Vid den osteologiska analysen av Gnistahögens brandlager identifierades ben från val. Hur gick detta till? Hur kommer det sig att man hittar val i en uppländsk brandgrav från 500-talet?
I Gnistahögen hittades ett 40-tal spelpjäser av halvsfärisk form och ca 40 mm diameter. Tillsammans med undersökningens projektledare Andreas Hennius och John Ljungkvist från Uppsala universitet gjordes en mindre studie av spelpjäserna som nu publicerats i Fornvännen. Vanligtvis kommer artefakter inte in i den osteologiska analysen då de representerar tydliga föremål och inte ”mat och slaktavfall” eller begravda individer. Ben- och hornhantverk har haft stor betydelse innan syntetiska material fick en spridning till allmänheten i relativt sen tid. Råmaterialet till olika hantverk väljs ut med omsorg och här finns mycket information att hämta som kan ligga till grund för diskussioner och tolkningar kring handel och kontaktnätverk.
Vid en närmare granskning av råmaterialets struktur stod det klart att det inte kunde röra sig om horn eller ”vanligt” ben. Trots sin storlek har spelpjäsernas råmaterial en homogen struktur, ett grovt nästan trådlikt nätverk av spongiös benvävnad. Storleken på spelpjäserna gör att denna homogena struktur inte går att få ut från horn. Horn har ett tätt yttre skikt och ett poröst innanmäte som blir grövre ju närmare centrum man kommer. Valar har endast ett mycket tunt yttre skikt av kompakt ben.
Med inspiration av undersökningarna och analyserna av material från båtgravarna i Salme på Estniska Ösel föreslogs valben. Här har ett stort antal obrända spelpjäser hittats och förutom morfologisk identifiering av råmaterialet har några 14C daterats. Vid dateringen visade sig valbenspjäserna ha ett δ13C värde på ca -16, och en datering som var några hundra år äldre än övriga dateringar. δ13C värdet går inte att uppnå i Östersjön utan speglar en atlantisk art, likaså är den äldre dateringen ett utslag av Atlantens reservoareffekt.
Teoretisk skulle alltså Gnistahögens spelpjäser kunna vara gjorda av valben, men detta måste bekräftas okulärt mot ett referensmaterial. Få arkeoosteologiska referenssamlingar innehåller dock valben och de flesta naturhistoriska samlingarna innehåller främst hela, intakta ben där den inre strukturen inte kan studeras. Ett besök till bensamlingen vid Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm gav dock gott resultat. Enstaka lösfynd i samlingarna hade skador där den inre strukturen blottades och en jämförelse kunde göras. Strukturen var identisk med den i spelpjäserna.
En av spelpjäserna jämförs med den inre strukturen av ett valben. Foto: Rudolf Gustavsson, SAU
Är detta en unik uppsättning eller förekommer liknande spälpjäser? Spelpjäser från Vendel, Valsgärde, Gamla Uppsala och Svartsmara på Åland kontrollerades, och i samtliga fall kunde vi konstatera att det fanns valben i materialen. Vissa spelpjäser från Vendel har redan tidigare blivit identifierade till valben av Torsten Sjøvold (Seiler 2001:62, 91) och Leif Jonsson har bestämt spelpjäserna från Norra Åsarp till valben (Lundqvist 1988:18).
Spelpjäser från Vendel, Uppland (SHM 7250)
Implikationerna av detta är att valben är ett mycket mera vanligt material än vi föreställt oss, och detta indikerar en handel med valbensprodukter under vendel- och vikingatid. Spelpjäserna är svarvade och mer eller mindre massproducerade. Var och av vem detta gjorts och i vilken omfattning är föremål för fortsatta studier.
Gustavsson, R., Hennius, A., & Ljungkvist, J. 2015. Are many Vendel and Viking Period gaming pieces made of whale bone? Fornvännen 110.
Lästips:
Allmäea, Maldrea, Tomekb. 2011: The Salme I Ship Burial. An Osteological View of a Unique Burial in Northern Europe. https://www.iansa.eu/papers/IANSA-2011-02-allmae.pdf
Lundqvist, L. 1988. En yngre järnåldersgrav i norra åsarp. Fornlämning 29 och 30, Norra Åsarps socken, Västergötland. RAÄ UV 1988:6.
Seiler, A. 2001. I skuggan av båtgravarna. Landskap och samhälle i Vendels socken under yngre järnålder. Diss. Stockholm Universitet
Spelpjäser och glasbägare i Gamla Uppsala. Blogginlägg från OKB-projektet.
