SAU och fynden

Postat den 13 mars, 2013 av Ulf Celin

Eftersom SAU är huvudman för ett flertal arkeologiska undersökningar är också fyndmaterial tillfälligt förvarade i vårt magasin. I samband med våra rapportarbeten behöver vi ha tillgång till fynden för analyser och beskrivningar. Nu, när flera undersökningar har blivit avrapporterade, är det dags att förbereda oss på att fynden ska skickas iväg. Därför har jag under de senaste månaderna arbetat med att ordna upp dem. Målsättningen har varit att se till att de blir kontrollerade, paketerade och fyndfördelade, för att därefter kunna skicka iväg dem till det museimagasin där de framöver ska förvaras.

Det mesta förvaras i träbackar, men föremål av metall förvaras i så kallade klimatboxar med kontrollerad luftfuktighet. Foto: Ulf Celin

Mycket hamnar på Historiska museet i Stockholm, men om ett länsmuseum uttrycker önskemål att få ett material så brukar det ofta hamna där. Fördelen med Historiskas stora samlingar är att de underlättar för forskare som vill studera föremål från många olika platser. Fördelen med länsmuseerna är att de i större mån kan lyfta fram dem i tillfälliga utställningar, och att lokalintresset kan vara större.

Men innan fynden kan skickas iväg finns det en mängd saker som måste göras. En är att kontrollera att undersökningen faktiskt finns registrerad i FMIS (Riksantikvarieämbetets fornminnesregister) och om så inte är fallet, se till att detta ordnas upp. Att en sådan registrering är utförd är en förutsättning för att RAÄs kulturminnesenhet ska utfärda fyndfördelningsbeslut. Arbetet har också gått ut på att skapa kontakt med de mottagande institutionerna för att avgöra hur man vill att fynden ska vara ordnade i samband med överlämnandet – det kan vara lite olika beroende på om det är Historiska museet eller ett länsmuseum.

Det mer handgripliga arbetet har gått ut på att klarlägga att alla fynd som finns i rapporternas fyndlistor också de facto finns liggande i fyndlådorna. Samt att se till att de material som är gallrade också är bortrensade från fynden. Även om allt vi hittat har noterats i databaser och räknats och/eller vägts, så skickas inte allt till magasinen. T ex mycket sentida föremål, eller massmaterial som bränd lera eller slagg där ibland bara ett urval sparas. Det har varit en del pysslande med detta. Men sett på hur välordnade magasinsfynden är i det stora hela, känner jag en extra stor tacksamhet inför det faktum att merparten av arkeologerna är ett noggrant släkte.

Publicerat i Allmänt, Föremål, Uppdragsarkeologi | Lämna en kommentar

Vad händer egentligen med arkeologin i Ultuna?

Postat den 1 mars, 2013 av Helena Hulth

Att det sen ett antal år tillbaka pågår stora byggprojekt på Ultuna kan knappast ha undgått någon som passerat platsen. Däremot har säkert en hel del av den arkeologi som projekten genererat gått en och annan förbi. Men snart ska det bli ändring på det. Rapporten från undersökningen av Ultuna by inför nya Biocentrum är just nu på layout. En sista puts görs på rapporten från undersökningen på Södra Gärdet, innan även den får sin slutliga form. Materialet från ytterligare två undersökningar, Stora Logen och Kunskapsparken, är under bearbetning. Dessutom lägger kollegan Fredrik Andersson i dagarna sista handen vid en rapport som presenterar en rad schaktningskontroller som skett under åren 2009 – 2011. Resultaten från alla dessa undersökningar förstärker bilden av Ultuna som en av traktens mer utmärkande platser, framförallt under yngre järnålder.

Hästhänget från Ultuna. Foto: Markus Andersson, SAU

Undersökningarna visar att de som levde, verkade och dog på ställen som Ultuna hade mycket gemensamt med andra, som bodde på platser av liknande karaktär. För när arkeologin är som bäst ger den inte bara möjligheter till jämförelser mellan sedvänjor som byggteknik och redskapsframställning. Man kan även känna igen gemensamma föreställningar och berättelser, exempelvis ur den nordiska mytologin. Scener ur denna återkommer ofta som motiv i djurornamentiken, som i sin tur är karakteristisk för skandinavisk konst ända från folkvandringstid och framåt. I många fall är den svårförståelig, även för tränade ögon. Det är inte alltid självklart vad det är fråga om för djur, eftersom kroppsdelarna är sammanvävda på ett till synes kaotiskt sätt. De som förstår sig på detta hävdar att motiven i själva verket följer noga uträknade symmetriska regler.

Parallellt med den avancerade djurornamentiken finns dock även en mer naturalistisk lättillgänglig konst, där motiven är betydligt enklare att urskilja. Ett par vanliga motiv i den skandinaviska järnålderskonsten är hästen och fågeln. Hästmotiv av samma typ som hänget vi hittade i Ultuna dyker upp omkring 700 e Kr och finns kvar in i vikingatid. Avbildningarna på de gotländska bildstenarna tillhör samma tradition, t ex den från Ardre, med scener ur den nordiska mytologin där bl a Oden rider på sin åttafotade Sleipner och där Tor jagar Midgårdsormen.

I gravar och på boplatser hittar vi bara fragment av de motiv som finns på bildstenarna, men de är inte mindre intressanta för det. Till omkring år 700 e Kr dateras en spännande grav från Löta i Bettna sn i Södermanland (SHM 13974). Graven innehöll två personer och på sedvanligt vis för tiden även djur. Bland föremålen fanns bl a  påsyningsbeslag i form av tre hästar och två svanar.

Nedan: Beslagen från Löta i Sörmland.

Om man kombinerar fynden av hästar och svanar så ser man att naturalistiskt framställda djur får en allt större roll under slutet av vendeltid. Vi hittar dem som spännen och påsyningsbeslag, samt hästar som amuletter i kombination med miniatyrer av t ex svärd, sköldar och yxor. Hästen i Ultuna kan vara en symbol för en berättelse, precis som svärdet och skölden i miniatyr. Frågan är om detta inte är något som blir starkare i den skandinaviska religionen omkring just 700 e Kr? Det är nog i detta sammanhang som man kan se den fina mosaiksvanen (sannolikt importerad) som nyligen hittades i Gamla Uppsala. Möjligen har svanen från Gamla Uppsala inspirerat motsvarigheterna i Bettna. Värt att notera är att färgerna i mosaiken går i rött, blått och vitt, vilket också var högsta mode i tidens pärluppsättningar.

Svanen från Gamla Uppsala. Foto: Bengt Backlund, Upplandsmuseet

Publicerat i Föremål, Gamla Uppsala, Järnålder, Ultuna, Uppdragsarkeologi, Uppland | 2 kommentarer

Englandsfarare, jägare och bålbyggare

Postat den 25 februari, 2013 av Åsa M Larsson

Eftersom utgrävningarna i Gamla Uppsala är ett samarbete mellan oss, Upplandsmuseet och UV Mitt så har vi en gemensam projektwebb i länsstyrelsens regi där vi försöker hålla alla uppdaterade med vad som händer. Framöver kommer även färdigt material från undersökningarna att läggas upp där, så att det ska vara lätt att komma åt av andra arkeologer och forskare.

Det betyder att skrivandet har varit lite sporadiskt på vår egen blogg under hösten och vintern, då våra inlägg om Gamla Uppsala hamnar på projektwebben. Tar tillfället i akt att uppmärksamma er på att det under januari och februari har kommit flera logginlägg med kul information. Från vår sida har Jonas Wikborg skrivit om fynd av pilar använda för både strid och jakt, med lite bakgrund kring bågskyttens roll i järnålderns Europa. Sofia Prata skriver mer om fynden av bålplatser på gravfältet, något vi inte alltid är lyckosamma nog att hitta, och förklarar varför vi ibland hittar så lite ben i gravarna. Nu senast har Olle Heimer, som suttit och registrerat många av fynden, valt ut ett par intressanta föremål som fram tills nu inte påträffats utanför England.

Del av hästutrustningen, ser ut som en klo prydd med ett kors.

Del av en exklusiv hästutrustning från 1000-talet. Foto: Olle Heimer

Stort nöje!

Publicerat i Boplats, Gamla Uppsala, Gravfält o gravar, Järnålder, Medeltid/Historisk, Osteologi, Uppland | Lämna en kommentar

Gilltunas finaste fynd?

Postat den 21 februari, 2013 av Anneli Sundkvist

En gång för mer än tusen år sedan gick en kvinna över gårdstunet på Gilltuna i Västmanland. Som brukligt var bar hon några redskap i kedjor fastsatta i ett av de spännen som hörde till dräkten. Kanske gick en länk upp så att hennes sax föll till marken och blev liggande.

Fredrik Thölin på sax-jakt på Gilltunas gårdstun. Foto: Jennie Andersson, SAU

Där hittade arkeologen Fredrik Thölin den en sommardag år 2010 när han gjorde ett av många svep med metalldetektorn över gårdstunet.

Det var ett rostigt, lerigt föremål i flera delar han lade i en påse. När jag tittade förstod jag först ingenting. Vad var detta? Det såg faktiskt ut som skräp.

”Du, jag tror det är en sax”, sa Fredda.

Och då insåg jag att han hade rätt. Det var en sax, en bygelsax eller ullsax som vi ofta säger idag. Under vikingatiden kom skänkelsaxen, saxen som vi känner den, till Skandinavien. Trots att den snabbt blev populär levde bygelsaxarna kvar. Vår sax låg löst på gårdsplanen. Den kunde egentligen vara från vilken tidsperiod som helst. Men den hade en ögla längst upp. En ögla så man skulle kunna hänga den i en kedja, som vi sett att saxar hängt i många kvinnogravar från vikingatiden. Dessutom såg grundformen ut som en vikingatida sax. Så vi skickade den till konservering.

För ett tag sedan fick jag tillbaka saxen. Leran var borta och även en del av korrosionen. Nu kunde jag se saxens form bättre. När jag tog upp den för att vända på den gjorde jag upptäckten: saxen var inte helt i järn. Nej, den hade fina dekorationer runt skänklarna av en annan metall, antingen kopparlegering (som vi ofta kallar brons) eller silver med hög kopparhalt. En snabb titt i bildpublikationen med Birka-fynden och jag hittade flera saxar som vår. Saxar som var fint ornerade och utstyrda. Öglan på ovansidan satt ibland fast i ett separat bleck.  Snabbt konstaterade jag att det ett sådant även finns på Gilltuna-saxen. Och att det är möjligt att det finns ornamentik även på detta.

Detalj av saxen från Gilltuna. Här syns ädelmetalldetaljerna tydligt. Foto: Anneli Sundkvist, SAU

Saxen diskuteras ofta som ett enkelt bruksföremål, men är egentligen oerhört spännande. Dess symbolvärde vet vi inte så mycket om. Men – tänk på den fornnordiska mytologin där nornorna spinner och skär av livstrådar. Eller barnafödande, en ny människas ankomst till världen.  Vad klipps navelsträngen med? En sax. Under vikingatid tycks bygelsaxen varit ett föremål som hört kvinnorna till. Att det fanns kvinnor som ansågs ha speciella krafter är känt och vi har även lyckats identifiera en del av deras gravar. Tillsammans med staven, völvans främsta attribut, finns ofta – en sax. Som sagt, saxens symbolik förtjänar verkligen att uppmärksammas.

Ovan ett exempel på en bygelsax funnen på Birka med förgyllda detaljer liknande Gilltuna-saxen.

Så vem var hon, kvinnan som tappade sin sax på Gilltunas gårdstun någon gång under… säg 900-tal? Vi vet inte. Säkert hade hon på något sätt en viktig person. Vem som helst kunde inte ha en sax med förgyllda detaljer. Trollkvinna, barnmorska, husfru? Alltsammans eller inget av detta? Det får vi aldrig veta. Men saxen är ett fint exempel på hur arkeologin faktiskt kan föra oss nära människor för tusen år sedan. Den här kvinnan förlorade sin sax. Nu ligger den i en ask på mitt skrivbord och ger små ledtrådar om vem hon var. Det är ganska spännande.

(Och för att lugna eventuella föremålskunniga läsare går jag nu ner i magasinet och lägger saxen i klimatbox.)

Gilltuna-rapporten, ja. Den är faktiskt snart klar. Om vi inte drabbas av Fimbulvintern, Ragnarök eller liknande kommer jag att hålla den i min hand innan 2013 är slut.

Publicerat i Boplats, Föremål, Gilltuna, Järnålder, Västmanland | 1 kommentar

Forskning och uppdragsarkeologi – exemplet Götala

Postat den 25 januari, 2013 av Anneli Sundkvist

Det är alltid kul när en rapport från en uppdragsarkeologisk undersökning hittar fram till forskare och sätts in i ett bredare sammanhang, kanske till och med påverkar hur sagda forskare tolkar förhistorien. Att detta sker är inte så ovanligt som många kanske tror, jag lusläste t ex själv mängder med rapporter under mina forskarstudier, och resultaten från de stora projekten i både Skåne och Mälardalen påverkade definitivt den inriktning min avhandling fick.

Nuförtiden håller sig många grävande enheter med loggar och bloggar på nätet som redovisar fältarbetet. Däremot är det tyvärr fortfarande ovanligt bland svenska arkeologer att blogga om forskning. Det var därför intressant att se att professor Frands Herschend,  för över ett år sen startade en egen blogg på engelska, där han ofta just resonerar kring vad arkeologiska utgrävningar kan lära oss om förhistoriska samhällen.

Utgrävningen av Götala, Elisabet Pettersson och Jonas Svensson Hennius. Östgötaslätten kan bjuda på både sol och skyfall. Foto: Ann Lindkvist

Nu senast har Frands läst och refererat Ann Lindkvists rapport från Götala i Östergötland som publicerades förra året. På denna plats hittades en som det verkar ensamliggande gård daterad till framförallt Folkvandringstid (c. 400-550 e.Kr.). Platsen var intressant som ett tidsdokument eftersom den hade en ganska begränsad kronologisk användningstid, utan äldre och yngre inslag som komplicerar bilden i större mån. Frands diskuterar hur han uppfattar denna typ av plats och dess relation till det rika och komplexa järnålderssamhället i Östergötland.

Som sagt, det är spännande att se vad andra kan göra med det som vi gräver fram ur jorden. En utgrävning är ju bara början.

Tidigare blogginlägg:

Folkvandringstid i Götala (2012-04-25)

Götala – en oansenlig och nästan unik folkvandringstida boplats (2011-04-07)

Publicerat i Boplats, Järnålder, Östergötland | Lämna en kommentar

God Jul och Gott Nytt År!

Postat den 20 december, 2012 av Åsa M Larsson

Publicerat i Allmänt | Lämna en kommentar

Gravfältsosteologi i Gamla Uppsala

Postat den 18 december, 2012 av Sofia Prata

Så har nu snön lagt sig på allvar och signalerar att fältsäsongen bör vara avslutad vid det här laget. Det stämmer, åtminstone för oss som under året arbetat med Ostkustbaneprojektet. Det är nu vi äntligen får sätta igång att bearbeta det material som vi tagit med oss från fältarbetet för att komma vidare i våra tolkningar av hur Gamla Uppsala sett ut och fungerat under yngre järnålder. För arkeologernas del handlar det om att gå igenom all dokumentation, fynd och prover. För oss osteologer handlar det om att börja analysera alla de ben som grävts fram under säsongen.  Som ett startskott tänkte vi att det var på sin plats att göra en liten summering av det vi faktiskt redan nu har hunnit se och berätta om vilka tendenser vi anat, utifrån det arbete vi gjorde i fält.

Elin Säll och Robin Lucas från Upplandsmuseet diskuterar en upptäckt bålplats med Sofia Prata.

Något som varit lite speciellt och särskilt givande med Ostkustbaneprojektet var att vi har haft en osteologigrupp bestående av mig och Emma Sjöling från SAU, samt Ola Magnell från RAÄ UV. Under hela utgrävningsperioden har en eller flera av oss varit på plats i Gamla Uppsala. Det har gjort att vi direkt kunnat titta på det benmaterial som grävts fram och inte minst har vi haft möjlighet att i verkligheten se de sammanhang som benen påträffats i och diskutera med arkeologerna hur dessa skall tolkas. Dessutom har stora delar av benmaterialet grovsorterats och registrerats. På så sätt har vi i ett tidigt skede kunnat skapa oss en god, preliminär uppfattning av benmaterialets spridning och omfattning inom området.

Gravurna innehållande kremerade ben. Ett vanligt gravskick under järnåldern. Foto: Upplandsmuseet

På gravfältet kom sammanlagt 90 kg ben fram vid undersökningen i somras. Benen kommer från totalt 90 gravar som samtliga visat sig vara kremeringar. Under fältsäsongen har jag och Emma gått igenom nästan 35 kg av dessa ben. Med andra ord kan de mönster vi tycker oss se nu förändras en hel del när en mer noggrann och omfattande analys tar vid, men vi kan nog ändå ana några intressanta företeelser och tendenser.

Benmängden i gravarna varierade mycket, från ett tiotal gram upp till drygt 13 kg i en enda grav! Fem av gravarna innehöll sammanlagt 42 kg ben, dvs. nästan 50% av den totala benvikten. Att plogen har förstört en del av gravarna påverkar naturligtvis mängden ben, men det förkommer även ostörda gravar med en förhållandevis liten benmängd. Denna spännvidd är delvis kopplad till om det finns offerdjur i gravarna eller ej. Vi kan redan nu urskilja ett antal gravar med endast människoben i, medan majoriteten av gravarna innehöll även djurben: t ex hund, häst, svin, får eller get, katt, fågel, fisk och björn (klor).

Vilka djur och vilka delar av djuren som finns i gravarna respektive bebyggelsen ger oss information om både gravritualen och hur denna förhåller sig till vardagslivet. Det ska bli intressant att gå vidare med detta under 2013.

Publicerat i Gamla Uppsala, Gravfält o gravar, Järnålder, Osteologi | Lämna en kommentar

SAU Vetenskapliga pris 2012

Postat den 14 december, 2012 av Åsa M Larsson

Priset har instiftats för att belöna en eller flera forskare som gjort insatser inom svensk arkeologi. Dessa skall ha präglats av självständighet och vetenskaplig insiktsfullhet.
2012 års pris på 30.000 kr tilldelas Jonathan Lindström.

Foto: Bonnier

Jonathan Lindström är arkeolog, illustratör och författare, som blivit allmänt känd genom sina populärvetenskapliga böcker för både vuxna och barn. Jonathan har sin bakgrund inom uppdragsarkeologin då han under flera år arbetade på Stockholms läns museum och bland annat ansvarade för utgrävningen av ett dödshus från den neolitiska stridsyxekulturen. Under större delen av 2000-talet har han övergått till att förmedla kunskap om världen, universum och förhistorien till både barn och vuxna. Hans produktion utmärks både av berättarglädje och av vetenskaplighet.

Hans bok om ”Bronsåldersmordet” om den sk Granhammarsmannen redogjorde inte bara för själva fyndet och vad forskningen idag tror sig veta om bronsåldern, utan inkluderade även ny egen forskning som fördjupade denna kunskap. Hans avstamp i ett livsöde och vad det kan berätta om större samhällsfenomen är något som arkeologer ofta säger att de vill göra, men sällan lyckas med. I sin efterföljande bok ”De dödas tempel” tog han upp den forskning han genomfört kring stridsyxekulturen med utgångspunkt i dödshuset i Turinge. En röd tråd i båda böcker är att Jonathan inte bara lägger fram tolkningar, utan visar för läsaren hur arkeologer och forskare når fram till kunskap genom dialog, ifrågasättande och nya analysmetoder.

Jonathan Lindströms böcker sätter vetenskapen som process i fokus på ett unikt sätt bland populärvetenskapliga författare. Resultatet är minst lika läsvärt och givande för arkeologer som för allmänheten. Han belyser även på ett föredömligt sätt hur olika vetenskapsgrenar, från DNA till filosofi, kan bidra till att fördjupa kunskapen om förhistorien.

Under 2013 kommer hans nya bok ”Medvetandets gåta” ut på Norstedts förlag.

Priskommitténs motivering: För ett arkeologiskt författarskap som på god vetenskaplig grund i populär form framgångsrikt behandlar komplicerade frågor för både vuxna och barn.

Pressmeddelande

Mer om SAU vetenskapspris och tidigare pristagare

Publicerat i Allmänt | 2 kommentarer

Klibbigt ämne

Postat den 7 december, 2012 av Jonas Svensson Hennius

En aspekt av att vara arkeolog är att man oftast inte behöver hitta på nya samtalsämnen att bidra med när är på bröllop och träffar folk man inte känner. En tillräckligt stor andel av befolkningen tycker nämligen att det låter såå spännande. Det kan ju vara roligt även om jag alltid känner att det då är på sin plats att också informera om den knaggliga arbetsmarknaden och mindre glamorösa arbetsuppgifter som schaktningsövervakning vid trasigt avloppsrör i snöglopp, anläggningstabeller eller prata med upprörda markägare. Fast det spelar ingen roll för det låter ju såå spännande.-Blir det mycket guld? – Hur ofta är du i Egypten? – Vad är det finaste du har hittat? – Vad skulle du som arkeolog helst vilja hitta? Vad är du mest intresserad av?

Här brukar det bli lite svårt att veta vad jag ska säga. Vanligtvis drar jag den där gamla historien om guldringen igen, så blir alla nöjda och jag kan rida lite på Indiana Jones-vågen. För om jag berättar att jag faktiskt är väldigt intresserad av förhistorisk tjärframställning så brukar konversationen komma av sig och det blir läge att smita iväg till drinkbordet istället.

Förhistorisk tjärframställning låter uppenbarligen inte så glamoröst och om jag som arkeologistudent hade vetat att jag senare skulle komma att intressera mig för det skulle jag själv blivit förvånad. Att det blev som det blev berodde på att jag fick vara med och att upptäcka hur man gjorde tjära under järnåldern. Det började den soliga sommaren 2002 i samband med de stora utgrävningarna inför utbyggnaden av E4 genom Uppland. På en liten järnåldersboplats nordost om Björklinge började en typ av trattformade gropar dyka upp som mina kolleger och jag inte hade sett förut.

Snart fick vi veta att det hade hittats liknande gropar på andra järnåldersboplatser i närområdet. Först fanns ingen bra tolkning av dem, men efter hand fick vi veta att man hade känt till trattformade gropar i årtionden i Polen och Östra Tyskland. På goda grunder kunde man där tolka dem som små anläggningar för tjärframställning. Prover och analyser visade strax att den tolkningen passade bra med de uppländska groparna också.

En tjärgrop från Trekanten, Uppland. Så här kan de se ut.

Kort därefter upptäcktes en annan typ av trattformade gropar vid inventeringar i skogarna i norra Uppland. Dessa låg på inte på boplatser utan mitt ute i skogen och var betydligt större än groparna vi hade hittat förut. Ofta mer än 10 meter i diameter att jämföra med den första typen som oftast bara var runt 1 meter i diameter. Några av de stora groparna grävdes ut och det gick att visa att även dessa hade använts för att framställa tjära.

Dateringarna visade att de små tjärgroparna på järnåldersboplatser hade använts under äldre järnålder. Sedan försvann de och ersattes istället av de stora tjärgroparna i skogsbygderna någon gång under 600-tal. Det här ger bilden av en övergång från småskalig hushållsproduktion till specialiserad exportproduktion.  Det vill säga att skogsborna i norr började göra så mycket tjära att det räckte till folket i de, som vi tror, mer tätbefolkade slättbygderna i söder.

Det är också här det börjar bli spännande för en arkeolog.  Varför blev det så? Tog råvaran, alltså kådrik tallved, slut i slättbygderna? Konkurerade billig tjära från norr ut husbehovsbränningen? Var det ett nytt förhållande till skogen och naturen som gjorde att man kunde utnyttja den på det här sättet. Var det så att man plötsligt behövde mycket mera tjära i samhället för nya typer av byggnader och båtar till handel och vikingatåg? Vem höll i trådarna? Var det driftiga entreprenörer från Tierp som gjorde präktiga affärer med folket i avskogade bygder i söder eller var det istället Tierpsborna som blev tvingade att betala tjära som tribut?

Spridning av kända tjärgropar i Uppsala län. Blå prickar = stora tjärgropar, röda prickar = små tjärgropar. Karta: Jonas Svensson Hennius

Frågelistan kan göras lång, men poängen är förändringar i ett hantverk med en alldaglig produkt kan vara symptom på mycket större förändringar i samhället. Vi visste redan att det händer mycket under den här tiden, men inte alltid riktigt vad. Tjärframställning skulle kunna vara en av nycklarna till bättre förståelse. Det är den förhoppningen som gör mig så intresserad och driver mig att planera små forskningsprojekt (se Vetenskapliga programmet: Tema Ting & Hantverk) för att få veta mer.

Fast det är fortfarande inget konversationsämne jag vill tvinga på mina bordsgrannar vid en bröllopsmiddag. Jag skulle förresten inte prova på Nobel-festen heller.

Publicerat i Boplats, Järnålder, Laborativ arkeologi, Medeltid/Historisk, Uppland, Vetenskapliga programmet | Lämna en kommentar

Grattis Kent!

Postat den 23 oktober, 2012 av Åsa M Larsson

Idag blev det officiellt – Kent Andersson har blivit utnämnd till enhetschef för Kulturmiljö och samlingar på Historiska Museet.  Vi känner oss glada och stolta över denna utnämning eftersom Kent för närvarande är ordförande i vår styrelse och han var tidigare även verksamhetschef för SAU.

Innan han började på SAU har han jobbat för Riksantikvarieämbetets uppdragsverksamhet (UV) och för Historiska Museet där han var med om att bygga upp flera permanenta forntidsutställningar, bland annat Guldrummet och Forntider. Kents eget forskningsintresse ligger i järnåldern, framförallt i prestigehantverk som guld och glas, och långväga kontakter mellan Skandinavien och södra Europa under denna period. Han har skrivit flera böcker i ämnet (se nedan).

För de flesta av allmänheten är Historiska museet den plats dit man går för att se utställningar om förhistorien och medeltiden. Men för oss som är verksamma inom kulturarvssektorn är Historiska så långt mycket mer. Det är navet där forskning, uppdragsverksamhet och publik förmedling möts. Mycket av det som grävs upp varje år runtom i landet kommer i slutändan att hamna i dess samlingar (resten hamnar hos länsmuseum o dyl). Till samlingarna kommer forskare och studenter för att lära sig mer om dessa föremål och för att se hur de kan belysa de förhistoriska människornas samhällen och föreställningar. I slutändan ska detta sedan nå ut till allmänheten, både i utställningar och publikationer.

Det är därför vi anser att Historiska nu har gjort en mycket bra rekrytering till denna position, då Kent har arbetat med både uppdragsarkeologi och samlingarna, han har forskat om föremålen, och han har skrivit både vetenskapliga och populärvetenskapliga publikationer.

Lästips:

OmslagsbildAndersson, Kent 2011: Guldålder. Svenska arkeologiska skatter. Balderson Förlag, Uppsala.

Andersson, Kent 2010: Glas. Från romare till vikingar. Balderson Förlag. Uppsala.

Andersson, K. & F. Herschend 1997: Germanerna och Rom. Opia 13. Inst för arkeologi och antik historia, Uppsala

Resten av produktionen kan hittas på LIBRIS

Publicerat i Allmänt, Järnålder | Lämna en kommentar