De flesta ytor som vi undersöker på Kjula är lämningar från mesolitikum, bokstavligt talat ”mellan-stenåldern”, även känt under namnet jägarstenåldern. Inte så att det intefanns jägare i senare tider, men runt 4000 f. Kr. inleds det som vi arkeologer kallar den ”nya stenåldern” – neolitikum. Under denna period dyker jordbruk och tamdjur upp i södra Sverige, inklusive Mälardalen. Det är känt sedan tidigare, tack vare lösfynd gjorda i åkermark i närheten och insamlade av nutidens jordbrukare, att neolitiska boplatser ligger i närheten.
Yxor från de flesta skeden av neolitikum har hittats i marken på lite lägre nivåer än de mesolitiska lokaler vi nu gräver ut. Så det var med uppenbar förtjusning, men ingen större förvåning, som Michel Guinard häromdagen hittade ett fragment av en tidigneolitisk flintyxa på Kjula 293. Flintyxorna importerades från södra eller västra Sverige, där råmaterialet förekommer naturligt. Flintan var ett dyrbart material och yxorna slipades om tills de blev mindre och mindre, och inte sällan användes de som råmaterial för att tillverka mindre redskap såsom skrapor och pilar.
Efter detta fynd passade det utmärkt för Kjula-gänget att göra ett besök hos grannen som har kvar ett par upphittade yxor i sin ägo (fyndplats Kjula 200). En av yxorna är tillverkad i bergart och hör till typen ”trindyxa” som förekommer under både meso- och neolitikum (se t ex den lilla trindyxa som hittades på Kjula 295 tidigare). Just denna har markerade smalsidor vilket indikerar att den kan vara neolitisk. Skafthålsyxan är rejält vittrad på ytan, och det har spekulerats att detta kan inträffa på yxor i gravkontext (vi kanske inte behöver gå in på varför). Generellt sett brukar enkla skafthålsyxor tillhöra slutet av neolitikum, men de kan förekomma i äldre perioder och med en vittrad utsida är det svårt att avgöra.
Från en annan åker ca 200 m söderut, finns en ännu större samling av yxor som samlats in under årens lopp (Kjula 300). Bland annat en mellanneolitisk stridsyxa och en håleggad yxa/mejsel av norrländsk eller möjligen östlig typ, vilket visar att kontaktnätverken inte bara gick söderut för dåtidens sörmlänningar.
Några större mängder tidigneolitikum lär vi inte hitta på Kjula 293, troligen ligger den i utkanten av det större neolitiska komplex som uppenbarligen finns på lite lägre nivåer alldeles i närheten. Men det är en kul påminnelse om hur människorna valde att bosätta sig och återkomma igen och igen till denna del lilla av Sörmland i flera årtusenden, allt medan landet höjde sig, stranden vek undan och växtligheten övergick från tall och björk till lummiga ekblandskogar.
Patrik Gustafsson vid Sörmlands länsmuseum, som medverkar i denna undersökning, har också skrivit ett par inlägg om Kjula. Kolla in dom för fler fina bilder!