En aspekt av att vara arkeolog är att man oftast inte behöver hitta på nya samtalsämnen att bidra med när är på bröllop och träffar folk man inte känner. En tillräckligt stor andel av befolkningen tycker nämligen att det låter såå spännande. Det kan ju vara roligt även om jag alltid känner att det då är på sin plats att också informera om den knaggliga arbetsmarknaden och mindre glamorösa arbetsuppgifter som schaktningsövervakning vid trasigt avloppsrör i snöglopp, anläggningstabeller eller prata med upprörda markägare. Fast det spelar ingen roll för det låter ju såå spännande.-Blir det mycket guld? – Hur ofta är du i Egypten? – Vad är det finaste du har hittat? – Vad skulle du som arkeolog helst vilja hitta? Vad är du mest intresserad av?
Här brukar det bli lite svårt att veta vad jag ska säga. Vanligtvis drar jag den där gamla historien om guldringen igen, så blir alla nöjda och jag kan rida lite på Indiana Jones-vågen. För om jag berättar att jag faktiskt är väldigt intresserad av förhistorisk tjärframställning så brukar konversationen komma av sig och det blir läge att smita iväg till drinkbordet istället.
Förhistorisk tjärframställning låter uppenbarligen inte så glamoröst och om jag som arkeologistudent hade vetat att jag senare skulle komma att intressera mig för det skulle jag själv blivit förvånad. Att det blev som det blev berodde på att jag fick vara med och att upptäcka hur man gjorde tjära under järnåldern. Det började den soliga sommaren 2002 i samband med de stora utgrävningarna inför utbyggnaden av E4 genom Uppland. På en liten järnåldersboplats nordost om Björklinge började en typ av trattformade gropar dyka upp som mina kolleger och jag inte hade sett förut.
Snart fick vi veta att det hade hittats liknande gropar på andra järnåldersboplatser i närområdet. Först fanns ingen bra tolkning av dem, men efter hand fick vi veta att man hade känt till trattformade gropar i årtionden i Polen och Östra Tyskland. På goda grunder kunde man där tolka dem som små anläggningar för tjärframställning. Prover och analyser visade strax att den tolkningen passade bra med de uppländska groparna också.
En tjärgrop från Trekanten, Uppland. Så här kan de se ut.
Kort därefter upptäcktes en annan typ av trattformade gropar vid inventeringar i skogarna i norra Uppland. Dessa låg på inte på boplatser utan mitt ute i skogen och var betydligt större än groparna vi hade hittat förut. Ofta mer än 10 meter i diameter att jämföra med den första typen som oftast bara var runt 1 meter i diameter. Några av de stora groparna grävdes ut och det gick att visa att även dessa hade använts för att framställa tjära.
Dateringarna visade att de små tjärgroparna på järnåldersboplatser hade använts under äldre järnålder. Sedan försvann de och ersattes istället av de stora tjärgroparna i skogsbygderna någon gång under 600-tal. Det här ger bilden av en övergång från småskalig hushållsproduktion till specialiserad exportproduktion. Det vill säga att skogsborna i norr började göra så mycket tjära att det räckte till folket i de, som vi tror, mer tätbefolkade slättbygderna i söder.
Det är också här det börjar bli spännande för en arkeolog. Varför blev det så? Tog råvaran, alltså kådrik tallved, slut i slättbygderna? Konkurerade billig tjära från norr ut husbehovsbränningen? Var det ett nytt förhållande till skogen och naturen som gjorde att man kunde utnyttja den på det här sättet. Var det så att man plötsligt behövde mycket mera tjära i samhället för nya typer av byggnader och båtar till handel och vikingatåg? Vem höll i trådarna? Var det driftiga entreprenörer från Tierp som gjorde präktiga affärer med folket i avskogade bygder i söder eller var det istället Tierpsborna som blev tvingade att betala tjära som tribut?
Spridning av kända tjärgropar i Uppsala län. Blå prickar = stora tjärgropar, röda prickar = små tjärgropar. Karta: Jonas Svensson Hennius
Frågelistan kan göras lång, men poängen är förändringar i ett hantverk med en alldaglig produkt kan vara symptom på mycket större förändringar i samhället. Vi visste redan att det händer mycket under den här tiden, men inte alltid riktigt vad. Tjärframställning skulle kunna vara en av nycklarna till bättre förståelse. Det är den förhoppningen som gör mig så intresserad och driver mig att planera små forskningsprojekt (se Vetenskapliga programmet: Tema Ting & Hantverk) för att få veta mer.
Fast det är fortfarande inget konversationsämne jag vill tvinga på mina bordsgrannar vid en bröllopsmiddag. Jag skulle förresten inte prova på Nobel-festen heller.
