Dubbelbegravningar och benbrott på gruvkyrkogården

Postat den 21 augusti, 2011 av Ylva Bäckström

Under veckan har 8 gravar och 10 skelett undersökts. Två av gravarna innehåller en vuxen med ett barn placerat i fotänden av graven. Dubbelgravar har påträffats tidigare på kyrkogården, men då i kombinationen två barn (i kista) eller två vuxna (utan kista). I två av gravar kunde sannolika lårbensbrott konstateras.

En man med ett barn placerat mellan lårbenen (nederst i bild).


Anna Ölund (Upplandsmuseet) och Kristina Jonsson (Kulturmiljövård Mälardalen) en solig dag.









Brott i tre delar?

Detalj.

En mycket mycket regnig dag med besök.




Ylva Bäckström, Love Sundström, Felicia Sundström, Anne Ingvarsson Sundström och Jan-Henrik Fallgren i partytältet.

Publicerat i Kyrkogård, Medeltid/Historisk, Osteologi, Sala forskningsgrävning, Västmanland | 1 kommentar

Digging up bones!

Postat den 13 augusti, 2011 av Ylva Bäckström

Under den första grävveckan i Sala fick vi ett celebert besök av en osteologisk gigant – Professor Don Brothwell – och en jordkemist – Professor Brendan Keely – från Yorks universitet.

Anledningen till deras besök är ett projekt där analys av jordkemi och mikromorfologi i och utanför gravar, från Sudan i söder till Island i norr är fokus. Ett syfte är att undersöka om rester efter ex tyg kan utläsas ur jorden fastän inga synliga rester finns bevarade. Don och Brendan kommer att fortsätta provtagningen en bit in i nästa vecka.



Don Brothwell.

Don Brothwell, Brendan Keely och Ylva Bäckström.


Provtagning.

Trots en lite trög måndag – med totalstationsstrul, så har arbetet flutit på bra. Vackert väder bortsett från onsdagen, då det kom ”lite regn”. De gravar som hittills schaktats fram i den norra delen av kyrkogården, ca 10 m S om kapellet/kyrkan, är kistgravar som i huvudsak verkar innehålla yngre individer. Närmast vägen finns det rester efter en stolprad som möjligen kan ha begränsat kyrkogården i väster.

På onsdagen började vi även schakta i den södra delen av kyrkogården. En grav, delvis undersökt 2009, som innehöll en person begravd med ett halsjärn, undersöks nu vidare. I fredags visade det sig att den döde sannolikt begravts med ett brutet lårben!

Anna Ölund, Barbro Bagge, Ylva Bäckström, Maria Johannesson och Leif Ekström.

Publicerat i Kyrkogård, Medeltid/Historisk, Osteologi, Sala forskningsgrävning, Västmanland | Lämna en kommentar

Tredje etappen av undersökningen av Sala gruvkyrkogård

Postat den 1 augusti, 2011 av Ylva Bäckström

I augusti 2011 inleds utgrävningarna av Sala gruvkyrkogård som en tredje etapp av forskningsprojektet Hälsotillstånd, arbetsskador och tungmetallförgiftningar i 1500-1600-talets Sverige med utgångspunkt från befolkningen i Sala gruvby.

Grävningen startar på måndag den 8 augusti och avslutas den 26 augusti. Vår förhoppning är att vi ska hinna med att undersöka ett 20-tal gravar. Om du vill vara med och gräva/få praktik kan en intresseanmälan skickas till ylva.backstrom@sau.se.

Visningar, bekostade av Riksens Clenodium, kommer att hållas av Richard Meurman tisdagar kl 12 och torsdagar kl 17.

VARMT VÄLKOMNA!

Informationsblad2011

Publicerat i Kyrkogård, Medeltid/Historisk, Osteologi, Sala forskningsgrävning, Västmanland | Lämna en kommentar

SAU har flyttat

Postat den 22 juli, 2011 av Åsa M Larsson

Både de levande och de döda flyttar. Kartonger med benen från utgrävningarna av Sala gruvkyrkogård.

Ur arkeologers synvinkel är en av de mest intressanta vattendelarna i mänsklighetens historia när vi övergick från en mobil tillvaro till en mer bofast. Det gav vissa fördelar, som att vi nu kunde samla på oss ting och ägodelar i större utsträckning, som det hade varit omöjligt att göra om gruppen förväntades flytta till nya jakt- och insamlingsplatser 3-4 gånger om året. Det gav också vissa nackdelar. Som att vi började samla på oss ting och ägodelar i högre utsträckning…

För eller senare måste de flesta av oss flytta – även arbetsplatser. Under slutet av 90-talet hade SAU kontorslokaler i Backmanska huset på Rundelsgränd i Uppsala. En ärevördig boning för ett arkeologiskt företag eftersom det är det äldsta trähuset i Uppsala, byggt i början av 1600-talet och boning för ingen annan än Johannes Buerus, Sveriges första Riksantikvarie! Vad den hade i charm och tradition, saknade den tyvärr i användbarhet (lutningen på golven var delvis hisnande) och SAU flyttade 2002 till den Gamla Prefektvillan, ett stort stenhus i Botaniska Trädgården. Läget var definitivt inte att klaga på och huset gav bra utrymme att sprida ut sig (kanske lite för bra).

SAUs nya kontorslokaler vid Campus Engelska Parken, på Thunbergsvägen 5B

Vi visste dock att vi levde på lånad tid: huset tillhör universitetet och 2010 sades vårt kontrakt upp då det skulle renoveras och byggas om till bostäder och forskarplatser för gästforskare inom SCAS. Tanken var då att vi skulle flytta in i en av de gula trävillorna på andra sidan vägen, i Campus Engelska Parken där universitetets humanistiska utbildningar huserar, ett stenkast från våra kollegor på arkeologiska institutionen. Människan är dock inte helt herre över naturen än. Då det upptäcktes att hussvamp förekom i golvet fick vi finna oss i en 10 månaders tillfällig husering i Gamla Observatoriet medan huset totalrenoverades.

Lokalerna och lokaliteten var sannerligen inte att klaga på, men det var ändå med stor glädje och lättnad vi äntligen flyttade över vårt kontorsmaterial till villan i denna vecka. Det blir som sagt en hel del materiella ting som vi omger oss med, bara vi ges en chans, och två flyttar på ett år kan tära lite på tålamodet. Fördelen är att det skapar ett behov av en ordentlig utröjning av en hel del gammalt onödigt skräp.

Britta Wallsten i vårt blivande sammansträdesrum.

Vår nya – och permanenta adress för ett bra tag framöver – är Thunbergsvägen 5B. Kartor och vägbeskrivning finns på vår hemsida. När vi kommit lite i ordning och gjort insidan lite mer presentabel ska vi slå upp dörrarna och bjuda in vänner och kollegor. I detta nu sitter jag omgiven av halvtomma kartonger och halvfulla bokhyllor och tänker på hur mycket enklare det ändå var på jägarstenåldern…

Å andra sidan hade de inte kaffemaskiner!

Publicerat i Allmänt | 2 kommentarer

Dateringar från området med stenraden!

Postat den 23 juni, 2011 av Jonas Wikborg

Igår fick vi resultaten från 14C-analyserna av hästtanden som hittades i en av de stenfyllda groparna. Den har daterats till 570-660 e Kr. Vi fick också provsvar från två av de intilliggande härdarna som daterats till 565-670 respektive 605-680 e Kr.  Vi har ju tidigare konstaterat att det finns ett rumsligt samband med Uppsala högar som ligger inom synhåll. Hur ser då det tidsmässiga sambandet ut? Utifrån fynden från de båda undersökta gravhögarna har John Ljungkvist i en artikel i Fornvännen 2005 argumenterat för en datering av Östhögen till 550-600 e Kr och Västhögen till 575-625 e Kr.

Publicerat i Gamla Uppsala, Järnålder, Uppland | 1 kommentar

Vart leder stenraden?

Postat den 17 juni, 2011 av Elisabet Pettersson

För två år sedan utfördes en schaktövervakning i Ultuna. Detta händer ju titt som tätt, men den här gången var det i området mellan och norr om Stora Logen och Ultuna by. Bland mycket annat, som grophus, härdar och stolphål, påträffades en prydligt lagd stenrad som kunde följas i 20 meter innan den retsamt försvann in under schaktkanten. Stenraden låg strax över eller i nivå med de förhistoriska lämningarna. Den innehöll varken fynd eller daterbart material och har inte kunnat spåras med säkerhet på äldre kartor. Nu kan dock stenradens gåta vara nära sin lösning. Inför Inom kort kommer en förundersökning att ske inom Kunskapsträdgården och parkeringen norr om Stora Logen. Då får vi äntligen vad stenraden leder till. Eller från?

Publicerat i Järnålder, Ultuna, Uppland | Lämna en kommentar

Vad vi gräver och varför

Postat den 17 juni, 2011 av Åsa M Larsson

De senaste veckorna har jag hamnat i flera olika samtal med icke-arkeologer som undrar hur det kommer sig att vi gräver på vissa platser men inte andra. Varför är inte Gamla Uppsala mer undersökt? Hur visste ni att det fanns fornlämningar just där riksväg 288 ska breddas? Vem är det egentligen som bestämmer vad som ska grävas och av vem? Den sista frågan blev extra aktuell efter de senaste veckornas intensiva diskussioner kring projektet Fullerö Park.

Jag tänkte lite snabbt förklara hur processen runt kulturminnenas borttagande går till. Det är inte så komplicerat egentligen, men det är faktiskt något som kan komma att påverka både stora och små byggprojekt, som en och annan sommarstuge-ägare fått befara.

Steg 1: Som vi vet måste alla byggprojekt föregås av bygglov från länsstyrelsen. Som ett led i den processen ser handläggarna på Kulturmiljöenheten över om platsen som berörs har registrerade fornlämningar på eller i närheten, om det har hittats intressanta fynd där, eller om det helt enkelt framstår som en plats där fornlämningar typiskt brukar förekomma. Om svaret på någon av dessa frågor är ja så beslutar handläggarna att en arkeologisk utredning måste göras. Detta uppdrag lämnas antingen över direkt till en uppdragsarkeologisk enhet (statlig, kommunal eller privat) eller går ut på anbud om exploatören så önskar. Utredningen innebär oftast studier av kart- och arkivmaterial samt viss inventering på platsen. Kanske ett spadtag eller två för att se om något dyker upp. Handläggning, beslut och kontroll ligger helt på länsstyrelsen.

Steg 2: Om länsstyrelsen utifrån rapporten beslutar att det finns tydliga spår av fornlämningar kan de besluta att en förundersökning ska genomföras. Återigen antingen på direktval eller på anbud. Under en förundersökning öppnar vi upp större ytor och gräver ett urval av de lämningar som kommer fram.

Steg 3: Utifrån förundersökningens rapport kan länsstyrelsen sen besluta om det krävs en fullskalig slutundersökning av hela eller delar av området. Slutundersökningen är en mer fullskalig dokumentation och borttagande av fornlämningarna. I samtliga skeden kan exploatören välja att dra sin ansökan tillbaka, eller byta till ett annat område. Beslut och kontroll sköts helt och hållet av länsstyrelsen, även om de försöker hitta bra kompromisslösningar som medför så lite åverkan på fornlämningar som möjligt och inte för knäckande kostnader för exploatörerna. Det är inte helt lätt naturligtvis.

I vissa fall kan en exploatör välja att anställa en arkeologisk firma för att göra en förstudie eller sk frivillig utredning av ett område de är intresserade av. Fördelen med detta är att det går snabbare för exploatören att få igång det och dialogen med arkeologerna blir mer direkt. Studien har dock ingen laga kraft och länsstyrelsen kan besluta om att en ny måste genomföras ändå.

En sådan här förstudie blev SAU kontrakterad att göra av Varest AB i samband med planerna att bygga komplexet Fullerö Park år 2008. Förstudien gav uppdragsgivaren en bättre insyn i vad en exploatering skulle kunna medföra i merkostnader. När ansökan skickades in till länsstyrelsen beslöt handläggarna att det skulle genomföras en fullskalig arkeologisk utredning. Uppdraget gick återigen till oss på SAU, men denna gång var alltså länsstyrelsen uppdragsgivare och kontrollant av ärendet.

När det gäller stora projekt, som Fullerö Park eller motorvägsbyggen, som skapar starka känslor för och emot är det värt att komma ihåg att beslut om huruvida fornlämningar ska få grävas bort och dokumenteras för att ge plats åt bygget tas av länsstyrelsen. Handläggarna där ska beakta både det regionala utvecklingsbehovet och fornminnenas kulturella värde. Det är vare sig upp till exploatören eller den arkeologiska firman att fatta sådana beslut. Det är också länsstyrelsen som är huvudman för alla formella undersökningar och det föreligger därför ingen jävsproblematik mellan arkeologerna och exploatören.

Personligen tror jag att många stora byggprojekt skulle gynnas av att konsultera med arkeologiska firmor i tidigare skede. Dels för att få en bättre insyn i hur processen går till, men kanske framförallt för att tidigt bli uppmärksammad på vilka områden som kan medföra stora omkostnader (och stor tidsåtgång) i termer av fornlämningar som ska undersökas och dokumenteras. Och vilka områden som delvis undviker detta. Dessutom behöver inte arkeologiska undersökningar bara vara tärande. De kostnader de medför kan delvis uppvägas genom den positiva publicitet de ger projektet, något som Trafikverket märkte t ex i samband med utbyggnaden av E22 i Småland. Även på denna punkt är det bättre om dialogen med arkeologerna börjar i ett tidigare skede, för numera är förmedling och informationsspridning en del av vår arbetsinsats.

Rapporterna från undersökningarna vid Fullerö:

Fullerö park. Arkeologisk förstudie. Fullerö 21:66, 21:57, Uppsala kommun, Gamla Uppsala socken, Uppland. SAU Rapport 2008:20. Ann Lindkvist & Kent Andersson.

Fullerö Park, Särskild arkeologisk utredning. RAÄ175:1-3,602:1,674, Fullerö 21:66,21:57,21:49. Gamla Uppsala socken, Uppland. SAU Rapport 2009:13. Ann Lindkvist

Publicerat i Allmänt, Uppdragsarkeologi, Uppland | Etiketter , | 2 kommentarer

Ännu mer om Gamla Uppsala

Postat den 14 juni, 2011 av Åsa M Larsson

Det var inte dåligt att plocka fram dagens Kulturdel i SvD och se en helsidesbild på John Ljungkvist med ett av de unika spiralornamenten i handen! Inuti tidningen är det ett helt uppslag ägnat åt undersökningarna i Gamla Uppsala, dels forskningsgrävningen på platån bakom kyrkan och dels årets förundersökningar inför utbyggnaden av järnvägen. Jonas Wikborg fick återigen berätta om de maffiga stenfundament som vi hittade i åkern. Förundersökningar har genomförts nu i maj på ömse sidor om banvallen och projektet är ett samarbete mellan SAU, Upplandsmuseet och UV Mitt (Riksantikvarieämbetet). Gamla Uppsala är en så fyndrik, komplex och högintressant miljö att det fanns ett stort behov av att samordna resurserna. Det har varit ett extremt givande projekt för alla inblandade och just nu sliter alla med att sammanställa rapporten som ska finnas i tryck i september.

Om du vill läsa mer om vad som kom fram under årets undersökningar kan du kolla in vår bloggkategori Gamla Uppsala och titta in på projektbeskrivningen och bloggen på UV dessutom. Det är inte bara stenfundament som hittats, utan även spår av den gamla bebyggelsen. Forskningsprojektet har också en egen blogg med fler fina bilder.

Jonas Wikborg är projektsamordnare vid SAU. Projektsamordnare för Ostkustbanans förundersökning är dock Johan Anund vid UV Mitt.

Publicerat i Gamla Uppsala, Uppland | Lämna en kommentar

Så fick jag se en blekgul hästtand

Postat den 13 juni, 2011 av Anneli Sundkvist

Vår osteolog Ylva Bäckström kom en dag för att diskutera en hästtand, närmare bestämt en premolar (P2). Jag var först lite frågande eftersom jag inte ens kan skilja ko från häst (trots att Ylva försökt lära mig upprepade gånger under säkert tio års tid), men naturligtvis var det inte arten det var fråga om. Ylva var ute efter mina kunskaper om hästar, bett och betsling under järnålder. För tanden var sliten på ett sätt som förbryllade henne. Störst var påverkan på den främre delen av tandens tuggyta och det sluttar in mot tungan.

Frågan var hur det blivit så. Kunde det vara spår efter ett bett?

Tanden som föranledde en diskussion som slutade i det romerska kavalleriet. Foto: Ylva Bäckström, SAU.

Vi tog den hästskalle som finns i SAUs referensmaterial och började experimentera. Pennor fick fungera som bett. Aningen frustrerat konstaterade vi att hur hästen än bar huvudet så borde ett enkelledade tränsbettet, som är det absolut vanligaste under förhistorien, inte slita tanden på detta ställe. Samma gällde om munstycket var oledat eller dubbelledat (tredelat). Det stämde inte. Jag funderade. Den enda rimliga förklaringen borde vara att det bett som skavt mot den här tanden hade tungfrihet, alltså en upphöjning i mitten. Men sådana finns nästan bara på stångbett, en typ som knappast förekommer i Skandinavien under järnåldern. Romarna hade den, även om tränsbettet var det vanligaste även hos dem.

En häst med stångbett på Trajanuskolonnen (ca 113 e Kr). Foto: Anneli Sundkvist.

Detalj av bilden ovan. Stångbettet verkar enligt hävstångsprincipen. Den uppstår bl a av att tyglarna fästes nedanför hästens mun, vanligen på en skänkel i metall. Här syns tydligt ringen som tyglarna är fästa i.

Hm. Ur min ganska digra samling av litteratur om hästar och ridning i historien drog jag fram Equus. The Horse in the Roman World (1990) av den engelska historikern och hästtränaren Ann Hyland. I boken finns nämligen bilder från försök som hon utförde tillsammans med arkeologen Peter Connolly. Han gjorde en direkt replik av stångbettet från det romerska fortet Newstead (Trimontium) i Skottland och Hyland testade att rida med bettet. I boken finns bilder på hur bettet sitter i munnen på ett hästkranium. Plötsligt stod det klart för oss: bettets position var sådan att tungfriheten definitivt kan röra de främsta premolarerna – och åstadkomma liknande slitage som på tanden från Gilltuna.

Men – jag skrev ju ovan att stångbettet inte finns i Skandinavien under järnåldern? Det stämmer. Däremot förekommer under romersk järnålder (och enstaka exemplar från andra perioder) tränsbett (alltså utan hävstångseffekt, därför är det inget stångbett) med tungfrihet. De avbildas ofta felvända i publikationerna, böjen skall vara uppåt och lämna plats för tungan samt beroende på tillpassning även kunna ge tryckpunkter på den. Mycket höga tungfriheter kan även påverka hästen i gommen.

Romartida bett med tungfrihet från det danska mossofferfyndet Illerup Ådal. Foto: Preben Dehlholm. Bilden är hämtad från projektet hemsida (www.illerup.dk) och publicerat här med tillstånd från Moesgard Museum.

Rekonstruerat huvudlag från Illerup Ådal. Grafik av Lars F. Thomsen. Bilden är hämtad från projektets hemsida (www.illerup.dk) och publicerad här med tillstånd från Moesgård Museum.

Ylva och jag var mycket nöjda med vårt arbete, men någon för tillfället mindre euforisk person påpekade nyktert att teorin hade en akilleshäl som kunde fälla hela resonemanget – dateringen. Vi har hittills bara låtit C14-analysera ett mindre antal anläggningar från Gilltuna, alla brunnar för att få ett urval för pollenanalys. Hästtanden kom från en brunn och jag skyndade mig att öppna dateringsmappen för att se om vi hade en datering. Och för en gångs skull stämde allt! Brunnen tanden är hittad i dateras till 80 – 240 e Kr, alltså romersk järnålder, den tidsperiod då bett med tungfrihet förekommer i det skandinaviska materialet.

För den som är intresserad av hästar och ridning under romersk tid följer här några lästips. Tyvärr är det knapert med litteratur på svenska. Junkelmanns böcker har mycket bra bildmaterial, så de är läsvärda även om man inte behärskar tyska.

Hyland, Ann. 1990. Equus. The Horse in the Roman World. B.T. Batsford Ltd. London.

Junkelmann, Markus. 1990. Die Reiter Roms. Teil I. Reise, Jagd, Triumph und Circusrennen. Kulturgeschichte der Antiken Welt. Band 45. Verlag von Philipp von Zabern. Mainz am Rhein.

Junkelmann, Markus. 1991. Die Reiter Roms. Teil II. Der militärische Einsatz. Kulturgeschichte der Antiken Welt. Band 49. Verlag von Philipp von Zabern. Mainz am Rhein.

Junkelmann, Markus. 1992. Die Reiter Roms. Teil III. Zubehör, Reitweise, Bewaffung. Kulturgeschichte der Antiken Welt. Band 53. Verlag von Philipp von Zabern. Mainz am Rhein.

Publicerat i Gilltuna, Järnålder, Osteologi, Västmanland | 1 kommentar

Hearing om jämställda museer

Postat den 7 juni, 2011 av Anneli Sundkvist

Kulturdepartementet har givit Historiska Museet i uppdrag att ta fram underlag och utveckla metoder för en mer jämställd representation i samlingar och utställningar. Vid SHM har en projektgrupp formerats. Projektledare är Katty Hauptman Wahlgren, disputerad i arkeologi och forskare vid SHM. För övrigt ingår Malin Grundberg (fil dr i historia), Lotta Fernstål (fil dr i arkeologi) och Fredrik Svanberg (fil dr i arkeologi).

De arkeologiska fynd som kommer fram vid SAUs grävningar hamnar efter slutrapportering på olika museer. Efter att vi har gjort vår del i att föra ut resultaten till allmänheten genom visning av grävningarna, bloggar, hemsidan, artiklar och rapporter, tar museerna vid.  Materialet ligger i deras händer och det är museerna som ansvarar för vad som visas och hur det visas. Från SAU deltog undertecknad Anneli Sundkvist.

Dagen, som inleddes av museichef Lars Amréus, var tvärvetenskaplig och samlade människor från flera olika museer och andra kulturhistoriskt inriktade institutioner. Jag hävdar alltid att arkeologin har en stor fördel jämfört med flera andra historievetenskaper – det arkeologiska materialet (fynd och strukturer) är i grunden jämlikt. Det är lämningar från kvinnor och män i alla livetsskeden. Från spädbarn (och ofödda) till ålderdom.

En samling föremål från Gilltuna i Västerås. Tärningen längst till höger knyts vanligen till manliga sammanhang, medan de fyra bronsföremålen alla är delar av spännen till kvinnodräkter. Mynt har hanterats av båda könen. I tid spänner fynden från fjärde eller femte till tionde århundradet efter vår tideräknings början. Foto: Sanna Eklund, SAU.

Skilda sociala grupper representeras, även om vissa syns mer eftersom de varit materiellt rikare. Men vi har förutsättningarna för att belysa alla grupper av människor genom förhistorien, som omfattar 90 % av den tid vi har bott i vad som nu är Sverige. Men hur ser det ut när resultaten kommer till allmänheten, till exempel i museernas utställningar? Då är bilden en annan. De gamla klyschorna med aktiva män i förgrunden och passiva kvinnor och barn bakom dem används fortfarande (vilket har diskuterats i pressen, bl a här).

Mönstret går faktiskt igen till och med när man ställer ut djur visade Anna Samuelsson, forskare vid Centrum för genusvetenskap vid Uppsala Universitet på ett otroligt målande sätt. Hanen visas uppsträckt och aktiv i förgrunden och honan gärna med undvikande blick bakom honom tillsammans med ungarna.

Det här sjölejonet från naturhistoriska i New York fanns inte med i Anna Samuelssons föreläsning, men får här representera ett av flera exempel på hur handjur ofta visas i installationer med uppstoppade djur. Uppsträckt, i central position och ofta aktiv och lite kaxig. Bild från Wikimedia Commons.

En annan talare var Patrik Steorn, Centrum för modevetenskap vid Stockholms Universitet. Han berättade om queerperspektiv vid museerna utifrån erfarenheter från Nationalmuseum. Nationalmuseum samlar in efter ”estetiska principer” (vems, kan man undra) och meningarna var därför delade om det över huvud taget gick att se på konsten från ett sexuellt perspektiv på det sättet. Patrik lyckades i alla fall genom att söka i samlingarna med nya frågor och fräscha ögon. Det finns alltid alternativa berättelser – bara men lägger sig vinn om att söka upp dem. Vi arkeologer

Genuspedagogen Lisa Andersson-Tengnér var sist ut av tio föreläsare. Hon skulle tala om Genuspedagogik i praktiken och gjorde det på ett föredömligt sätt. Med målande exempel från främst skolans och förskolans värld visade hon hur tidigt vi ”genusmarineras”. Signalerna finns tidigt i samhället. Barn delas upp i kön redan från förskoleåldern och att gå över gränserna kräver mod. Här bör (enligt mig) museerna ta del i arbetet att motverka att människor trycks in i fack de inte vill vara i baserat endast på biologiskt kön. Materialet finns där, det vi måste göra är att våga och orka vidga frågeställningarna.

I workshopen deltog jag i diskussioner om samlingar. Åter kände jag en form av tacksamhet till det arkeologiska materialet och till kulturminneslagen. Självklart måste vi arkeologer också ständigt reflektera över våra principer för insamling. Men vi behöver i alla fall inte förlita oss på privata samlare och museiledningars agenda när det gäller vad som hamnar i magasinen. Jag säger det igen – arkeologin har jämförelsevis en mycket mer jämlik (inte bara jämställd) förutsättning än de flesta andra empiriska discipliner. Det bör vi arkeologer ta med oss och använda mer aktivt i samhällsdebatten.

Publicerat i Förmedling, Populärt, Seminarium | 1 kommentar