Båtgravarna från Salme

Förra veckan fick vi fint besök då ett av institutionens forskarseminarier hölls i vårt konferensrum. Ämnet lockade inte bara en stor del av SAU:arna utan också en hel del järnåldersforskare. Föredragshållare var nämligen Marge Konsa och Ragnar Saage som skulle berätta om två mycket speciella massgravarna i båtar från yngre järnåldern som hittats på ön Saaremaa i Estland.

Den första hittades 2008 vid en ledningsdragning och kom snart att visa sig bestå av en järnåldersbåt med plats för 12 rorsmän och i vilken påträffades 7 skelett som verkar ha begravts i närmast sittande position. I båten fanns rester av proviant och en uppsättning vapen som svärd, spjut och pilar. Flera var medvetet förstörda. I övrigt hittades knivar, slipstenar, en yxa, kammar, spelpjäser. Hela uppsättningen passar bra in på vad vi brukar finna i skandinaviska kontexter från sen vendeltid eller tidig vikingatid.  Det fanns inga praktfulla smycken, inga dödade hästar eller annat som tydde på att detta var en praktgrav av det stuk som vi hittar i Östsverige från denna period. Det fanns inga indikationer på att det var ett gravfält på platsen, inga högar eller resta stenar.

Men det tog inte slut där, två år senare påträffades ytterligare en båtgrav enbart 30 m från den första och denna var ännu större och annorlunda på flera sätt. Båten var över 17 m lång och i den påträffades inte mindre än kropparna från 36 män. Till skillnad från den första graven var de samlade i ena änden av båten och de låg utlagda i rader, två rader med 19 individer underst och en rad med sju individer ovanpå dessa, med ett lager sand emellan. En annan skillnad var att dessa hade tydliga spår av svärdshugg på benen, och en av dem hade dessutom en pilspets i ena låret. Fyra hundar låg också med bland de döda.

Med sig hade de fått ett 40-tal svärd (de flesta med spår av omfattande och medveten förstörelse), 50-tal pilar (flera samlade i koger), 15 sköldar vars sköldbucklor slagits in, spjut, kammar, slipstenar och över 200 spelpjäser. Precis som i båtgrav 1 var vapenuppsättningen mycket lik det vi hittar runtom i Skandinavien vid denna tid, men med det förbehållet att en del av beslagen och detaljerna liknar det som förekommer i Österbotten i Finland. Extra stort intresse i gruppen tilldrog sig ett beslag som förefaller vara i det närmaste identisk med en som hittats i en av de vendeltida båtgravarna i Ultuna.

Michael Neiss och John Ljungkvist uttryckte tydligt förjustning när Marge och Ragnar visade föremålen

De vendeltida båtgravarna är annars mycket annorlunda mot det som arkeologerna grävt fram i Salme. De är praktgravar för enskilda individer, i de flesta fall män men i några fall kvinnor, som begravts med redskap, smycken, vapen, husgeråd och djur. Salme-gravarna framstår istället som en konsekvens av oväntad död, mer eller mindre långväga hemifrån. Båtgrav 2 visar ändå att åtminstone den inte skett i panik eller alltför stor hast. Att de dessutom fått förbli orörda fram till dessa dagar är också intressant. Men det hade så när inte skett, för enbart en meter från båtgrav 2 fanns en stor bombkrater från 2:a Världskriget. Ett par meter längre in och inte mycket hade funnits kvar av de som troligtvis fallit i en annan strid, 1200 år tidigare.

Båtgrav 1 har publicerats i en artikel (se nedan) och inom kort kommer det som grävdes fram av båtgrav 2 att komma i serien Archaeological Fieldwork in Estonia 2010. Huvuddelen av fynden gjordes dock 2011 och är därför rykande färskt.

Konsa, M., Allmäe, R., Maldre, L., & J. Vassiljev 2010: Rescue excavations of a Vendel era boat-grave in Salme, Saaremaa. Archeological Fieldwork in Estonia 2008.

Publicerat i Gravfält o gravar, Järnålder, Seminarium | 7 kommentarer

Skuvvie? – Nu vänder vi på sländtrissan igen!

I ett tidigare blogginlägg skrev jag att det fanns en förmodad gjutkanal inristad på den omarbetade gjutformshalvan. Vid en närmare granskning kan man dock urskilja den egentliga gjutkanalen som har samma färg och struktur som den ristade cirkeln. De ristade linjerna som går ut vinkelrätt från gjutkanalen har inte samma vita färg vilket skulle kunna bero på att materialet här inte har utsatts för samma värmepåverkan. Kanske skall ”ristningen” istället tolkas som spår efter slipning av nålar?

Vi kontaktades häromdagen  av Inger Zachrisson som på 1980-talet skrev en avhandling om samiska metalldepåer under vikingatid och medeltid. Där anger hon gav flera exempel på fynd och skriftliga belägg för att man har använt gjutformar av såväl horn, ben och trä. Hos samerna hade gjutformar av renhorn till och med ett eget namn – de kallades ”skuvvie”.

Publicerat i Föremål, Malma, Uppland | 3 kommentarer

Tuna: gamla frågor, nya grävningar

Professor Stefan Brink öppnar Tuna-seminariet

Förra måndagen sammanstrålade över 80 personer i Universitetshusets sal X för att begrunda frågan om Tuna. Namnet förekommer i ortnamn i flera delar av Sverige, men med en tydlig koncentration till Östra Mellansverige. Inte sällan knutet till järnålderssammanhang både utifrån läge och namnled (t ex Tortuna, Frötuna). Tuna-namnen har länge ansetts representera ett lite äldre fenomen än Husaby-namnen, men hur gammalt och vilken typ av fenomen är desto mer omstritt. Detta är ett forskningsfält där språkvetenskap, arkeologi och kulturgeografi möts – eller krockar.

Ordet ”tun” har delvis bevarats i vårt språk i betydelsen ”inhägnat jordstycke, gårdsplats”. Det är dock inte säkert att det korrekt återspeglar vad namnet kan ha betytt för 1500 år sedan. Under det senaste århundradet har åtskilliga forskare gett sig på att försöka förklara vad namnet kan ha signalerat och vilken roll dessa platser spelade i den dåtida samhällsordningen. Det fanns dock mycket lite av arkeologiskt källmaterial att gå på från undersökta välbevarade tuna-platser.

2010 fick dock SAU chansen att undersöka Gilltuna utanför Västerås och där hittades inte bara en mängd huslämningar och dateringar som spänner över hela järnåldern, utan även en hägnad kring den mest markanta koncentrationen av hus. Tony Engström och Anneli Sundkvist har jobbat vidare med rapporten för denna intressanta plats, och frågan om vad vi egentligen vet eller tror oss kunna veta om tuna-platserna ställdes på sin spets. Under flera år har dessutom SAU haft möjlighet att undersöka delar av Ultuna i södra Uppsala och Helena Hulth jobbar med att lappa ihop en bild av den inblick det har gett i bosättningen på denna plats under järnåldern.

Charlotte Fabech, Ulf Näsman och Tony Engström i främsta raden

För att dra igång diskussionen igen och få respons från företrädare inte bara inom arkeologin utan även ortnamnsforskning och kulturgeografi så beslöt vi oss för att arrangera ett lite mer ambitiöst öppet seminarium: en eftermiddag vikt åt Tuna-problematiken. Syftet var inte att komma med några svar eller färdigpacketerade teser. Tvärtom ville vi dela med oss av vad som kommit fram på Gilltuna och Ultuna eftersom rapportarbete är en långsam process och det kan ta flera år innan allt finns tillgängligt. Vad vi inte riktigt hade väntat oss var den anstormning av anmälda deltagare som vällde in. Vi fick flytta lokal från Upplandsmuseet (som vänligt erbjudit oss sitt föreläsningsrum), till den ännu rymligare sal X i Universitetshuset (tack vare att institutionen för arkeologi och antik historia hjälpte till). Det blev en uppslutning av forskare, historiker, kulturgeografer, språkforskare och arkeologer från universitet, grävkontor, länsstyrelser och kommunen. Det visade verkligen att frågan om den tidiga yngre järnålders samhällsorganisation engagerar många.

Seminariet inleddes av Stefan Brink, en av Gilltuna-projektets referenspersoner, som gav en översiktlig men samtidigt grundlig forskningshistorik kring Tuna-begreppet inom både språkforskning och arkeologi. Sedan berättade Helena om undersökningsresultaten i Ultuna, där inte bara rester av bosättning kommit fram utan även spår av rituell verksamhet, vilket problematiserar teorin att -tuna representerar bosättning och -åker (i detta fall närliggande Ulleråker) var fokus för det rituella. På sätt och vis knappast förvånande att järnåldersamhället inte gjorde en sådan snäv uppdelning av landskapet. I nuläget finns inga övertygande spår av hägnader för bosättningen på Ultuna, men området är samtidigt mycket stört av sentida bebyggelse.

Anneli och Tony följde upp med att visa resultat från Gilltuna (grävdagboken resp blogginlägg om Gilltuna). En hel del återstår så klart att göra, inte minst kommer fler C14-dateringar skickas iväg nu när husstrukturerna har börjar redas ut i virrvarret av stolphål. Vi inkluderar deras powerpoint här nedan, för att se en lite större version klicka på länken.

Charlotte Fabech bidrog slutligen med att förevisa resultat från metalldetektor-undersökningar på platsen Tune på Gotland, där åtskilliga rester av metallhantverk, inte minst i ädelmetaller, påträffats. Dagen avslutades med en diskussion med deltagarna och för de som ändå inte fått nog så blev det även av ett litet post-seminarium på den närliggande puben. En intensiv eftermiddag, men mycket trevlig och förhoppningsvis givande. Vi tycker i alla fall att detta är ett lysande exempel på hur fortsatta arkeologiska undersökningar kan ge välbehövligt nytt material till tolkningarna av järnålderns samhälle och utveckling.

Publicerat i Boplats, Gilltuna, Järnålder, Seminarium, Ultuna, Västmanland | 3 kommentarer

Gjutform av horn?

Den vackert dekorerade sländtrissan som vi lade ut en bild på för några dagar sedan har jag funderat mycket över. Slitage och dekor på undersidan vittnar om att det tillverkats av material från något annat föremål. Varför finns det små hål på undersidan, och varför sitter det små järntenar instuckna i två av dem? Vad är det för märklig ornamentik i mitten som delvis har förstörts när hålet till sländtrissan borrades?
Kan det vara ena halvan av en gjutform? De inristade linjerna som leder in till den centrala ornamentiken skulle kunna vara själva gjutkanalen, men kan man gjuta i formar av horn? Hur mycket värme skulle en sådan kunna tåla? Möjligen skulle det fungera med tenn som har en relativt låg smältpunkt. Hursomhelst verkar ju området i och omkring ornamentiken vara påverkad av någonting – värme? De två små metallstiften skulle vara utmärkta för att få perfekt passning med den andra gjutformshalvan där det bör ha funnits motsvarande hål. Förmodligen har det suttit metallstift även i de andra tre hålen.

De fem små borrade hålen, varav två har små järntenar sitter grupperade på ett sådant sätt att de inte stör den förmodade gjutkanalen vilken således skulle kunna vara samtida med dessa. Detta skulle antyda att ”gjutkanalen” och de fem små hålen inte är något sekundärt ingrepp utan hör ihop med det dekorerade området i föremålets mitt som sedermera har genomborrats.

Är sländtrissan tillverkad av en omarbetad gjutform?

Publicerat i Allmänt, Föremål, Malma, Uppland | 6 kommentarer

Mörkret sänker sig över Malma…

I onsdags gjorde vi de sista grävinsatserna ute i Malma. Sedan två dagar tillbaka sitter vi nu inne och registrerar och organiserar våra ritningar och fynd.  Med tanke på de två senaste dygnens väder känns det som att vi avslutade fältarbetet i rättan tid! Den sista dagen på plats finrensade vi de undersökta grophusen och tog fantastiska lodfotografier av dem! Håll utkik efter dem här på bloggen.

Kan man ha strålkastare på grävmaskinen kan man väl ha det på arkeologerna också?

Kan man ha strålkastare på grävmaskinen kan man väl ha det på arkeologerna också?

Ända in i det sista gjordes fina fynd.  Bland annat fler vävtyngder och sländtrissor – några av grophusen måste utifrån fyndmaterialet karaktäriseras som vävstugor. Den vackert dekorerade sländtrissan som vi lade ut en bild på för några dagar sedan har vi gått och sneglat och funderat på. Slitage och dekor på undersidan vittnar om att det tillverkats av material från något annat föremål. Varför finns det små hål på undersidan, och varför sitter det små järntenar instuckna i två av dem? Vad är det för märklig ornamentik i mitten som delvis har förstörts när hålet till sländtrissan borrades? Är det runor eller är det samisk dekor? Skulle det kunna vara en gjutform? De inristade linjerna som leder in till den centrala ornamentiken skulle kunna vara själva gjutkanalen, men kan man gjuta i formar av horn? Hur mycket värme skulle en sådan kunna tåla? Möjligen skulle det fungera med tenn som har en relativt låg smältpunkt. Hursomhelst verkar ju området i och omkring ornamentiken vara påverkad av någonting – värme? De två små metallstiften skulle vara utmärkta för att få perfekt passning med den andra gjutformshalvan där det bör ha funnits motsvarande hål.

Undersidan av den dekorerade sländtrissan.

Undersidan av den dekorerade sländtrissan.

Publicerat i Allmänt, Boplats, Föremål, Malma | 3 kommentarer

Vad ska vi ha all data till…?

Daniel Löwenborg

Varje år genereras stora mängder geodata från arkeologiska utredningar och undersökningar. För alla vars arbete berör kulturmiljön (te x Trafikverket, länsstyrelser, grävföretag och forskare) så är den geodata som finns om vad som grävts mycket värdefull kunskap: var schakt drogs, vad som hittades och var det är publicerat. Det har därför varit frustrerande att arkivering och insamling av denna data inte hållit samma raska takt som den tekniska utvecklingen. Åtskilliga kontor sitter numera på stora mängder data som inte är enkelt tillgängligt. Inte ens för de som jobbar på företaget. Teknisk utveckling är inte en bred, rak väg. Program ändras, det finns olika system för det nationella koordinatnätet, definitioner och kategorier varierar mellan undersökare och över tid.

Länsstyrelsen i Östergötland drog i år igång ett litet pilotprojekt för att se i vilken mån det går att samla in GIS-data från olika aktörer i länet och slå samman det till en, visserligen extremt nedbantad, men ändå enhetlig GIS-databas. På så sätt skulle det kunna bli enklare att följa upp vad om utretts och grävts i olika områden och hitta relevanta rapporter.

Anders Kaliff, Anders Bornfalk-Back och Emelie Svenman

För att genomföra detta tog de hjälp av Anders Kaliff och Daniel Löwenborg vid institutionen för arkeologi i Uppsala. Daniel hade redan tidigare börjat nysta i liknande frågor inom ett projekt om Gamla Uppsala, samt ett litet  testprojekt där Monica Beckholmen grep sig an ett par undersökningar från SAU:s E4-grävningar för ett antal år sedan. Det gav en hel del positiva resultat och det var tydligt att det borde gå att länka samman GIS-data även från gamla projekt. Monica har fortsatt att slita med E4-projektet nu i höst, även med data från de andra undersökarna.

Projektet som länsstyrelsen i Östergötland drog igång gällde en viss del av länet och bara de senaste årens undersökningar. Jobbet utfördes i somras av två mastersstudenter, Emelie Svenman och Anders Bornfalk-Back. Hela gänget kom till SAU på ett öppet seminarium i förra veckan för att berätta om erfarenheterna. Det har på det hela taget gått över förväntan bra, trots att det handlar om data från så skilda utförare som UV, SAU, KM och AK. Som Daniel berättade på seminariet så söker de nu finansiering att utöka projektet till att inkludera även Västmanland och Kalmar län.

Trots regn och rusk kom det en del till seminariet trevligt nog. Bland annat Johan Blidmo från Arkeologikonsult, stadsantikvarie Magnus Elfwendahl från Uppsala kommun och Isto Huvila, forskarassistent vid institutionen för ABM.Det märks att finns ett uppenbart behov av att diskutera hur vi sparar och bevarar digital data för eftervärlden, och hur vi gör det tillgängligt för de som behöver det redan nu.

För arkeologer intresserade av att hänga med i den digitala utvecklingen rekommenderas att anmäla sig till den konferens som CAA Sverige anordnar i Uppsala 10-11:e november. De som inte har tid att delta kan ändå få intressanta uppdateringar via CAA-SE på LinkedIn.

Publicerat i GIS, Seminarium, Uppdragsarkeologi | 2 kommentarer

Stilig sländtrissa med mystisk baksida

Fredag eftermiddag. Alla gräver frenetiskt. Plötsligt hörs ett glädjetjut nerifrån ett av grophusen. En vackert dekorerad sländtrissa av ben eller horn har hittas. Ovansidan har en symmetrisk dekor av cirklar och påminner mycket om en sländtrissa som Hjalmar Stolpe hittade i en vikingatida grav på Birka på 1870-talet. Vår har sex ”ekrar” av punktcirklar, medan Birkatrissan fått nöja sig med fem.

Kanske har vår sländtrissa tillverkats av ett annat föremål. På undersidan finns en annan typ av dekor som delvis har skadats av det borrade hålet i mitten. Dessutom sitter det små järntenar intryckta på undersidan.Vi återkommer med en bild av undersidan inom kort.

Sländtrissa från ett av grophusen i Malma.

Sländtrissa från Birka. Foto: Ny Björn Gustafsson, SHMM

Publicerat i Boplats, Föremål, Järnålder, Malma, Uppland | 9 kommentarer

Först till kvarn!

… och sedan till ugn. När Fredda skulle ta bort bottenplattan i ugnen i ett av grophusen visade det sig att den utgjordes av en trasig, återanvänd kvarnsten från en vridkvarn! Man ser tydligt en del av det koniska borrade hålet.

En del av en kvarnsten. Till höger ses en del av det borrade hålet.

Dagens mest oväntade fynd var en lansspets av järn som hittades i ett av de berömda grophusen.

Lansspets av järn.

Publicerat i Boplats, Järnålder, Malma, Uppland | 3 kommentarer

Vi hade i alla fall inte tur med vädret!

Vissa dagar är bättre än andra. Idag förvandlade regnet utgrävningen till en gyttjebrottningsarena. Det var bäst att hålla sig borta från grophusen som idag förvandlades till små simbassänger. Istället undersökte vi härdar och stolphål i slänten nedanför. De flesta grophusen är nu undersökta och har givit intressanta fynd och konstruktionsdetaljer.

I det här grophuset…

I det här grophuset…

…fanns pinnhål efter väggkonstuktionen utmed gropens kanter.

…fanns pinnhål efter väggkonstuktionen utmed gropens kanter.

Det var också här som ringen hittades av arkeologerna från Societas Orchaeologica Hobsaliensis.

I samma grophus hittades även den legendariska älghornshackan.

I ett annat grophus hittades en hundskalle. Att vara eller inte vara…

I ett annat grophus hittades en hundskalle. Att vara eller inte vara…

Lena heter hon som fick bära hundhuvudet…

Lena heter hon som fick bära hundhuvudet…

Hon hittade även denna vackert marmorerade bennål. Den har ett rektangulärt huvud som för tankarna till de skrivredskap, så kallad stylus, som användes för att skriva på vaxtavlor. De hade en spetsig ände att skriva med och i den motsatta änden fanns en platta som man kunde ”sudda” med. Var de vikingatida Valsätraborna skrivkunniga?

Hon hittade även denna vackert marmorerade bennål. Den har ett rektangulärt huvud som för tankarna till de skrivredskap, så kallad stylus, som användes för att skriva på vaxtavlor. De hade en spetsig ände att skriva med och i den motsatta änden fanns en platta som man kunde ”sudda” med. Var de vikingatida Valsätraborna skrivkunniga?

Några av grophusen saknar pinnhål efter väggarna. Kanske har de istället haft plankväggar. I ett av grophusen hittades lerklining med avtryck av trästruktur. Lerkliningen har också en lite utstående ”balk” som tolkas som ett avtryck efter springan mellan två plankor.

Några av grophusen saknar pinnhål efter väggarna. Kanske har de istället haft plankväggar. I ett av grophusen hittades lerklining med avtryck av trästruktur. Lerkliningen har också en lite utstående ”balk” som tolkas som ett avtryck efter springan mellan två plankor.

På golvet vid ingången till detta grophus…

På golvet vid ingången till detta grophus…

…hittades ett bältespänne av det lite ovanligare slaget. Det ser inte ut som ett vikingatida spänne. Kan det vara från tidig medeltid? Tips om paralleller emottages tacksamt.

…hittades ett bältespänne av det lite ovanligare slaget. Det ser inte ut som ett vikingatida spänne. Kan det vara från tidig medeltid? Tips om paralleller emottages tacksamt.

Publicerat i Boplats, Järnålder, Malma, Uppland | 1 kommentar

Bilbo was here?

Idag grävde jag i ett av grophusen. Dessa små byggnader har varit nedgrävda i marken så att endast väggarnas övre del samt taket varit synligt ovan mark. Man kommer osökt at tänka på hobernas boningar i Sagan om ringen, fast de hade runda dörrar och fönster. Jag satt alltså där i min ”hobbithåla” och lät skärsleven hyvla bort den mörka jord som det gamla grophuset hade blivit igenfyllt av.

Jag kände att det kurrade i magen och frågade en kollega i gropen intill om det var långt kvar till lunch. Nejdå, det var bara två minuter kvar. Några sista tag med sleven och sedan var det dags att avnjuta dagens lunch. På det sista draget rullar någonting plötsligt omkring nere på gropens botten. Vad var det som skärsleven hade rivit upp ur gropens dunkla botten? Jag lyfte försiktigt upp föremålet. Det var… en ring! Kunde det vara självaste Bilbo Baggers boning som vi hade hittat?

”En ring att sämja dem, en ring att främja dem, en ring att i mörkrets vida riken tämja dem.” Jag trädde ringen på mitt finger och upptäckte till min stora förvåning att mina kolleger inte såg mig när jag passerade deras gropar på väg till baracken! Detta berodde dock inte på att jag blivit osynlig. De var bara så fokuserade på sitt eget grävande.

Min ssssskatt!

SAU:s egen ringbärare...

Publicerat i Föremål, Malma, Uppland | 3 kommentarer