Ett värdigt avslut

Postat den 27 maj, 2011 av Åsa M Larsson

Maja Hagerman samtalar med Emelie Schmidt Wikborg som skrev rapporten om Sommaränge skog, medan Jonas Wikborg bläddrar igenom boken. Till vänster syns Andreas Hennius och Susanna Eklund (Vaxmyra). (Foto: Åsa M Larsson, SAU)

Uppdatering 110608: Nu har de formella recensionerna av boken börjat dyka upp. Lars Linder i DN dras med i tidsdjupet och landskapsperspektivet och Magnus Alkarp i UNT tackar himlamakterna för kombinationen författarbegåvning, kunskapslust och patos hos Maja.

I onsdags mötte vi upp på Upplandsmuseet: arkeologer från museet, SAU, UV Mitt, länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet. Anledningen var att fira Maja Hagermans nya bok Försvunnen värld som hon skrivit om Upplands förhistoria. Till grund för sin bok hade Maja de omfattande arkeologiska utgrävningar som under 2000-talets första år utfördes i samband med utbyggnaden av E4 norr om Uppsala. Maja kom in i projektet relativt sent, vilket gjorde att den mer allmänt läsbara berättelsen om vad som hittades och vad vi lärde oss inte har kunnat bli klar förrän nu. Det är ett otroligt arbete hon genomfört och det är få, kanske inga andra, författare i Sverige som är mogen den uppgiften.

Bent Syse, chef för den arkeologiska verksamheten på Upplandsmuseet, hälsade alla välkomna (Foto: Åsa M Larsson, SAU)

Maja har den unika kombinationen av en sann berättartalang med en respekt för vad arkeologin faktiskt kan säga. I hennes texter används fynd och platser inte bara som kulisser för något hon redan bestämt sig för att säga. Hon låter de göra motstånd: ”Fakta skaver som sandkorn i musslan.”

Maja Hagerman berättade om den långa och svåra process som lett fram till boken. Men verkade tycka att det varit värt det. (Foto: Åsa M Larsson, SAU)

Det är en bitterljuv tillställning på sätt och vis. Under flera år har många av arkeologerna som grävde på E4:an arbetat nära med Maja, åkt ut och besökt platserna, haft långa telefonsamtal, läst och kommenterat manus osv. Flera av dem kommer du möta i boken, de får vara med i berättelsen precis som platserna och fynden. Men berättelsens verkliga huvudperson är landskapet – landet som höjde sig ur havet och förvandlades igen, och igen, och igen under årtusendena. Från att ha varit en extrem ytterskärgård där säljägare och fiskare gjorde landhugg, till bronsåldersböndernas uppbrutna kustlandskap, till järnåldershövdinagrnas rika fullåkersbygd. Det är en berättelse som skildrar det globala i det lilla och det lokala i det monumentala: En svärdsknapp i brons från Sommaränge skog kan belysa ett vittomspännande nätverk. En enkel kruka från Kyrsta kan ge oss tillträde till en måltid för 4000 år sedan.

Norstedts ska ha all heder för att de har gett boken det stöd den behöver och förtjänar för att komma till sin rätt. Att publicera arkeologi är kostsamt inte minst för att det kräver mer än text – det kräver bilder och kartor. Det har Försvunnen värld i rik mängd och det är med både nostalgi och viss lättnad att det är över som vi som var med bläddrar förbi fotografier på leriga schakt, frusen morän, rader av stolphål och den enorma kalhuggna yta som slingrade sig likt en orm genom norra Uppland.

Kent Andersson, Jonas Wikborg och Tony Engström. Jonas och Tony undersökte boplats och gravfält i Kyrsta. (Åsa M Larsson, SAU)

Allt behöver ett avslut, och Försvunnen värld är ett fullvärdigt avslut för det mest monumentala uppdragsarkeologiska projekt Sverige skådat.

De flesta arkeologer i Uppsalatrakten har gjort nedslag någonstans längs sträckan. Själv var jag inne och petade i Postboda och min sambo grävde ned sig i Kyrsta. Vilka minnen har ni? Vare sig ni varit där och grävt eller bara besökt?

För mer specialintresserade finns förutom de omfattande rapporterna från respektive lokal även sex rejäla volymer med specialstudier och synteser:

Stenåldern i Uppland. Uppdragsarkeologi och eftertanke. Red N Stenbäck. (Arkeologi E4 Uppland. Studier 1.) Uppsala 2007.

Att nå den andra sidan. Om begravning och ritual i Uppland. Red M Notelid. (Arkeologi E4 Uppland. Studier 2.) Uppsala 2007.

Hus och bebyggelse i Uppland. Delar av förhistoriska sammanhang. Red H Göthberg. (Arkeologi E4 Uppland. Studier 3.) Uppsala 2007.

Land och samhälle i förändring. Uppländska bygder i ett långtidsperspektiv. Red. E Hjärthner-Holdar, H Ranheden & A Seiler. (Arkeologi E4 Uppland. Studier 4) Uppsala 2007

Mellan himmel och jord. Ryssgärdet, en guldskimrande bronsåldersmiljö i centrala Uppland. Red E Hjärtnner-Holdar, T Eriksson & A Östling. (Arkeologi E4 Uppland. Studier 5.) Uppsala 2008

Mellan hav och skog. Högmossen, en stenåldersmiljö vid en skimrande strand i norra Uppland. Red N Björck & E Hjärthner-Holdar. (Arkeologi E4 Uppland. Studier 6.) Uppsala 2008.

Publicerat i Allmänt, Populärt, Uppland | Lämna en kommentar

På spaning efter den sten som flytt

Postat den 20 maj, 2011 av Jonas Wikborg

Efter att ha beskådat det stora gravfältet vid Uppsala högar på avstånd under flera veckor gav vi oss idag över den stora slätten för att ta oss en närmare titt på hur det såg ut i den allra sydligaste delen dit vår groprad pekar. Det kändes som att närma sig den hemlighetsfulla ön!

Vår groprad är ”pipan” på det pistolformade område som sedan 1996 utgör fornlämning Uppsala 603:1. I femton år har den legat där och ”siktat” utan att vi förstått vad det var. Utsnitt ur Fornminnesregistret.

Så hade vi då kommit till andra sidan och vad fick vi se? Precis i förlängningen på vår groprad snubblade vi över två hålvägar i sydöstra kanten av gravfältet! Foto från söder. I bakgrunden anas Gamla Uppsala kyrka. Foto: Jonas Wikborg, SAU.

Vem kan ha tagit "våra" bautastenar...?

I kyrkväggen finns en del intressanta stenar! (Foto: Ann Lindkvist, SAU)

Vi har drabbats av en yrkesskada – vi ser numera resta stenar nästan överallt! Foto: Jonas Wikborg, SAU.

Kolla in på UV-bloggen också och se en härlig bild på hela OKB-gänget från UV Mitt, Upplandsmuseet och SAU i en vikingabåt! Vissa av er känner kanske även till namnet på den person som råkade passera dom och blev ombedd att ta gruppfotot…

Det har blivit en del inslag i media nu i veckan:

P4 Uppland var ute och gjorde reportage också

Publicerat i Gamla Uppsala, Järnålder, Uppland | 5 kommentarer

Uppdragsarkeologins framtid?

Postat den 18 maj, 2011 av Åsa M Larsson

Idag var sista dagen att lämna in remissyttrande om promemoria Ds 2011:6 – ”ökad konkurrens på det uppdragsarkeologiska området”. Den har ju genererat en hel del debatt, inte bara inom branschen utan även i media. Vi får se hur responsen blev från de över 100 olika remissinstanserna. Maja Hagerman tror, och ja är benägen att instämma, att de flesta av dessa svar kommer att vara kritiska till förslaget. Kanske borde vi ha försökt samla oss mer gemensamt i branschen ock försökt få in debattinlägg i media. Men det är inte lätt för oss som verkar inom mycket olika enheter, från statligt, till kommunalt, till privat att samla oss och hitta en enhetlig linje att driva. Annica Ramström på Arkeologgruppen gjorde ett tappert försök som hon bloggar om, men det rann tyvärr ut i sanden.

På SAU förde vi en del diskussioner kring promemorian när den kom, och jag tog in synpunkter och yttrande från mina medarbetare som alla har lång erfarenhet av att verka inom anbudsarkeologin. För allmän kännedom publicerar vi här vårt svar på förslaget. Det finns mycket i lagförslaget som vi har haft åsikter om, både sånt som varit bra och sånt som vi tycker har fel fokus eller kommer ge dåliga konsekvenser för kulturminnesvården och uppdragsarkeologin. I vårt svar har vi dock valt att koncentrera på de punkter som vi anser mest berör oss i egenskap av näringsidkande stiftelse och aktör på denna konkurrensutsatta marknad.

Vårt fullständiga betänkande finns här: Remissvar Ds 2011_6 SAU. Nedan följer vår sammanfattning.

Sammanfattning

Sveriges fornlämningar och kulturminnen ägs och förvaltas av Svenska staten för medborgarnas räkning. Likaså är resultaten från undersökning av, och fynd inhämtade från, dessa lämningar statens ägodelar och ansvar. Att överlämna ansvaret för att bedöma omfattning av undersökningen till exploatören är inte bara ologiskt utan framförallt juridiskt mycket problematiskt. En motsvarande situation skulle vara att värdet på fastigheter som tvångsinlöses vid ett vägbygge skulle avgöras av Trafikverket självt och inte av en oberoende enhet.

Promemorian förutsätter att det är avlägsnandet av fornlämningen som är produkten som ska upphandlas – i realiteten är produkten ifråga undersökning och dokumentation av fornlämning för framtiden. Denna produkt kan inte exploatören förväntas ha intresse för eller dra nytta av, och därmed saknas incitament för att hitta den bästa kvalitativa lösningen och inte bara den minst kostsamma.

Vår bedömning är att förslaget kommer att leda till

  1. Ökade administrativa kostnader för beställare som måste anställa arkeologiskt mycket kompetenta upphandlare och kontrollanter.
  2. Ökad byråkratisk detaljstyrning från länsstyrelsen för att säkerställa kvalitén.
  3. Stor risk för utslagning av privata firmor som hädanefter enbart kommer att kunna konkurrera med taxor och inte med effektiva och kvalitativt givande metoder.
  4. Påtaglig risk för att kulturminnen undersöks och dokumenteras undermåligt, samt att informationen inte blir tillgänglig för allmänhet och forskning.

Det finns också en stor risk för att muséers arkeologiska verksamhet kan konkurrera ut privata firmor och stiftelser genom att promemorian föreslår att de ska få undantag från lokaliseringsprincipen.

Vi anser tyvärr inte att promemorian uppfyller det syfte den (och vi) önskar: att öka konkurrensen på det uppdragsarkeologiska området.

Uppdatering 110519: Lyssna på dagens inslag i Sveriges Radio där Trafikverkets representant Maria Hallesjö förklarar varför de också tycker att förslaget är dåligt.

Ni kan läsa samtliga inkomna remissvar på denna sida

Publicerat i Allmänt, Uppdragsarkeologi | 4 kommentarer

Obelix was here?

Postat den 14 maj, 2011 av Jonas Wikborg

Arbetet med den märkliga raden av stenfodrade gropar i Gamla Uppsala har gått vidare. Det vi hittills kunnat konstatera är att vi har 60 meter lång, spikrak rad med gropar placerade med jämna intervaller. Avståndet mellan dem är 6 meter.

Groparna är alla mellan 110 och 140 centimeter stora. De som undersökts är 65 till 90 centimeter djupa. I den övre delen av groparnas fyllning finns en mörk fyllning av lerig matjord som sträcker sig några decimeter ned i gropen. Därunder vidtar en kompakt fyllning av stenar, de största är dryga halvmetern långa. Denna stenfyllning sträcker sig också upp längs groparnas nedgrävningskanter. Fyllningen mellan stenarna i groparnas botten består av samma gula bottenlera som groparna har grävts ned i.

Tvärsnitt genom gropen A614. I bakgrunden skymtar Uppsala högar. Foto: Jonas Wikborg, SAU.

Min tolkning är att den mörka fyllningen i toppen har rasat ned efter att det som ursprungligen stått placerat i dem har avlägsnats. Groparnas nedre fyllning av gul lera och stora stenar har aldrig rubbats eller rörts om efter att konstruktionerna anlades. Den preliminära tolkningen av den grop som undersöktes 1996 var att en rest sten hade stått i gropen. Denna tolkning baserades delvis på att några större stenfragment låg uppslängda i åkerkanten, bara några meter från den undersökta gropen. Denna tolkning anser jag fortfarande som mycket trolig utifrån groparnas fyllning och inre stenkonstruktion. Tolkningen baseras också på vad jag såg när jag deltog i Märta Strömbergs forskningsgrävningar av skeppssättningen Ales stenar. De resta stenarna där stod i djupa stenfyllda gropar som uppvisar stora likheter med de som nu framkommit vid Gamla Uppsala.

Provgrop invid rest sten i skeppssättningen Ales stenar. Notera den rejäla stenfodringen kring stenens botten. Foto: Jonas Wikborg.

Om vi nu tänker oss att det alltså skulle ha stått ett antal resta stenar i rad blir nästa fråga vad denna konstruktion fyllde för funktion. Rader av resta stenar är kända från flera platser i Mellansverige. De står ofta i anslutning till vadställen utmed äldre vägsträckningar. Mellan platsen som vi hittat groparna på och det stora gravfältet NV om denna plats utbreder sig i dag en uppodlad slätt. Ett låglänt, nord-sydligt stråk i denna åker har varit sank under järnåldern. En möjlig tolkning är att vår stenrad har stått utmed en vägsträckning som gått över ett vadställe över denna sankmark. Vägen skulle kunna ha lett fram till gravfältets södra del, drygt 400 meter längre bort, då det är i denna riktning som vår groprad pekar. Samtidigt skulle raden av resta stenar också kunna ha utgjort en symbolisk gräns för det område kring Uppsala högar där det bedrevs offerriter och hölls ting under järnåldern. Om vi ”lånade” stenarna från Ales stenar och radade upp dem på en linje med sex meters avstånd från varandra skulle de räcka till en sträcka på över 300 meter! Det var alltså inte orimligt för järnålderns människor att göra en sådan arbetsinsats.

Vart tog stenarna vägen?

I åkerkanten ligger söndersprängda rester efter vad som skulle kunna ha varit en av de resta stenarna i raden. Men vart tog de övriga vägen och när försvann de? Kartmaterialet över Gamla Uppsala sträcker sig tillbaka till 1600-talets mitt. På dessa kartor finns inga markeringar eller kommentarer om några resta stenar på den plats som vi nu undersökt. De bör alltså ha varit bort redan då. Kanske vältes de omkull som en religiös manifestation vid övergången till kristendomen i brytningstiden mellan vikingatid och medeltid? Uppsalaslätten är fattig på stora stenar. De bör ha varit åtråvärda vid byggnation av exempelvis stenkyrkor. I den närbelägna kyrkan uppe vid högarna finns bland annat en runsten inmurad i ytterväggen!

Vid 1996 års förundersökning noterades det att delar av en större, söndersprängd sten låg i åkerkanten bara några meter från den då påträffade gropen. Femton år senare mäter Ann Lindkvist in fragmenten med GPS. Foto: Jonas Wikborg, SAU.

Detaljbild över fragmenten från en eventuell sprängd och avlägsnad rest sten. Foto: Jonas Wikborg, SAU.

Hur gammal är konstruktionen?

I anslutning till vår groprad har vi hittat sex härdar. En av dem undersöktes redan 1996. Den innehöll keramikskärvor och brända djurben och har 14C-daterats till vendeltid. Samtliga härdar ligger som ett pärlband parallellt med gropraden, några meter söder om denna. Norr om gropraden har inga härdar påträffats. Eftersom härdraden verkar förhålla sig till gropraden kan det finnas ett tidsmässig samband, men dateringar av material från groparnas fyllningar kan förhoppningsvis ge ett säkrare svar på detta.

Uppdatering 2011-05-18: Nu har UNT varit ute och hälsat på och skrivit en artikel.

Publicerat i Gamla Uppsala, Järnålder, Populärt, Uppland | 10 kommentarer

Vi är något stort på spåren!

Postat den 13 maj, 2011 av Jonas Wikborg

I strålande solsken har vi nu fått fram en hel rad med stora stenfyllda gropar i åkern söder om Uppsala högar. Jonas Wikborg med Gamla Uppsala högar i bakgrunden. (Foto: Ann Lindkvist, SAU)

I november 1996 stod jag och mina två dåvarande kollegor, Julijana Radakovitz och Neil Price, och funderade vad det var för en märklig grop som vår maskinist Peter Jönsson hade banat fram. Gropen hittades i ett provschakt utmed en gammal banvall som lett till ett tegelbruk söder om Gamla Uppsala. Den drygt meterstora gropen var 70 centimeter djup. I gropens ytterkanter fanns stora stenar som verkade ha kilat fast en numera försvunnen trästolpe eller en större avlång sten som stått i gropens mitt. Det här var inte något vanlig stolphål från ett järnåldershus! I några av de intilliggande schakten hittade vi även några härdar. En av dem 14C-daterades till vendeltid.

För femton år sedan hittades den första stenfyllda gropen på platsen. Den gången genomfördes undersökningarna under andra väderleksförhållanden än de som råder nu. Fr v: Julijana Radakovitz, Peter Jönsson, Neil Price & Jonas Wikborg.

Nu 15 år senare har vi, jag och mina nuvarande kollegor Ann Lindkvist och Fredrik Thölin tillsammans med vår grävmaskinist Janne, hittat ytterligare åtta sådana här gropar i samma område. De står på en spikrak linje med 5-6 meters mellanrum. Linjen löper från SO mot NV. Om man skulle fortsätta linjen omkring 400 meter i NV riktning skulle linjen ansluta till Högåsens sydspets, det vill säga den södra kanten av det stora åsgravfältet där de tre storhögarna är de största och mest kända. Söder om högarna finns också ett stort antal mindre gravhögar.

Här har en arkeolog placerats ut vid var och en av de sju västligaste groparna. De bildar en linje som pekar mot den södra utkanten av höggravfältet vid Gamla Uppsala. (Foto: Jonas Wikborg, SAU.)

En annan nuvarande kollega, Anneli Sundkvist, förmedlade snabbt kontakt med Alexandra Sanmark när jag berättade om upptäckten. Alexandra har nämligen genomfört undersökningar vid Anundshög, strax utanför Västerås, och där påträffat en 200 meter lång rad av liknande gropar. Där var avståndet dock bara två meter mellan dem. Kanske har det stått resta stenar i groparna? Anundshög är en gravhög på Västmanlands mest monumentala gravfält med högar och skeppssättningar.

I groparnas fyllning ligger stora stenar. I just denna hittades också en hingsttand, en extra tand som sitter bakom de ordinarie tänderna på hingstar. Intressant fynd eftersom just hingsten intog en särställning inom den yngre järnålderns kult och offerceremonier! (Foto: Jonas Wikborg, SAU)

Förutom de stora stenfyllda groparna har vi fått fram sex eldstäder som varit nedgrävda i marken. De ligger alla på den södra sidan av den tänkta linje som de stora stenfyllda groparna bildar. Kan det vara någon form av processionsväg som lett upp till gravfältet, eller har vi hittat spår efter någon form av inhägnad eller markering av Gamla Uppsalakomplexets södra utkant? Jag tror att vi är något stort på spåren…

Jonas Wikborg visar en av de undersökta groparna för Dharma - och resten av SAU-gänget som är på besök. Ann Lindkvist till vänster. (Foto: Åsa M Larsson, SAU)

Publicerat i Gamla Uppsala, Järnålder, Uppland | 12 kommentarer

Gruvliga historier från Sala

Postat den 12 maj, 2011 av Åsa M Larsson

Ylva Bäckström, Osteologisk projektsamordnare vid SAU, har fått en stor artikel i Uppsala Nya Tidning med anledning av hennes forskningsgrävningar vid Sala silvergruvas medeltida kyrkogård. Forskningsprojektet vid Sala har pågått i flera år och Ylva driver det här vid SAU tillsammans med Anne Ingvarsson Sundström. Ni kan läsa om de tidigare  undersökningarna på vår hemsida och ladda ned rapporterna som har kommit ut, den senaste kom så sent som i vintras. Vi kommer snart uppdatera med färska uppgifter eftersom en ansökan om grävtillstånd för augusti nyligen skickats in till Västmanlands länsstyrelse. Även denna grävning kommer att resultera i en rapport i SAUs serie.

Till hösten inleder Ylva sin forskarutbildning vid Institutionen för arkeologi, avdelningen Historisk osteologi, vid Lunds universitet. Helt och hållet släpper vi dock inte taget om henne och hon kommer fortsätta vara ett bra bollplank för oss i våra försök att integrera osteologi och arkeologi ännu mer. Som artikeln i UNT så riktigt påpekar – studiet av materiella och mänskliga lämningar kan ge oss djupare kunskap även om historiska förhållanden – särskilt de grupper som saknade makt och inflytande.

Massgraven Sala gruvkyrkogård. Foto: Kristin Eklund

Publicerat i Kyrkogård, Medeltid/Historisk, Osteologi, Sala forskningsgrävning, Västmanland | Lämna en kommentar

SAUs vetenskapliga program

Postat den 6 maj, 2011 av Niklas Stenbäck

Äntligen är SAU:s vetenskapliga program färdigt att publicera. Vi har valt att göra det digitalt – som PDF på vår hemsida. En anledning till det är att vi vill att det ska vara ett levande dokument med aktuellt innehåll, där delar med jämna mellanrum uppdateras.

Vi vill framför allt lyfta fram våra förhållningssätt till den uppdragsarkeologiska verksamheten, men också ge en bakgrund till SAU, liksom blicka framåt mera visionärt. Programmet vänder sig både inåt, till den interna personalgruppen, men också utåt mot det övriga arkeologiska samfundet. Det innehåller inte någon genomgång kring forskningsläget i något specifikt landskap, utan vi vill snarare reflektera kring några aktuella forskningslägen – inte minst i fråga om metoder.

Programmet består av två delar. Del 1 redogör för bakgrund, förhållningssätt, svensk uppdragsarkeologi m m. Del 2 innehåller fyra olika teman som vår uppdragsarkeologi kretsar kring. Dessa teman kan också ses som inledningar, eller ingresser, till de SAU-projekt som vi också kort presenterar här i anslutning till det vetenskapliga programmet. SAU-projekten drivs internt av de enskilda medarbetarna och syftar till att lyfta vår uppdragsarkeologiska verksamhet och skapa god forskning. Projekten kommer också förändras kontinuerligt och redovisas på olika sätt, bl a på hemsidan.

Vi hoppas att programmet och SAU-projekten inbjuder till diskussion och vidare kontakter med oss!

Hälsar

Niklas Stenbäck, Forskningssamordnare

Åsa M Larsson, Verksamhetschef

Publicerat i Vetenskapliga programmet | Lämna en kommentar

Sakrala fragment i Gamla Uppsala

Postat den 4 maj, 2011 av Jonas Wikborg

Medeltida kyrktegel? Foto: Jonas Wikborg, SAU

Har vi hittat det gamla hednatemplet i Uppsala? Nej förmodligen inte, men i ett av tisdagens schakt hittades en tegelsten som ser ut som tegel gör i medeltida kyrkvalv. Stenen hittades i ett sentida utfyllnadslager invid järnvägen. Kanske är det en överbliven sten från Gamla Uppsala kyrka? Under måndagen och tisdagen har vi schaktat i ett område parallellt med den befintliga järnvägen strax söder om Muséet i Gamla Uppsala. Hittills har vi bara hittat tre härdar, men vi ångar vidare söderut mot nya fyndigheter.

Titta även in på UV-bloggen och få mer smaskiga nyheter och fina bilder från undersökningarna.

Arkeologerna surrar kring Gamla Uppsala som flugor kring en sockerbit. Foto: Jonas Wikborg, SAU

Ett fynd av senare datum som gjorts vid undersökningarna är denna skärva från en sockerskål från 1900-talets mitt. Foto: Jonas Wikborg, SAU

Den gamla stationsbyggnaden. Foto: Jonas Wikborg, SAU

Håll i hatten! Här kommer tåget! Foto: Jonas Wikborg, SAU

Vad skådar mitt norra öga! Ett forntida gravbål invid Uppsala högar? Nejdå, det är bara valborgsmässobålet som fortfarande pyr lite grand, men visst ger det en vision av hur det en gång kan ha sett ut. Foto: Jonas Wikborg, SAU

Publicerat i Gamla Uppsala, Medeltid/Historisk, Uppland | Lämna en kommentar

Allsvínn och ridkonsten

Postat den 27 april, 2011 av Helena Hulth

Vid SAUs undersökning inför nya Biocentrum i centrala Ultuna år 2008 hittade vi ett litet hänge i form av en häst. Hänget är från 700-talet e Kr och har sannolikt lagts ned som offergåva. Just denna lilla häst har blivit mycket omtyckt vid Sveriges Lantbruksuniversitet, som låtit framställa några få kopior i silver för att kunna ge dessa till utvalda personer. Hästen är uppkallad efter Allsvínn, som enligt den nordiska mytologin drog solen tillsammans med parhästen Árvaker.  Till de första som får ta emot nya Allsvínn hör två av den internationella ridsportens främsta utövare: Kyra Kyrklund och Jan Jönsson, vilka strax före påskhelgen installerades som adjungerade professorer i ridkonst vid SLU.

Ridkonst har varit en akademisk tradition sedan 1600-talet då Olof Rudbeck införde ridning som exercitieämne vid Uppsala universitet för att göra studenterna mer gångbara på arbetsmarknaden. Att hästen både dessförinnan och därefter haft stor betydelse är oomtvistat, även om det för inte så länge sedan såg rätt mörkt ut. I början av 70-talet nådde efterkrigstidens avhästning en bottennotering om knappt 70 000 hästar. Sedan dess har dock antalet hästar i Sverige ökat till dryga 360 000. Ridning är en fortsatt starkt växande sport med många olika inriktningar. Varje år sker bortemot 8 miljoner uppsittningar på landets ridskolor. Svensk hästavel är framgångsrik, men för att lyfta hästarna till den nivå de har kapacitet för krävs kunnigare ryttare. Det är bland annat detta SLU har tagit fasta vid när man låter installera professorer i ridkonst. Satsningen är unik och syftar till att stärka den numera treåriga hippologutbildningen.  De nya professorerna är mycket aktiva som tränare och utbildare av både hästar och ryttare. Kyra Kyrklund från Helsingfors är en världens mest kända dressyrryttare med flera VM- och OS-placeringar. Under ett antal år var hon dessutom tränare åt ett av Sveriges främsta dressyrekipage: Jan Brink och hingsten Briar. Den andre nyutnämnde professorn, fälttävlansryttaren Jan Jönsson är bland annat femfaldig svensk mästare och innehavare av ett OS-brons. Under många år var han även förbundskapten för det svenska landslaget i fälttävlan.

Evenemanget inleddes med välkomsttal av statsagronom Jan Philipsson och rektor Lisa Sennerby-Forsse, följt av avsiktsförklaringar från olika företrädare för utbildning och forskning. Till höjdpunkterna i programmet hörde naturligtvis de nytillträdda professorerna Jan och Kyras sessioner där de delade med sig av sina tankar kring hästar och ridkonst. Efter avbrott för lunch följde ett antal kortföreläsningar på temat hästar och ridning. I blickfånget på roll-ups, affischer och i bildspel återkom hela tiden Markus Anderssons utmärkta foto av Allsvínn, originalet.

Publicerat i Föremål, Järnålder, Populärt, Ultuna, Uppland | 1 kommentar

Gamla fynd och gamla bekanta i Gamla Uppsala

Postat den 21 april, 2011 av Jonas Wikborg

Idag undersökte vi en grop med vikingatida krukskärvor och djurben. Det var inte bara gamla fynd som dök upp i schaktet. Plötsligt dök det även upp en gammal bekant på schaktkanten – min före detta kollega Scott som jag jobbade tillsammans med under några år på 1990-talet. Han arbetar som arkeolog i England sedan 1970-talet och var nu på en kort Sverigevisit och hade besökt museet i Gamla Uppsala. Han hade ingen aning om att det pågick förundersökningar i området utan blev verkligen förvånad när han såg mig nere i ett schakt. På några minuter fick vi uppdatera varandra om vad som hade hänt de senaste 15 åren, sedan skulle hans buss avgå. Ett kort och intensivt återseende.

Scott McCracken (till vänster) och Jonas Wikborg återförenas i ett schakt i Gamla Uppsala

Publicerat i Gamla Uppsala | 1 kommentar