Att hitta enstaka vävtyngder, alltså tyngder av bränd lera som sträckt varpen i forntida stående vävstolar, är inte ovanligt. Att däremot hitta flera stycken, liggandes på rad – det är speciellt! Och det har Ulf lyckats med i sitt grophus vid Eds allé.
I lagret låg ganska mycket keramik och bränd lera. Efter ett tag övergick den brända leran till att bli ”lerkluttar” som låg och skräpade här och var. Det var då som tanken slog Ulf: tänk om det är vävtyngder? Och det var det. Fjorton stycken vävtyngder bildade ett mönster på golvet – en oval.
Vävtyngderna är inte hårdbrända, som de brukar vara, utan mer ”sprödbakade”. Det är mycket sköra och går inte att lyfta upp utan att gå sönder.
Fyndet gjordes i den sydöstra delen av huset. Troligtvis har det stått två takbärande stolpar i grophuset, en i den västra delen, en i den östra. Tillsammans har de stöttat en takstol som burit yttertaket. Förmodligen har vävstolen stått lutad mot takstolen – alltså inte utmed väggen utan i 90 graders vinkel från den.
Såna här frusna ögonblick är så förbankat trevliga! 🙂 Apropå vävtyngder – i Sigtuna är det vanligt att vi finner vävtyngder i helt obränd lera. I de fall de förekommer brända har de som regel bränts oavsiktligt i eldsvådor. Rimligen har de normalt använts obrända, och faktum är att just den relativt kalkrika leran i omgivningarna lämpar sig väldigt väl att använda obränd, då den blir mycket hård då den torkar. Däremot tål den termochock dåligt, så då vi finner tyngderna oavsiktligen brända är de vanligen sprängda i några eller tusen bitar. Och det är väl ganska legio att det är i det skicket vi finner brända vävtyngder? Jag tror att bruk av obrända vävtyngder varit mera regel än undantag.
Pingback: SAUblogg
Pingback: Textilhantverk i vikingatida Ed | SAUblogg