Fina fredagsfynd – lägesrapport från Gnista

Figuren i förgylld brons är en av tre likadana. En rimlig tolkning är att de suttit på en sköld. Det har diskuterats mycket kring ögonen. En granat finns bevarad i det ena ögat men konservatorn kunde inte avgöra om det funnits en granat även i det andra (Foto Olle Norling, Upplandsmuseet).

Det har varit tyst kring Gnista ett tag. Några kanske har glömt denna utgrävning men arkeologernas arbete med rapporten fortsätter i allra högsta grad. Utgrävningen berörde den stora Gnistahögen från sent 500-tal men även flera brandgravar från de följande århundradena och drygt 30 medeltida skelettbegravningar. Rapportarbetet har inletts och har hittills främst bestått av grundläggande beskrivningar av anläggningar och fynd. Prover har skickats på analys men endast enstaka resultat finns tillgängliga. Den osteologiska analysen sätter full fart efter påsk.

Ett viktigt steg är dock att vi börjar få fynden tillbaka från konservering. Fynden håller en förvånansvärt hög kvalitet som vi känner igen från Vendel och Valsgärde men det finns också paralleller till Gamla Uppsala. Tyvärr är många föremål kraftigt förbrända så konservatorn får ett svårt jobb. Trots små fragment kan man många gånger göra tolkningar av vilka föremål de suttit på. Fynden kommer att ställas ut på Upplandsmuseet men i väntan på detta presenteras här några godbitar.

Guldringarna är sammanflätade av tre tunna guldtrådar. Eftersom de bara är en centimeter i diameter är det ett imponerande hantverk. De kan möjligtvis ha suttit som mellanlägg på ett svärd (se nedan). Det är också möjligt att de små cloisonné föremålen varit monterade i ett svärd. Tyvärr saknas än så länge tydliga delar av svärdet, men centralt i högen fanns en plundringsgrop och det är möjligt att resten försvunnit (Foto Olle Norling, Upplandsmuseet).

Svärdet från Valsgärde 5 har liknande guldringar vid nitarna som hållit ihop parerplåtarna (Svarta pilar). De röda pilarna visar ett lämpligt ställe att montera små cloisonné föremål (Foto Historiska museet).

Även detta beslag har tydliga paralleller till Valsgärde. Det är gjort i brons och sedan förgyllt (Foto Olle Norling, Upplandsmuseet).

Det är dock inte bara metallerna som är spännande. Glasfragmenten är resterna av en bränd snabelbägare, importerad från kontinenten (Foto Max Jahrehorn, Oxider AB).

Dessa keramikbitar från brandlagret är fortfarande något av en gåta. Godset är av en typ som vi sällan har sett från vendeltid men några paralleller finns i Sverige bland annat från Helgö. Sannolikt är även dessa importerade från Europa (Foto Andreas Hennius, Upplandsmuseet)

Alla förslag på vad detta föremål är och var det har suttit mottages tacksamt! (Foto Olle Norling, Upplandsmuseet)

Publicerat i Föremål, Gnista gravfält, Gravfält, Järnålder, Uppland | 1 kommentar

Gravarna under logen

Från en av gravarna: Fågelhuvud i cloisonné, troligen från ryggknappsspänne, knappt 1 cm stort. Tidig vendeltid (550-600 e.Kr.)

Nu har rapporten kommit för gravfältet från yngre järnålder som vi hittade inne(!) i en loge på Ultuna. Den visade sig vara både ett skydd och en minst sagt besvärande omständighet vid utgrävningen.

Ultuna tillhör ett av de mer betydande fornlämningsområdena i Uppland. Platsen och namnet har länge intresserat forskare från olika discipliner, alltifrån historiker och arkeologer till  ortnamnsforskare och religionsvetare. Mest kända är gravfälten och fynden från dessa, framförallt de vendeltida båtgravarna. Området har emellertid utsatts för stort slitage genom åren och många fornlämningar har försvunnit, utan någon antikvarisk medverkan. Sedan Akademiska hus för Sveriges Lantbruksuniversitets räkning påbörjade projekteringen av Campus Ultuna har dock arkeologin varit en väsentlig del i processen. Den senaste tidens byggande har därför inneburit flera väsentliga tillskott till kunskaperna om Ultunas förhistoria.

I samband med campusutbyggnaden beslutades att en sädesloge från 1860-talet, den så kallade Stora logen, i ett framåtblickande miljöprojekt skulle byggas om till drift- och försörjningscentral för hela campus. Logen ligger centralt i åssluttningen i en del av Ultuna där förekomsten av fornlämningar är som störst. Närheten till det en gång så omfattande gravfältet Uppsala 401 innebar att gravar fortfarande kunde finnas bevarade i området. Förundersökningen visade mycket riktigt att delar av en stensättning och flera brandlager från yngre järnålder fanns kvar under och precis intill logen.

Den följande slutundersökningen resulterade i att 15 gravar från vendel- och vikingatid kunde identifieras. Samtliga gravar var i olika utsträckning skadade, men innehållet i dem innebär ändå en nyansering i bilden av Ultunas gravfält, bl a har kronologiska luckor kunnat fyllas. För första gången har nu även benmaterial från gravar i Ultuna blivit osteologiskt analyserade. Den yngsta individen var en flicka i 10-12-årsåldern. Enligt tidens sed följde olika djur med den döda på gravbålet. Den lilla flickan åtföljdes bland annat av en hund och ett får eller en get. En annan vanlig följeslagare var hästen. Till de mest förekommande gravgåvorna räknas personliga saker som pärlor i glas och brons samt andra smycken. Sammansättningen av fynden visar vidare att flera av de nyfunna gravarna var kvinnogravar.

Halvt ryggknappsspänne upphittat i Ultuna 1881 ”under pågående grustägt, der förr undersökning pågått”. Numera på Historiska Museet (SHM 7078)
Publicerat i Gravfält, Järnålder, Medeltid/Historisk, Osteologi, Ultuna, Uppland | 2 kommentar

Påljungshage och Nyköpings förhistoria

SAU Skrifter 22 är en ny populärarkeologisk bok från oss som utgår från våra undersökningar av en neolitisk boplats och ett omfattande gravfält från yngre bronsåldern vid Påljungshage i Södermanland.

I samband med utgrävningarna beslutade länsstyrelsen i samråd med Nyköpings kommun, som var uppdragsgivare, att resultaten skulle presenteras på ett mer tillgängligt sätt för allmänheten än vad som oftast är fallet. Istället för vetenskapliga fördjupningsdelar så fick arkeologerna möjlighet att berätta om liv, död och samhälle under sten- och bronsåldern i Sörmland och dessutom sätta in lämningarna och fynden i ett större sammanhang.

Att skriva populärt är inte helt lätt, men en mycket välkommen utmaning för arkeologerna som ofta måste fokusera på rapporter inom hårda formella ramar. Vi vet ju faktiskt en hel del om förhistorien som sällan får möjlighet att komma fram ordentligt, framförallt inte i våra egna ord istället för journalisters. Att intresset finns där hos allmänheten har vi inga tvivel om. Arkeologer inom uppdragsarkeologin träffar dagligen människor som är djupt intresserade och kunniga om sin bygd och historien och som gärna vill veta mer. Deras entusiasm är en fantastisk energikick för oss.

Jonas Wikborg och Sanna Eklund som skrivit mest i den nya boken var dessutom redan varma i kläderna efter den populärarkeologiska bok om boplatsen Skälby i Västmanland från äldre järnåldern som vi gav ut för ett par år sen. Det är riktigt kul att se att Länsstyrelsen börjar uppmärksamma alternativa sätt för oss att fullfölja vårt uppdrag att tillgängliggöra våra resultat för en bredare krets.

Säljägare. Illustration: Måns Sjöberg

Precis som i Skälbyboken hade vi hjälp av illustratören Göte Göransson att göra rekonstruktioner av liv och händelser. Text i all ära, men bilder och rekonstruktioner är absolut nödvändigt för att kunna förmedla förhistorien. I Påljungshageboken fick vi dessutom hjälp av Måns Sjöbergs fina akvareller av jakt och göromål under stenåldern. Historiska museet har gjort sina vackra fotografier tillgängliga i de fall då vi behövde illustrera tidigare fynd och även Nationalmuseet i Köpenhamn har varit mycket tillmötesgående.

Rekonstruktion av begravningsceremoni vid en av stensättningarna i Påljungshage. Illustration: Göte Göransson

Arbetet bekostades alltså av Nyköpings kommun, och Södermanlands länsstyrelse bidrog med medel för att täcka tryckningen av boken. Den större delen av upplagan kommer att delas ut gratis till intresserade Sörmlänningar under länsstyrelsens försorg nu i mars. Ni kan läsa hur och var i deras pressmeddelande. En mindre upplaga finns också till försäljning hos SAU för självkostnadspris (150 kr inkl porto).

Onsdagen den 12:e mars kl 19 kommer Jonas Wikborg och jag att hålla föredrag om resultaten från undersökningarna i Olrogsalen på Culturum i Nyköping i samarbete med Stadsbiblioteket. 99 ex kommer finnas för utdelning där också.

Rapporterna för gravfältet och stenåldersboplatsen finns att ladda ned som PDF.

Publicerat i Bronsålder, Förmedling, Populärt, Stenålder, Södermanland | Lämna en kommentar

Ryttargraven från Raglunda

Välbevarade ryttargravar är vi inte bortskämda med i Sverige, men de förekommer under både äldre och yngre järnålder. I slutet av vikingatiden blev det lite vanligare igen att män gravlades med en häst och en mer eller mindre imponerande uppsättning attiraljer för en ryttare. Den kanske mest rikliga sådana som hittats grävdes ut i Raglunda, Västmanland 1938. Det går att läsa om upptäckten och se gamla bilder på fynden i Fornvännen på nätet.

Trevligt nog kommer det inom kort gå att se hela den imponerande uppsättningen i en ny och fin utställning på Köpings museum. I samband med detta anordnar museet nu på lördag en halvdag med föredrag för alla som är intresserade av järnåldern i Västmanland (eller överhuvud taget). Från SAU medverkar Jonas Wikborg som ger en bakgrund om den äldre järnåldern i länet.

Kolla även in Henrik Zedigs informativa blogginlägg om ryttargravar i samband med att en påträffades i Dalstorp i Västergötland 2012.

Nyinvigning av Ryttargraven från Raglunda

Köpings museum lördagen den

1 mars kl. 13.10

Program

13.30 Jonas Wikborg, Den äldre järnålderns västmanlänningar

14.00 Stefan Elgh, Spåren av kvinnorna under järnåldern

14.45 Barbro Johansson, Om gravarna i Norsa och Raglunda

15.15 Ida Andersson, Osteologiska analyser av gravarna i Norsa

Fri entré

Publicerat i Förmedling, Järnålder, Populärt, Seminarium, Västmanland | 1 kommentar

”It belongs in a museum!” Om antikvitetsmarknaden och plundring av arkeologiska platser

I senaste avsnittet av Antikrundan kunde tittarna se hur ett senvikingatida dräktspänne visades, daterades och värderades. Inslaget har upprört många inom vår bransch och Riksantikvarieämbetet reagerade tämligen omgående genom att klargöra vad som är ett korrekt tillvägagångssätt för den som stöter på fornfynd. Upplandsmuseet är på samma linje. Anna Ölund redogör tydligt för museets arkeologers ståndpunkt; arkeologiska föremål är allas egendom och upphittade sådana ska anmälas.

Anmälningsplikt för upphittade arkeologiska föremål

Det finns arkeologiska föremål av blandat ursprung som är i privat ägo helt legalt. Gemensamt för dessa är att de har dokumentation där man kan följa ägandeskapet tillbaka i tiden. Om sådan dokumentation saknas är det stor risk att föremålet kommit ut på marknaden på ett tvivelaktigt sätt. Det kan ha skett genom regelmässig plundring eller genom oanmält fynd av privatperson. Många arkeologiska föremål har kommit i dagen av slump eller i samband med jordbruksarbete. En känd historia rör fyndet av guldringar från Bankälla, Västergötland. Den påträffades 1738 och löstes in. Upphittarna var två ungdomar som tjänade som dräng och piga. Summan de fick var tillräckligt för dem att gifta sig och köpa en gård (en tidningsartikel om historien finns t ex här). Fornfyndet gav dem möjlighet att göra en klassresa. Om man hittar ett arkeologiskt föremål har man än idag allt att vinna på att göra det rätta – att anmäla fyndet till Länsstyrelsen.

Plundring i internationell belysning

I Sverige där kulturminneslagen är stark och plundring, trots att den förekommer, ändå är relativt ovanlig finns det säkert de som anser att vi arkeologer överreagerar när vi kritiserar Antikrundan för att experterna värderar fornfynd utan dokumentation. Men plundring är inte enbart ett svenskt problem. För att bättre förstå reaktionerna måste man lyfta blicken och se utanför våra gränser. Internationellt sett är plundring av arkeologiska platser ett mycket stort hot mot kulturarvet. Svensk arkeologi skakades för drygt ett decennium sedan av en skandal när det i ett TV-program (Striptease, gjord av Johan Brånstad och Hannes Rådstam) framkom att svenska museer inte alltid var så noga med proveniens när de köpte föremål (jag vet att rutinerna har ändrats, men jag har inte närmare undersökt om och i så fall hur detta gäller samtliga museer). Föremål utan proveniens, d v s utan fyndort och historia, är alltid högriskfaktorer när det gäller plundring. Det kan inte nog understrykas att plundring av arkeologiska platser fortfarande pågår och kan vara mycket omfattande.

Jag har själv besökt bosättningar från romersk tid i Egypten (Western desert), där det i vissa områden inte finns en enda sakkunnigt utgrävd grav. Men det är gott om skelettdelar som ligger spridda i ökensanden. De gåvor som lagts ner med den döde har förvandlats till konstföremål och smugglats ut ur landet, ibland i aningslösa turisters bagage. För den som ertappas med egyptiska ”antikviteter” har inte en picknick att se fram emot.

Plundring, övergiven oas i Western Desert, Egypten. En förmodad gravkammare har grävts upp mellan april (då delar av mitt sällskap senast besökte platsen) och augusti (då fotot togs) 2006. Syfte: att få fram föremål för antikvitetsmarknaden. Foto: Anneli Sundkvist, Egypten 2006.

Bild från en annan oas, tagen vid samma resa som den övre. Den här graven var orörd i april. Så här såg den ut några månader senare. Foto: Anneli Sundkvist, Egypten 2006.

Trots detta fortgår plundring, inte bara i Egypten utan i många fattiga länder där de pengar en västerländsk turist betalar för ett arkeologiskt föremål kan vara en relativt sett verkligt stor summa – trots att det för turistens del är fråga om ett ”fynd”. Staffan Lundén, Göteborgs universitet, är en av de som länge har uppmärksammat plundring. Han konstaterar i en artikel från 2012 (läs den!):

“Poor and war-torn countries are especially badly affected by the looting. The market for the loot is mainly located in the more affluent parts of the world. Thus, the flow of objects is from South to North, from East to West, from the poor to the wealthy, from the powerless to the powerful. The trade may, in this respect, be seen as a continuum of a centuries-old western tradition of building up museum collection from ‘distant’ and ‘foreign’ peoples and lands.”

Kanske förleds man att tro att plundring därför är ett problem som knappast berör oss i Sverige, ett rikt land med ganska stark lagstiftning när det gäller åverkan på kulturarvet? Men faktum är att Sverige är en del av den marknad som möjliggör plundringen i fattiga länder. Antikvitetsmarknaden, där man inte frågar efter föremålets historia utan okritiskt värderar det, finns här också. Vi såg nyss precis en sådan värdering i Antikrundan. Ett föremål utan historia som enligt svensk lag ska anmälas till myndigheterna värderades till 50000 kr.

Och visst finns det fattiga och krigsdrabbade länder även i vår närhet. En snabbsökning på ordet ”jordfynd” på Tradera får mina ögon på en typ av antikvitet med stort samlarvärde: tyska artefakter från andra världskriget.

Jordfynd av Tredje rikets miliatria dyker regelbundet upp på tradera. Varifrån kommer föremålen och hur har de tagits fram? Bild från Daily Mail.

På senare år har efterfrågan och därmed priserna stigit. Regelmässig plundring på slagfält framför allt i Östeuropa förekommer nu. Även om Sverige inte är den största marknaden är det lätt att tro att något som beskrivs som ”Jordfynd i Slovenien,funnen med metalldetektor. Från ca 1941-44.” (Tradera 2014-02-19, beskrivning av ett Hitlerjugend-spänne) inte hittats av en slump. Utöver plundringsaspekten kommer ytterligare frågetecken in här. De stupade som begravdes på östfrontens slagfält för sjuttio år sedan kan mycket väl ha stridskamrater och släktingar i livet. Det är inte längre enbart fråga om att plundra arkeologiska platser utan även om att skända gravar, vilket kan uppfattas som en form av övergrepp av de efterlevande. Varför sker det? För att det finns en marknad. En marknad där dokumentation inte efterfrågas av vare sig handlare eller köpare.

Utan proveniens = plundrat eller förfalskning?

Att betrakta provenienslösa föremål som resultat av plundring alternativt förfalskning är ett synsätt som lyfts fram i den ovan nämnda artikeln av Staffan Lundén. Är det att spetsa till det hela? Nej, jag tycker inte det. Kanske är det enda sättet att effektivt bekämpa plundring. Att plantera en syn där arkeologiska artefakter är just det, inte enbart konstföremål (vilket i sin tur är ett synsätt stärkts genom museernas sätt att ställa ut i vissa fall in på 2000-talet).  Ett viktigt steg på vägen är ändå att få program med stor genomslagskraft som Antikrundan att inse allvaret och se hela bilden. I vissa fall gör de det. Föremål av elfenben värderas inte om inte ägaren inte kan styrka att de bearbetats före 3 mars 1947. Här resonerar Antikrundan alltså att föremålen saknar dokumentation och kan vara illegala och därför värderas de inte. Fullt korrekt tycker jag. Men hur är det med arkeologiska föremål utan dokumentation? De kan vara lagliga och därför värderas de? Jag har svårt att se logiken.

Några lästips från nätet:

Hennius, A. 2008. Plundring av fornlämningar – händer sådant i Sverige? Fornvännen 103, s 29-32.

Lundén, S. & Häggström, L. 1999. Forntid till salu? Rovgrävning och handel med kulturföremål i och utanför Sverige. Fornvännen 94, s 89-103.

Lundén, S. 2012. Perspectives on looting, the illicit antiquities trade, art and Heritage. Art, Antiquity and Law 17, 109-134.

Publicerat i Allmänt, Föremål, Plundring | 4 kommentar

Sala gruvkyrkogård ny rapport

Ylva Bäckström vid en dubbelbegravning av två små barn.

Under flera år har osteologerna Ylva Bäckström och Anne Ingvarsson Sundström bedrivit ett forskningsprojekt vid Sala silvergruva där de har undersökt en del av det senmedeltida gravfältet. Ylva har ett forskningsprojekt finansierat av Berit Wallenbergs stiftelse, förlagt till Lunds universitet, kring hälsa och arbetsskador under historisk tid. Det är inom detta de mer djupgående analyserna av lämningarna nu ska göras. Utgrävningarna rapporteras dock löpande i rapporter och nu har den som redovisar den tredje och avslutande undersökningen 2011.

Sammanlagt undersöktes 20 gravar: 18 kistgravar och två gravar utan kistor. De undersökta gravarna innehöll 21 skelett som togs in för analys, därav tio vuxna, en ungdom och tio barn. Tre av gravarna var dubbelgravar. I två av gravarna var en vuxen man och ett barn begravda, i den tredje två små barn. Benen är daterade till mitten av 1400-talet till slutet av 1500-talet, alltså den period då Sverige efterhand övergick från katolicismen till protestantismen.

Ladda ned rapporten här

Ni kan hitta äldre inlägg och mer information om Sala-projektet på bloggen, på vår hemsida och i de tidigare rapporterna (2009:2 och 2010:10).

Ur Ylvas forskningspresentation: Avhandlingens övergripande målsättning är att undersöka hur den sociala miljön har påverkat människors hälsa, och hur arkeologiska och osteologiska data överensstämmer med historiskt källmaterial. Materialet består bl a av skelett från en tidig industriell miljö (Sala silvergruva, Västmanland) och från Uppsala domkyrka. Framför allt kommer diet, tecken på näringsbrist och andra sjukdomar, arbetsrelaterade och akuta skador (trauma) undersökas via osteologiska analyser. Den osteologiska analysen kompletteras med isotopanalyser av framför allt kväve och kol för undersökningar av diet och med analyser av tungmetaller i skeletten.

Publicerat i Gravfält, Kyrkogård, Medeltid/Historisk, Osteologi, Sala forskningsgrävning, Västmanland | Lämna en kommentar

Vetenskapsradion Historia om Gamla Uppsala

Ni missade väl inte dagens inslag på Vetenskapsradion historia, ett 25 minuter inslag om pålraden i Gamla Uppsala och yngre järnålderns religion? Tobias Svanelid samtalar med Jonas Wikborg (SAU, biträdande projektledare), Olof Sundquist (religionshistoriker), Peter Bratt (Stockholms länsmuseum) och Tony Björk (Sydsvensk arkeologi).

En liknande men något mindre pålrad grävdes nyligen i Degeberga i Skåne och de diskuterar även snarlika exempel påträffade i Uppland och Västmanland. Gamla Uppsalas pålrad är onekligen den största som hittills påträffats, och det är dessutom intressant att det finns två som ligger i vinkel mot varandra och därmed verkar innesluta den dåtida bosättningen och det rituella/ceremoniella området runt högarna.

Ni kan lyssna på programmet i efterhand direkt via webben eller höra det igen på radion söndagen den 19:e kl 18.35.

Gamla Uppsala projektwebb

Publicerat i Gamla Uppsala, Järnålder, Uppland | Lämna en kommentar

SAU Vetenskapligt pris 2013 går till…

Helena Hulth överlämnade en replik av ett hästhänge hittat i Ultuna till Ann Segerberg

Ann Segerberg

För hennes betydelsefulla gärning inom stenåldersforskningen och kulturmiljövården, utförd med imponerande akribi, engagemang och integritet.”

Sedan 2006 har SAU årligen delat ut ett Vetenskapligt Pris som har instiftats för att belöna en eller flera forskare som gjort insatser inom svensk arkeologi. Dessa skall ha präglats av självständighet och vetenskaplig insiktsfullhet.

Ann Segerbergs forskargärning innefattar en genomgripande insats för stenåldersforskningen med sina undersökningar runt Bälinge Mossar i Uppland. De kronologiska förhållandena i övergången till neolitikum i Mälardalen och mellan trattbägarkultur och gropkeramisk kultur var fortfarande dåligt utredda i slutet av 1900-talet. Ann grep sig an detta både genom regelrätta utgrävningar och genom samarbete med kvartärgeologer och C14-laboratoriet i Uppsala för att undersöka strandförskjutning, paleoekologin och få fram säkrare dateringar. Naturvetenskapliga metoder kombinerades med forskningshistorisk genomgång av äldre litteratur som redde ut många senare missförstånd kring typologin av inte minst keramiken.

Prof emeritus Bo Gräslund, SAU styrelseordförande Kent Andersson och pristagaren Ann Segerberg

På Länsstyrelsens Kulturmiljöenhet fortsatte Ann att se till uppdragsarkeologins potential att tillföra ny och nödvändig kunskap för forskningen och för arkeologin i allmänhet. Hennes djupa engagemang kombinerat med gedigen kunskap och ansvarstagande visar vilken viktig roll Länsstyrelsen har i skydd och vårdande av fornlämningarna och för att kräva att uppdragsarkeologin genererar ny kunskap. Efter sin pensionering har Ann fortsatt att jobba med materialen från sina undersökningar, som numera förvaras i samlingarna på Museum Gustavianum.

I fredags överlämnades priset till Ann Segerberg på SAU. Vi är mycket glada och stolta att få denna chans att fira henne för den insats hon gjort för arkeologin.

SAUs vetenskapliga pris utses årligen av en kommitté som inbegriper representanter från personalen, styrelsen, samt institutionen för arkeologi och antik historia vid Uppsala universitet.

Publicerat i Allmänt | Lämna en kommentar

En ”salt” rekonstruktion

En "salt" rekonstruktion

En "salt" rekonstruktion

En ”salt” rekonstruktion

I fredags var det prisutdelning med mingel och snacks i form av salta pinnar och jordnötter. Eftersom jag har lite svårt att helt släppa jobbet, fast att det är fest, passade jag på att förena nytta med nöje!

Publicerat i Förmedling, Gamla Uppsala, Järnålder, Populärt, Uppland | Lämna en kommentar

Ultuna – spåren av centralortens framväxt

Under 2009-2010 undersökte SAU ytor i och kring Ultuna i samband med utbyggnaden av nytt campus vid SLU: Ultuna by och Ultuna Södra gärdet. Resultaten från dessa utgrävningar finns nu att ta del av i två rapporter av Helena Hulth, som är ansvarig för Ultuna-undersökningarna vid SAU. Rapporterna finns att beställa, eller att ladda ned som PDF (följ länkarna nedan).

Ultuna By rapport. Med det fina hänget föreställande en häst

Ultuna by – i händelsernas centrum. Boplats och rit. Bronsålder, yngre järnålder och efterreformatorisk tid

Arkeologiska slutundersökningar. Fornlämningarna Uppsala 652 och 653, Ultuna 2:23, Uppsala stad (f d Bondkyrko sn), Uppland. SAU rapport 2013:5

Helena Hulth. Med bidrag av Emma Sjöling & John Ljungkvist

Utdrag från baksidestexten: Det arkeologiska förarbetet bestod av en fördjupad utredning, som trots en ganska ringa mängd fornlämningar väntades kunna ge oss nya inblickar i platsens bebyggelsestruktur över en lång tidsperiod: från mellersta bronsålder och yngre järnålder till sent 1700-tal. Resultaten från slutundersökningarna kom emellertid att överträffa förväntningarna med råge, särskilt ifråga om fornlämning 653 i centrala Ultuna. Här hittades förutom boplatslämningar även en rituell yta som bestod av ett fyndrikt kulturlager med ett rikligt och varierat osteologiskt material. Analysen visade ett brett artspektrum, från fiskar till stora gräsätare, varav en stor andel svinben. Med hjälp av DNA-analyser av hästben har även detaljer om dessa djurs färg och kön kunnat fångas upp.

Bland fynden märks spjut- och pilspetsar, amuletter, klippta silvermynt, kamfragment, glaspärlor och båtnitar, samt järnverktyg och delar av hästutrustning. Fynden dateras från omkring 600 till 1000-talet e Kr och understryker Ultunas roll som en av Upplands mer betydande centralplatser under vendel- och vikingatid. Samtidigt har platsens roll i samband med kultutövning blivit allt tydligare genom raden av föremål av rituell art, såsom vapenminiatyrer och amulettringar. Speciellt är även det ovanliga och välbevarade 700-talshänget i form av en häst.

Ultuna Södra Gärdet rapport. Med raden av härdar från bronsåldern.

Att återvända. Arkeologi i olika skeden från Södra Gärdet i Ultuna

Arkeologiska för- och slutundersökningar. Fornlämning Uppsala 555, Ultuna 2:1, Uppsala stad (f d Bondkyrko sn), Uppland. SAU Rapport 2013:6

Helena Hulth

Utdrag från baksidestexten: Allt som allt har fyra arkeologiska förundersökningar och två slutundersökningar genomförts på platsen. Denna rapport presenterar resultatet från en förundersökning år 2009, samt de båda slutundersökningarna som skedde under åren 2009 och 2010. De fornlämningar som berörts av undersökningarna ryms inom beteckningen Uppsala 555:1 och består av olika förhistoriska boplatsspår från en lång tidsperiod. Värt att notera är att Ultunas hittills bäst bevarade treskeppiga hus från tidig vendeltid (550- till 600-talet e Kr) hittades just här, i närheten av Fågelbackskullen på Södra Gärdet.

Särskilt utmärkande är dock ett så kallat ”reglerat kokgropssystem” bestående av ett 45-tal eldstäder längs en linje. Hur dessa ska förstås är omdiskuterat. Eldstäderna dateras huvudsakligen från 800- till 400-talet f Kr, med andra ord från sen bronsålder till förromersk järnålder. Från de tidigare förundersökningarna vet vi att övriga boplatslämningar dateras från sen romersk järnålder (runt 300- till 400-talet e Kr) och framåt. Fornlämningarna på Södra Gärdet representerar därmed två vitt skilda lokaler från ett långvarigt tidskede, med ett minst 500 år långt avbrott kring Kristi födelse.

Ultuna fortsättning

Helena har nyligen färdigställt rapporten från gravfältet som upptäcktes inuti(!) och runt Stora Logen, den kommer skickas på sättning nu i december. Just nu arbetar hon med rapporten för ytan vid Kunskapsparken som undersöktes 2011, tillsammans med Sofia Prata som gör den osteologiska analysen. Blogginlägg om detta kommer inom kort. Alla inlägg som rör Ultuna finns att läsa här, äldre inlägg om själva undersökningen vid Ultuna by finns  också på vår hemsida: 2008, 2009. Frands Herschend har bloggat om härdraden på Södra gärdet och vad det avslöjar om bronsålderns mätsystem.

Det går även bra att prenumerera på kommande blogginlägg om Ultuna, om du inte vill missa nåt.

Publicerat i Boplats, Bronsålder, Järnålder, Ultuna, Uppland | 1 kommentar