populärt, Påljungshage, Skälby, Stenålder, Södermanland, Västmanland | 1 kommentar

Utredningar, stort som smått

Fredrik Andersson mäter in en möjlig fornlämning i Lilla Ramsjö, Morgongåva, Uppland. Foto: Susanna Eklund

Något jag tyvärr inte fick lära mig så mycket om på grundutbildningen i arkeologi var hur mycket mer som ingår i uppdragsarkeologi än ren utgrävning. Det var först efter det att jag fick jobb i branschen som mer av själva processen uppenbarade sig för mig. Även om vi arkeologer har blivit bättre på att nå ut till allmänheten om vad vi undersöker och hur vi tolkar detta så är det nästan alltid det vi kallar slutundersökningar som uppmärksammas. Det är vid dessa som fornlämningarna tas bort och dokumenteras och av förklarliga skäl ger dessa naturligtvis roligast resultat att visa upp. Men detta är samtidigt bara en liten del av det omfattande kulturmiljöarbete som vi och myndigheterna (RAÄ, Länsstyrelser, kommuner, muséer) arbetar med.

Ett viktigt steg är utredningarna. Det kan gälla allt från att en privatperson vill bygga ut på sin tomt till omfattande vägplaneringar av Trafikverket. Arkeologerna studerar de historiska kartorna, läser i arkiven och ser vilka arkeologiska föremål som hittats sen tidigare i området, samt naturligtvis vilka fornlämningar som redan är registrerade. Utifrån detta och det rådande kunskapsläget görs en bedömning var det kan behövas inventering både för att kontrollera de kända lämningarna och potentiellt hitta nya. Vi utgår t ex från höjd över havet, topografi (slättmark, isälvsimpediment), typ av jordmån (sandmark, morän, lermark), närhet till vattendrag och våtmarker, historiska platsnamn osv.

Ann Lindkvist övervakar schaktningen vid Lilla Ramsjö. Foto: Susanna Eklund

Arbetet utförs inte bara för att hitta lämningar som måste undersökas innan byggnation, utan även för att om möjligt identifiera ytor fria från kulturminnen så att placering av hus och vägar kan justeras därefter. Utredningar syftar även till att ge en fingervisning om hur kostsam en exploatering kan bli så att beställaren har chans att ändra sig, eller om Länsstyrelsen anser att området bör skyddas av kulturhistoriska skäl.

I år har arkeologerna vid SAU genomfört flera utredningar i olika län och med olika syfte. Vi har utrett områden med potentiella lokaler från äldre och yngre stenåldern i Uppland, Närke och Stockholm – vissa gav riktigt roliga resultat. Helena Hulth m.fl. har varit i Tillberga i Västmanland inför en planerad poppelodling och i åkermarken där identifierat en ganska omfattande boplats, troligtvis från järnåldern. Hon har även varit i Bäcklösa söder om Uppsala där resultatet blev främst historiska lämningar som tegelframställning. En annan utredning gjordes utanför Morgongåva i Uppsala där det sedan länge finns kända boplatser och gravar från stenåldern, men även gravfält från järnåldern och runstenar. Där hittades spår av bosättning från stenålder och möjligen järnålder i skogs- resp åkermarken, samt husgrunder från historisk tid och gamla färdvägar.

Rest av tegelugn som hittades vid Bäcklösa, Uppsala. Foto: Helena Hulth

En utredning ska ofta belysa inte bara vilka förhistoriska lämningar som finns i ett område utan också dess samlade kulturmiljö, så att Länsstyrelsen kan ha det i åtanke när de ska avgöra om vilka ingrepp som kan godkännas. Denna ökade insikt om att miljöer är mer än summan av sina delar och hur viktiga de är för att belysa den historiska utvecklingen, är något som verkligen växt fram under slutet av 1900-talet. I höst fortsätter vi med utredningarna. Från små mesolitiska lägen i Östergötland till omfattande områden med allt från stenålder till historiska lämningar inför Trafikverkets planerade utbyggnad av järnvägen (Ostlänken) i Södermanland.

Efter sommaren och under hösten kommer rapporterna för utredningarna färdigställas. Rapporterna från förra årets utredningar ligger nu ute på vår hemsida, samt på RAÄ SAMLA. På Samla kan man hitta samtliga arkeologiska rapporter publicerade från 2013 och framåt genom att söka på allt från fornlämningsnummer till socken till lämningstyp. Ett mycket bra initiativ och något som även underlättar för oss i framtida utredningar. Kanske det digitala arkivet framöver kan utökas med att inkludera även äldre rapporter. Vi får se.

Det är inte alltid solen skiner och fåglarna sjunger... Lena Sundin mäter in vid Tillberga och Ellinor Hedlund Larsson står beredd att rycka in om den Västmanländska leran slukar henne. Foto: Helena Hulth

Publicerat i Järnålder, Medeltid/Historisk, Närke, Stenålder, Stockholms län, Södermanland, Uppdragsarkeologi, Uppland, Västmanland, Östergötland | Lämna en kommentar

Figuren från Bettorp

Figuren från Bettorp. Foto: Åsa M Larsson

Förra veckan genomförde Fredrik Andersson och Michel Guinard en utredning vid Kränglan, ett skogsområde vid NÖ Örebro. Eftersom det finns planer att bebygga delar av området i framtiden har Länsstyrelsen beslutat att utreda om det finns fornlämningar här som ännu inte registrerats. Sedan tidigare har det t ex hittats spår av boplatser från stenåldern i närheten och det fanns goda skäl att misstänka att fler kunde döljas under blåbärsriset. Nuförtiden ligger ju Örebro vid en insjö, men under stenåldern var Hjälmaren en del av en djup havsvik och området en kustmiljö med skärgård där dåtidens människor jagade säl och fågel, fiskade och samlade in bär och växter.

En arkeologisk utredning etapp 1 som detta gäller innebär att arkeologerna dels tittar på kartor över området och ser vilka typer av miljöer som förekommer då vi vet en hel del om var människor under olika tidsperioder föredrog att bo, bruka eller begrava sina döda. De går även igenom arkiven och fynd som tidigare gjorts i närområdet. Efter det följer inventering av de ytor som identifierats som potentiella fornlämningsområden. Det var när Fredrik och Michel gick över dessa ytor i förra veckan de hittade skärvor av keramik i en markskada. Keramiken är typisk för sådan som förekommer inom den gropkeramiska kulturen (c 3300-2300 f.Kr). Ett roligt men inte oväntat fynd på dessa nivåer i Närke.

Endast frambenen är skadade, "magen" är intakt. Foto: Åsa M Larsson

Figuren kan sitta stadigt i upprätt läge. Foto: Åsa M Larsson

Mer ovanligt var dock den lerfigurin som Michel också hittade med skärvorna. Figuriner i bränd lera är något som förekommer just inom östsvensk gropkeramisk kultur och nästan inte alls i övrigt. De har mer eller mindre tydliga djurformer, men det förekommer även figuriner som ser lite mänskliga ut. Traditionen verkar vara en influens från öster, från Åland och Finland och i viss mån Baltikum. Det har föreslagits att en del av figurinerna ska föreställa en varelse i förvandling från människa till djur (t ex säl), eller tvärtom.

Figuren från Bettorp är lite skadad men har uppenbarligen varit fyrbent ursprungligen. Fredrik noterade dock att den lika väl kan ställas i upprätt läge. Frågan är vad den ska föreställa. En svanslös utter? En björn – som ju likt människan kan stå på två ben? Ett mellanting mellan säl och människa? Idéer mottages!

Foto: Åsa M Larsson

Frågan vad som föranledde skapandet av dessa små figuriner är ännu svårare att besvara. De kan naturligtvis ha tillverkats av rent nöje, som leksaker för barn. Det faktum att det är så extremt ovanligt med avbildningar av djur och människor i lera förutom just inom den gropkeramiska kulturen kan dock tala för att de faktiskt hade en religiös betydelse. Att avbilda något är associerat med övernaturlig makt inom många kulturer.

Rapporten över utredningen kommer i början av hösten.

Publicerat i Föremål, Närke, Stenålder, Uppdragsarkeologi | 1 kommentar

En masterstudents 10 veckor som praktikant

Helena Hulth och Ellinor Hedlund mäter in boplatslämningar vid Tillberga, Västmanland

Ellinor: Min pappa kallar mig för dögrävar’n.  Nörd och stofil är även vanliga smeknamn. En person kom en gång fram och frågade om jag kunde berätta om dinosauriernas tidsålder. Detta då jag i snart fem år har studerat till arkeolog vid Uppsala Universitet. Under tiden jag studerat arkeologi så har jag inombords fört statistik över hur många gånger någon i samband med konversation angående mitt studieval nämnt orden ”Indiana Jones”. Det jag kommit fram till är att de orden nämnts åtminstone tiotusen gånger, ungefär…  Det finns uppenbarligen många tolkningar av vad en arkeolog sysslar med.

Och ja, visst trodde kanske även jag, innan studierna tog fart, att guldskatter, oöppnade gravkammare, kanske några dinosaurieägg och Harald Treutiger-väst (en sådan där beige ni vet!) ingick i en arkeologs vardag. Med tiden insåg jag dock att fallet kanske inte alltid var så. Men nästan? Att lära sig ett yrke i teorin är nämligen ganska svårt ifall man inte får testa på det i praktiken också.

Först när jag hade turen att få göra praktik på SAU i 10 veckor, så började jag på riktigt förstå vad det faktiskt innebär att arbeta som arkeolog.

Jag skulle rekommendera alla arkeologistuderande att göra praktik! Mina veckor på SAU har varit oerhört lärorika på många sätt. Jag har fått testa på flera olika saker så som att vara ute i fält, med allt vad det innebär, fyndhantering, bentvätt, planering och dokumentation. Dessutom har jag fått träffa och lära känna personer med erfarenhet av branschen, från vilka jag lärt mig massor! Faktiskt är det just de kunskaperna jag värderar högst nu när praktiken är slut.

Arkeologin är en svår bransch att ta sig in i, därmed är det mycket givande att få ta del av hur andras väg in i yrket har sett ut. Inspirationen ökar när man inser att allt i stort sett, trots en snårig arbetsmarknad, är möjligt bara man kämpar!

Praktik innebär inte bara att få testa på yrket utan även att få se hur allt på arbetsplatsen verkligen fungerar. Att få se vad det finns för olika slags anställningsformer och ansvarsområden inom arkeologiyrket känns väldigt angeläget när man, som jag, planerar att en dag snart arbeta som arkeolog.

Fokus för den publika arkeologin ligger främst på själva utgrävningen samt på resultaten av denna. Vad som lätt glöms bort är det oerhört viktiga förarbetet som måste göras innan en arkeologisk undersökning kan påbörjas. Detta förarbete var något som jag, innan påbörjad praktik, knappt hade någon koll på alls. Den typen av kunskaper fokuseras det inte direkt på i skolbänken. Sådana ”osynliga” arbetsuppgifter är något som jag genom praktiken fått ökade kunskaper om.

Trots att jag inte hittade någon guldskatt och det var för kallt för att bära Harald Treutiger-väst så uppfyllde praktiken alla mina önskningar! Att få ökad kunskap om arkeologiyrket, att få vara med och arbeta sida vid sida med experter, att finna inspiration till masteruppsatsen samt att lära mig köra fyrhjuling på leriga åkrar är bara några av de saker som praktiken har gett mig!

Stort tack till samtliga på SAU som har tagit hand om mig på bästa sätt!

/Ellinor Hedlund Larsson

I fredags hade vi avskedsfika och Ellinor bjöd på jättegod morotskaka.

Vi på SAU tackar Ellinor för hennes värdefulla insats och den energikick hon förde med sig dessutom. Vi önskar henne lycka till med uppsatsen och med alla de framtida äventyr som naturligtvis väntar henne.

Åsa Larsson

Publicerat i Allmänt | Lämna en kommentar

Kremeringsexperiment 2014

Förra året genomfördes ett experiment med att konstruera ett gravbål och studera hur bränningen påverkade ben och gravgåvor. Det var ett samarbete mellan institutionen för arkeologi, Upplandsmuseet, Gamla Uppsala Museum och osteologerna vid SAU. Experiment av denna art har genomförts vid olika tillfällen, men det var ett bra tag sen något i den här skalan gjordes i Sverige. Det kändes extra aktuellt efter utgrävningarna av gravfälten i Gamla Uppsala, där vi faktiskt hittade spår av bålplatser, vilket inte hör till vanligheten.

Det bästa med att göra något praktiskt är att det väcker så mycket diskussion och nya frågor. Institutionen beslutade därför att försöka göra detta till ett återkommande event varje år, med lite olika fokus och material som utgår från slutsatser dragna efter föregående experiment. Lördagen den 17:e maj är det dags igen. Ett nytt bål ska konstrueras med nya offerdjur men också en hel del annat som bröd, äpplen, fikon, ägg, ost, lök, svamp och krukor med honung. Detta år är även antikarna vid institutionen engagerade, kremering var ju ett vanligt gravskick runt Medelhavet fram tills kristendomen introducerades.

Våra osteologer Emma och Sofia är som vanligt mest intresserade av hur hettan påverkar benen och hur det ser ut på platsen när allt brunnit ned. Förra året var det en vuxen gris och detta år är det en spädgris och ett lamm, förutom diverse fågel.

Bålet börjar konstrueras vid 15-tiden och elden tänds kl 19 på lördagen. Sen kommer bålplatsen vaktas genom natten och under söndagen ska studenter vid institutionen hjälpa till att undersöka ytan och samla in resterna. Allmänheten är välkomna att se på när allt detta sker – men på behörigt avstånd så att det inte inträffar några ofrivilliga kremeringar.

Publicerat i Förmedling, Gamla Uppsala, Osteologi, Populärt, Uppland | Lämna en kommentar

Fina fredagsfynd – lägesrapport från Gnista

Figuren i förgylld brons är en av tre likadana. En rimlig tolkning är att de suttit på en sköld. Det har diskuterats mycket kring ögonen. En granat finns bevarad i det ena ögat men konservatorn kunde inte avgöra om det funnits en granat även i det andra (Foto Olle Norling, Upplandsmuseet).

Det har varit tyst kring Gnista ett tag. Några kanske har glömt denna utgrävning men arkeologernas arbete med rapporten fortsätter i allra högsta grad. Utgrävningen berörde den stora Gnistahögen från sent 500-tal men även flera brandgravar från de följande århundradena och drygt 30 medeltida skelettbegravningar. Rapportarbetet har inletts och har hittills främst bestått av grundläggande beskrivningar av anläggningar och fynd. Prover har skickats på analys men endast enstaka resultat finns tillgängliga. Den osteologiska analysen sätter full fart efter påsk.

Ett viktigt steg är dock att vi börjar få fynden tillbaka från konservering. Fynden håller en förvånansvärt hög kvalitet som vi känner igen från Vendel och Valsgärde men det finns också paralleller till Gamla Uppsala. Tyvärr är många föremål kraftigt förbrända så konservatorn får ett svårt jobb. Trots små fragment kan man många gånger göra tolkningar av vilka föremål de suttit på. Fynden kommer att ställas ut på Upplandsmuseet men i väntan på detta presenteras här några godbitar.

Guldringarna är sammanflätade av tre tunna guldtrådar. Eftersom de bara är en centimeter i diameter är det ett imponerande hantverk. De kan möjligtvis ha suttit som mellanlägg på ett svärd (se nedan). Det är också möjligt att de små cloisonné föremålen varit monterade i ett svärd. Tyvärr saknas än så länge tydliga delar av svärdet, men centralt i högen fanns en plundringsgrop och det är möjligt att resten försvunnit (Foto Olle Norling, Upplandsmuseet).

Svärdet från Valsgärde 5 har liknande guldringar vid nitarna som hållit ihop parerplåtarna (Svarta pilar). De röda pilarna visar ett lämpligt ställe att montera små cloisonné föremål (Foto Historiska museet).

Även detta beslag har tydliga paralleller till Valsgärde. Det är gjort i brons och sedan förgyllt (Foto Olle Norling, Upplandsmuseet).

Det är dock inte bara metallerna som är spännande. Glasfragmenten är resterna av en bränd snabelbägare, importerad från kontinenten (Foto Max Jahrehorn, Oxider AB).

Dessa keramikbitar från brandlagret är fortfarande något av en gåta. Godset är av en typ som vi sällan har sett från vendeltid men några paralleller finns i Sverige bland annat från Helgö. Sannolikt är även dessa importerade från Europa (Foto Andreas Hennius, Upplandsmuseet)

Alla förslag på vad detta föremål är och var det har suttit mottages tacksamt! (Foto Olle Norling, Upplandsmuseet)

Publicerat i Föremål, Gnista gravfält, Gravfält, Järnålder, Uppland | 3 kommentar

Gravarna under logen

Från en av gravarna: Fågelhuvud i cloisonné, troligen från ryggknappsspänne, knappt 1 cm stort. Tidig vendeltid (550-600 e.Kr.)

Nu har rapporten kommit för gravfältet från yngre järnålder som vi hittade inne(!) i en loge på Ultuna. Den visade sig vara både ett skydd och en minst sagt besvärande omständighet vid utgrävningen.

Ultuna tillhör ett av de mer betydande fornlämningsområdena i Uppland. Platsen och namnet har länge intresserat forskare från olika discipliner, alltifrån historiker och arkeologer till  ortnamnsforskare och religionsvetare. Mest kända är gravfälten och fynden från dessa, framförallt de vendeltida båtgravarna. Området har emellertid utsatts för stort slitage genom åren och många fornlämningar har försvunnit, utan någon antikvarisk medverkan. Sedan Akademiska hus för Sveriges Lantbruksuniversitets räkning påbörjade projekteringen av Campus Ultuna har dock arkeologin varit en väsentlig del i processen. Den senaste tidens byggande har därför inneburit flera väsentliga tillskott till kunskaperna om Ultunas förhistoria.

I samband med campusutbyggnaden beslutades att en sädesloge från 1860-talet, den så kallade Stora logen, i ett framåtblickande miljöprojekt skulle byggas om till drift- och försörjningscentral för hela campus. Logen ligger centralt i åssluttningen i en del av Ultuna där förekomsten av fornlämningar är som störst. Närheten till det en gång så omfattande gravfältet Uppsala 401 innebar att gravar fortfarande kunde finnas bevarade i området. Förundersökningen visade mycket riktigt att delar av en stensättning och flera brandlager från yngre järnålder fanns kvar under och precis intill logen.

Den följande slutundersökningen resulterade i att 15 gravar från vendel- och vikingatid kunde identifieras. Samtliga gravar var i olika utsträckning skadade, men innehållet i dem innebär ändå en nyansering i bilden av Ultunas gravfält, bl a har kronologiska luckor kunnat fyllas. För första gången har nu även benmaterial från gravar i Ultuna blivit osteologiskt analyserade. Den yngsta individen var en flicka i 10-12-årsåldern. Enligt tidens sed följde olika djur med den döda på gravbålet. Den lilla flickan åtföljdes bland annat av en hund och ett får eller en get. En annan vanlig följeslagare var hästen. Till de mest förekommande gravgåvorna räknas personliga saker som pärlor i glas och brons samt andra smycken. Sammansättningen av fynden visar vidare att flera av de nyfunna gravarna var kvinnogravar.

Halvt ryggknappsspänne upphittat i Ultuna 1881 ”under pågående grustägt, der förr undersökning pågått”. Numera på Historiska Museet (SHM 7078)
Publicerat i Gravfält, Järnålder, Medeltid/Historisk, Osteologi, Ultuna, Uppland | 2 kommentar

Påljungshage och Nyköpings förhistoria

SAU Skrifter 22 är en ny populärarkeologisk bok från oss som utgår från våra undersökningar av en neolitisk boplats och ett omfattande gravfält från yngre bronsåldern vid Påljungshage i Södermanland.

I samband med utgrävningarna beslutade länsstyrelsen i samråd med Nyköpings kommun, som var uppdragsgivare, att resultaten skulle presenteras på ett mer tillgängligt sätt för allmänheten än vad som oftast är fallet. Istället för vetenskapliga fördjupningsdelar så fick arkeologerna möjlighet att berätta om liv, död och samhälle under sten- och bronsåldern i Sörmland och dessutom sätta in lämningarna och fynden i ett större sammanhang.

Att skriva populärt är inte helt lätt, men en mycket välkommen utmaning för arkeologerna som ofta måste fokusera på rapporter inom hårda formella ramar. Vi vet ju faktiskt en hel del om förhistorien som sällan får möjlighet att komma fram ordentligt, framförallt inte i våra egna ord istället för journalisters. Att intresset finns där hos allmänheten har vi inga tvivel om. Arkeologer inom uppdragsarkeologin träffar dagligen människor som är djupt intresserade och kunniga om sin bygd och historien och som gärna vill veta mer. Deras entusiasm är en fantastisk energikick för oss.

Jonas Wikborg och Sanna Eklund som skrivit mest i den nya boken var dessutom redan varma i kläderna efter den populärarkeologiska bok om boplatsen Skälby i Västmanland från äldre järnåldern som vi gav ut för ett par år sen. Det är riktigt kul att se att Länsstyrelsen börjar uppmärksamma alternativa sätt för oss att fullfölja vårt uppdrag att tillgängliggöra våra resultat för en bredare krets.

Säljägare. Illustration: Måns Sjöberg

Precis som i Skälbyboken hade vi hjälp av illustratören Göte Göransson att göra rekonstruktioner av liv och händelser. Text i all ära, men bilder och rekonstruktioner är absolut nödvändigt för att kunna förmedla förhistorien. I Påljungshageboken fick vi dessutom hjälp av Måns Sjöbergs fina akvareller av jakt och göromål under stenåldern. Historiska museet har gjort sina vackra fotografier tillgängliga i de fall då vi behövde illustrera tidigare fynd och även Nationalmuseet i Köpenhamn har varit mycket tillmötesgående.

Rekonstruktion av begravningsceremoni vid en av stensättningarna i Påljungshage. Illustration: Göte Göransson

Arbetet bekostades alltså av Nyköpings kommun, och Södermanlands länsstyrelse bidrog med medel för att täcka tryckningen av boken. Den större delen av upplagan kommer att delas ut gratis till intresserade Sörmlänningar under länsstyrelsens försorg nu i mars. Ni kan läsa hur och var i deras pressmeddelande. En mindre upplaga finns också till försäljning hos SAU för självkostnadspris (150 kr inkl porto).

Onsdagen den 12:e mars kl 19 kommer Jonas Wikborg och jag att hålla föredrag om resultaten från undersökningarna i Olrogsalen på Culturum i Nyköping i samarbete med Stadsbiblioteket. 99 ex kommer finnas för utdelning där också.

Rapporterna för gravfältet och stenåldersboplatsen finns att ladda ned som PDF.

Publicerat i Bronsålder, Förmedling, Populärt, Stenålder, Södermanland | Lämna en kommentar