Ultuna och den skyddande logen

Postat den 4 mars, 2011 av Helena Hulth

Under de senaste åren har fältinsatserna på Ultuna varit många och intensiva. Den främsta orsaken är den pågående utbyggnaden av Campus Ultuna, som sker för Sveriges lantbruksuniversitets räkning. Arbetet med de arkeologiska rapporterna avlöser varandra och vi har nu kommit fram till bearbetningen av materialet från den Stora logen, en gammal sädesloge från 1860-talet. Från att ha stått tom under en längre tid har nu logen byggts om för att bli försörjningscentral till nya campus. Den stora logen ligger centralt i Ultuna, nära en järnåldersboplats och en rituell yta, intill det som är kvar av ett gravfält från samma tid. Närheten till gravfältet lät oss ana att gravar kunde finnas bevarade under och inuti byggnaden. Osäkerheten om hur stor inverkan tidigare exploateringar hade orsakat var dock påtaglig, likaså hur den ursprungliga topografin egentligen sett ut. Den arkeologiska förundersökningen visade dock mycket riktigt att ett antal brandlager och gravgömmor fanns kvar under logen.

Undersökningen i logen var ytterst speciell. Vi grävde ömsom utanför, ömsom inuti byggnaden, vars konstruktion och läge i åsslänten gjorde att utgrävningen fick ske samtidigt som själva ombyggnaden, d v s mitt i vintern. Vissa gravar låg nästan två meter under golvytan, andra bara en dryg halvmeter ned. Med byggentreprenörens hjälp kunde dock takbärande bjälkar och stolpar bäras av så att vi kom åt att undersöka. Sammanlagt har ett tiotal gravar dokumenterats och ca 23 kg brända ben har tillvaratagits. Bland fynden märks särskilt det stora antalet pärlor, men även kammar och andra föremål. Till de mer utmärkande fynden hör ett cloisonnéarbete i form av en liten fågel. Fågeln har troligen suttit på ett praktfullt spänne. Gravarna dateras genom fynden till sen vendel- och vikingatid.

Cloisonné från Ultuna. Foto Karin Lindahl, Acta Konserveringscentrum

Publicerat i Gravfält o gravar, Järnålder, Ultuna, Uppland | 9 kommentarer

Rapport från Rasbo

Postat den 22 februari, 2011 av Susanna Eklund

Arbetet rullar på

Det är nu ett bra tag sen vi avslutade grävningarna längs med nysträckning av väg 288 i Rasbo socken, Uppland. Även om vi inte har varit så livaktiga i vår kommunikation på sista tiden – så går arbetet framåt. Vi arkeologer är ju mest synliga för allmänheten när vi är ute på våra utgrävningar och sitter i den gassande solen och gräver fram saker.  Men nästan hälften av arbetet pågår faktiskt inne på kontoret. Efter att grävningen är avslutad ska vi ju ta hand om alla fynd och ordna med dokumentationen. Vi ska helt enkelt bearbeta materialet för att få ut så mycket information som möjligt och förhoppningsvis får vi också svar på de frågor vi ställt. Just nu är det många frågor där bollen ligger i andras händer och vi går och väntar på svar. Vi har skickat in ett antal prover på analys, Vi har till exempel skickat kolprover för datering, vi har lämnat in jordprover för makrofossilanalys, skickat keramik för lipidanalys, metallföremål för konservering mm.

Sakta men säkert börjar resultaten från analyserna trilla in och då inleds vårt stora tolkningsarbete. Att sätta sig in i materialet och försöka förstå hur allt hänger ihop. Vår plan är att vi under våren ska hålla er uppdaterade i arbetet.

Röntgensyn

Om det är någon superhjälteegenskap man som arkeolog skulle kunna ha bruk för så är det väl röntgensyn. Tänk om man kunde se genom jord och stenar för att exakt veta var man skulle gräva! Ibland använder vi oss faktiskt av röntgen i vårt arbete. Ett föremål som hittades i en av gravarna som undersöktes vid gravfältet Hammaren i Rasbo socken innehöll ett söndervittrat föremål som inte såg mycket ut för världen.  Men efter att konservatorerna vid Acta konserveringscentrum AB, röntgat föremålet så kunde vi tydligt se vad det var för något! Under all rost och korrosion dolde sig en sk bälteshake. En del av ett skärp som förekommer bland annat i Danmark och på Bornholm under förromersk järnålder.  På så vis kunde vi datera graven där fyndet hittades till ungefär 300 f Kr.

Bild på röntgat föremål hittad i en grav på gravfältet Hammaren, RAÄ 659 i Rasbo socken. Foto Acta konserveringscentrum

Teckning på ett liknande föremål från Bornholm daterad till tidig förromersk järnålder. Teckning ur: Jeg ser på Oldsaker

Publicerat i Gravfält o gravar, Järnålder, Riksväg 288, Uppland | 2 kommentarer

Tillbaka till Gilltuna

Postat den 11 februari, 2011 av Anneli Sundkvist

Mindre likarmat spänne (kvinnodräktspänne) daterat till ca 550-650 e Kr. Foto: Anneli Sundkvist, SAU.

Det har varit tyst från Gilltuna ett tag, mest beroende på att vi som håller på med platsen har varit upptagna med att sy ihop diverse andra projekt. Men nu, efter nyår, har arbetet kommit igång. Faktiskt är det så att mycket av arkeologers arbete utförs vid skrivbordet. Gilltuna ska nu föras över till papper och förvandlas till en arkeologisk rapport – en bok. Den ska vara färdig om ungefär ett och ett halvt år. Huvudansvariga är projektledaren Tony Engström och biträdande projektledaren Anneli Sundkvist. Men eftersom vi på SAU jobbar ganska tätt tillsammans rycker andra personer in vid behov. På så sätt använder vi oss av den samlade kompetens som finns i huset.

Hur gick det egentligen i Gilltuna då? Ja, vi kan med (väldigt) gott samvete säga att resultatet verkligen översteg våra förväntningar. Vi gick ut för att undersöka en äldre järnåldersboplats av en typ som är mycket vanlig i Västerås-området. Potentialen tycktes främst ligga i att göra bilden av livet i trakten under äldre järnålder (500 f Kr – 375 e Kr) tydligare. Genom Gilltuna tänkte vi oss besvara frågor om hur människorna där förhållit sig till dem i de sedan tidigare kända byarna Väster Hacksta och Västra Skälby.

Men Gilltuna visade sig vara något helt annat. Ganska tidigt misstänkte vi att det på platsen även fanns lämningar yngre järnålder (375 – 1060 e Kr). Bosättningar från denna tid är nästan helt okända i Västmanland, men vi tyckte oss känna igen drag i huskonstruktionerna från yngre järnåldershus i Uppland. Så gav metallkarteringen resultat. Arabiska silvermynt och delar av vikingatida kvinnospännen bekräftade misstanken. Gilltunas historia var mycket längre än vi från början trott. Det har av någon anledning varit en mycket viktig gård. För när människor under yngre järnåldern vanligtvis har valt att lämna de gamla gårdstomterna på de mer låglänta slätterna och flytta upp på höjdlägena har Gilltuna legat kvar. Faktiskt tycks gården ha legat på nästan samma tomt i många århundraden, kanske till och med ett årtusende. Så lång kontinuitet på samma plats är mycket ovanligt och visar att Gilltuna varit speciellt.

Men hur är Gilltuna speciellt? Vad var det för gård egentligen? Ja, det vet vi inte säkert ännu och en del av den uppgift vi nu har framför oss går ut på att försöka ta reda på det. Men vi har en idé, en hypotes som vi arbetar efter. Nyckeln finns i platsens namn…

Publicerat i Boplats, Gilltuna, Järnålder, Västmanland | 1 kommentar

Arbete och straff vid Sala silvergruva

Postat den 4 februari, 2011 av Ylva Bäckström

Nu har rapporten från den senaste undersökningen av Sala gruvkyrkogård kommit!

Etapp två av undersökningen av gruvkyrkogården i Sala genomfördes under våren 2009, då ett schakt på sammanlagt ca 400 kvm togs upp i den mellersta delen av kyrkogården. Vid årets undersökning påträffades både gravar med kistor och gravar utan kistor.

Sammanlagt undersöktes 33 gravar: 25 kistgravar och åtta gravar utan kistor. I de undersökta gravarna fanns 44 skelett som togs in för analys. Av dessa var 23 vuxna, 11 ungdomar och 10 barn. Därtill undersöktes fyra kistgravar utan skelett, vilka bedömdes vara barngravar utifrån kistornas storlek.

I de kistlösa gravarna har framför allt yngre vuxna och huvudsakligen män begravts. Den demografiska sammansättningen i kistgravarna förefaller däremot vara representativ för mortaliteten under 15-1600-talen (med undantag av ett lägre antal spädbarn än förväntat). Kyrkogården uppvisar således en social differentiering.

Samtliga undersökta kistlösa gravarna, förutom två, innehöll fler än en individ. En av dessa flerpersonsgravar innehöll åtta individer. Att så många människor har begravts i samma grav måste bero på en speciell händelse, ex dödsfall p g a en epidemi (ev pest eller kolera), krig eller gruvras.

Endast ett fåtal av kistgravarna innehöll några föremål. Bland de kistlösa gravarna var fyndfrekvensen högre, och de gravlagda individerna verkar i större utsträckning ha begravts i de kläder de haft på sig när de avled. Fynden utgörs inte enbart av dräktdetaljer (ex häktor och hakar i järn och brons) utan även av bruksföremål (en kniv) och smycken (en pärla). I en av de kistlösa gravarna låg en människa som begravts med ett halsjärn, vilket för tankarna till de straff- och krigsfångar som i de skriftliga källorna från Gustav Vasas tid sägs ha avtjänat sina straff i Sala silvergruva. Halsjärn användes även vid utdömandet av skamstraff för den vanlige gruvarbetaren vid ex smitning från arbetet.

Publicerat i Gravfält o gravar, Medeltid/Historisk, Osteologi, Sala forskningsgrävning, Västmanland | 2 kommentarer

Digital arkeologi – en levande dialog

Postat den 1 februari, 2011 av Åsa M Larsson

Daniel Löwenborg inleder workshop om GIS-data och uppdragsarkeologi. Foto: Åsa M Larsson

När jag deltog i mitt livs första arkeologiska undersökning för knappt 20 år användes en konstig ny mackapär som med hjälp av ett prisma på en pinne kunde mäta in fornlämningar digitalt i datorn. En expert var inhyrd att sköta den och den användes endast på en fornborg intill utgrävningen. För anläggningarna och fynden användes den sedvanliga lattan och höjdmätaren, kombinerat med planritningar – inte olikt det som användes 100 år tidigare. Fem år senare var det standard att ha totalstationer på så gott som samtliga större utgrävningar och idag använder vi oss konsekvent av GPS, totalstationer, satelliter och GIS.

Den digitala utvecklingen har revolutionerat informationen vi kan samla in vid utgrävningar. Paradoxalt nog har den också gjort informationen mer känslig och sårbar. Gamla tiders fysiska arkiv ersätts av arkiv på datorservrar. Papper och böcker ersätts av digitala filer och dokument som kräver kompatibel programvara. Data som samlas in i fält från olika utredningar kan slås samman för att ge oss djupare kunskap. Men för att det ska ske krävs att det fattas beslut om vilken information som ska samlas in, var den ska förvaras och vilka som ska ansvara för den. Grävkontor, länsstyrelser, statliga myndigheter, museer, universitet, hembygdsföreningar, byggföretag och Trafikverket: beroende på våra uppdrag kan vi ha väldigt olika prioriteringar av vad som ska samlas in och för vilket syfte.

Fler deltagare vid workshopen på Historiska museet. Foto: Åsa M Larsson

Sedan många år finns en intresseförening för arkeologer som är intresserade av datorapplikationer inom disciplinen: CAA. I höstas drog några eldsjälar igång en svensk underavdelning, CAA-SE, och registrerade gruppen på sajten LinkedIn. I nuläget har ett 60-tal arkeologer, informationstekniker och datorkunniga anslutit sig och det har förts en livlig debatt om för- och nackdelar med ett centralt nationellt undersökningsregister. Igår sammanstrålade 16 av oss för en informell och förutsättningslös liten träff på Historiska museet i Stockholm. Det var en trevlig spridning på deltagare: forskare, verksamma vid RAÄ och Historiska, handläggare på länsstyrelsen, och representanter från Upplandsmuseet, UV, Kulturmiljö Mälardalen, Arkeologikonsult och SAU (så klart), osv, osv.

Daniel Löwenborg, ordförande i CAA-SE och forskare vid arkeologiska institutionen i Uppsala, inledde och gav bakgrunden till diskussionen, samt visade nyttan av synteser av GIS-data med exempel från Gamla Uppsala där det under decennier skett åtskilliga undersökningar och utredningar. Urban Mattsson från RAÄ och Joakim Kjellberg från Upplandsmuseet berättade bl a om StadsGIS-projekten. Ulf Bodin redogjorde för erfarenheter från arbetet med K-Samsök. Det blev en hel del diskussion kring hur ett centralt register skulle kunna fungera och hur ansvarsfördelningen skulle kunna se ut, men de flesta verkar ändå överens om att det inte går att ducka den här frågan länge till. Det finns allt fler undersökare och datamängden fortsätter växa. Om det ska vara värt att samla in all denna information och spara den så måste vi fundera över hur den kan komma fler till godo.

Det lär bli fler möten och diskussioner framöver, och det är fritt fram för alla intresserade att delta i diskussionen. Allt som krävs är att man registrerar en profil på LinkedIn. Detta är ett strålande exempel på hur social media kan användas för att ge folk en plattform att föra en dialog som annars inte hade kommit igång i samma breda utsträckning.

P.S. Idag firas World Diggers Day på Facebook, för alla arkeologer som är stolta över att ha humanioras smutsigaste yrke!

Publicerat i GIS, Metodik | 5 kommentarer

Att gräva en grav åt andra

Postat den 25 januari, 2011 av Åsa M Larsson

Det är få lämningar som kan få igång intresset hos både arkeologer och allmänhet som de som är kopplade till den sista vilan. Det har också grävts en hel del gravar och gravfält de senaste 100 åren, men det är inte alltid lätt att få överblick eller ta tid till reflektion och fördjupning inom uppdragsarkeologin. Vilket kan vara frustrerande då vi inser att varje utgrävning har potentialen att både testa gamla teorier och ge oss ny kunskap som vi kan bygga vidare på. Därför är det viktigt att det finns täta kontakter mellan uppdragsarkeologin och forskningen på landets högskolor.

Igår hade vi bjudit in Anna McDevitt som i höstas antogs som doktorand i arkeologi vid Stockholms universitet. Hennes forskning fokuserar på gravskicket i Mälardalen under perioden 1300-300 f.Kr. Hon är särskilt intresserad av att studera de rituella handlingar som kan spåras i stensättningarna. Hon har också noterat att arkeologer tenderar att diskutera benen ur ett rituellt/religiöst perspektiv och stensättningarna ur ett socialt/strukturellt perspektiv. Hon hoppas kunna finna ett sätt att tala om dessa aspekter mer integrerat. Anna poängterade också vikten av att inkludera djurbenen i analysen i lika hög mån som människobenen – något som föll i god jord hos de osteologer som närvarade.

För oss var det även intressant att få kontakt med en forskare som kommer behöva utgå en hel del från rapporter från olika årtionden. I vilken mån är det användbara för forskningen? Har de blivit bättre eller sämre? Diskussionen runt bordet berörde även problemet att lämningar som kunde ignoreras under en period, kan komma att lyftas upp och dokumenteras i en annan. Detta gäller inte minst otydliga små stensamlingar med enstaka brända ben. Fortfarande är det dessutom ett källkritiskt problem att vi inte gräver mer noggrant på ytorna mellan gravarna. Eller är det bortkastad tid? Hur pass påverkar grävmetodiken: användandet av tryckluftsrensning, såll, vattensållning?

Anna hade en punkt där hon tyckte att de äldre rapporterna ofta var bättre än de nyare: de hade fina svartvita fotografier. De ger en bättre rumsuppfattning än digitalt inmätta planer. Något att ha i bakhuvudet inför kommande säsong kanske.

Seminariet var öppet och det var trevligt att se att så många utifrån tog tillfället i akt och deltog: mastersstudenter, kollegor från UV Mitt och arkeologer som går och väntar på att årets grävsäsong ska dra igång. Det skapade ett livligt seminarium, så vi hoppas att det blir så även i framtiden.

Publicerat i Bronsålder, Gravfält o gravar, Järnålder, Seminarium | 2 kommentarer

Året börjar med glada nyheter

Postat den 10 januari, 2011 av Åsa M Larsson

Några tappra själar har visserligen hållit flitens lampa brinnande över mellandagarna, men det riktiga startskottet för det nya året skedde idag. Alla är tillbaka, utvilade (nåja) och mätta (definitivt), och med ett och annat nyårslöfte i bakfickan. Vi får se hur länge de håller…

Ylva Bäckström med kremerade ben från Ultuna (foto: Åsa M Larsson, SAU)

Tillbaka är även vår osteolog Ylva Bäckström som i höstas hade några månader tjänstledigt för forskning, vilka hon tillbringade vid universitetet i Aberdeen. Väl tillbaka i Sverige innan jul fick hon en tidig julklapp: Hon har lyckats knipa en av de doktorandtjänster som Berit Wallenbergs stiftelse utannonserade tidigare i höst! Ylvas projekt heter Arbetsskador och hälsa inom olika samhällsklasser vid övergången medeltid och tidigmodern tid. Det utgår från skelettmaterial uppgrävt vid Sala gruvkyrkogård, vilket hon jobbat på tillsammans med Anne Ingvarsson Sundström.

Vi är naturligtvis alla jublande glada över Ylvas mycket välförtjänta stipendium, men också lättade att ändå kunna behålla henne under våren, då hon och Emma Sjöling sitter med benmaterialen från Ultuna och Gilltuna. Under Stora Logen i Ultuna, vid Sveriges Lantbruksuniversitet, har arkeologerna hittat ett antal brandgravar från yngre järnåldern. Fördelen med brända ben är att de ofta bevaras bättre än obrända – nackdelen är att resultatet inte sällan är en hög små fragment som osteologerna tålmodigt letar sig igenom för att hitta identifierbara små ben. Trots att det kan se ut som en hög med grus kan de inte sällan komma fram till en hel del resultat, som antal gravlagda individer, deras ungefärliga ålder, samt vilka djur som fick följa med dem på bålet – antingen som matoffer eller i form av pälsar och redskap. Samtidigt är det inte riktigt möjligt att komma dessa döda lika nära på det sätt som är möjligt med välbevarade medeltida skelett, där individuella livsöden ofta kan utläsas i gripande detalj: diet, levnadsbetingelser, skador och arbetsbelastningar lämnar alla spår i skelett och bencellerna.

Publicerat i Allmänt, Osteologi, Ultuna, Uppland | 7 kommentarer

Stockholm t o r

Postat den 7 december, 2010 av Åsa M Larsson

Året lider mot sitt slut och fältarkeologin går ned på lågvarv, samtidigt som rapportarbetet börjar få upp ångan. Vintern är eftertankens tid och under dessa månader brukar ofta länsstyrelserna stämma möten med oss för att se över säsongen, följa upp arbeten under gång, kolla upp att alla rapporter är inlämnade, kostnadssammanställningar inskickade osv. Idag åkte jag tillsammans med våra två projektsamordnare Jonas Wikborg (tjl) och Tony Engström (tf) till länsstyrelsen i Stockholm där vi träffade deras handläggare Michael Olausson, Jan Dunér och Sofia Andersson i just detta syfte.

Vi var ute i extremt god tid med tanke på att pendlingen mellan Uppsala och huvudstaden har varit lite skakig på sista tiden, men trots ett signalfel var resan förhållandevis händelselös. Vi åt glatt upp större delen av den vetelängd våra värdar bjöd på och diskuterade utredningar, förundersökningar och måluppfyllelser i ett par timmar. Vi fick också lite tips om kommande seminarier och symposier som länsstyrelsen planerar inför våren, kring metod och förmedling. Vi hann även med ett snabbt hej till Maria Malmlöf, den nya länsantikvarien sedan i augusti. På vägen hem kunde vi inte undgå att smita in på ett närliggande antikvariat och fynda lite bland de gamla böckerna.

Publicerat i Allmänt | Lämna en kommentar

SAU Blogg

Postat den 30 november, 2010 av admin

Vintern har fått ett stadigt grepp om Uppsala och även om det fortfarande blir en del utryckningar för utredningar och schaktövervakningar är vi definitivt inne i arkeologernas torrperiod. De flesta av oss har dragit sig tillbaka till varma kontor för att försöka få ordning på säsongens grävningar och starta rapportarbetet. För oss på SAU har hösten varit extra intensiv då vi genomförde en flytt från våra gamla lokaler i Prefektbostaden i Botaniska parken, då universitetet behövde den för sin egen verksamhet. Egentligen var det meningen att vi skulle flytta in i en trävilla ett stenkast bort, alldeles invid arkeologiska institutionen, men i slutskedet upptäcktes angrepp av den fruktade hussvampen i det gamla golvet och vi fick en oväntad evakuering. I nuläget lider vi inte så mycket av det: vi erbjöds det gamla Observatoriet invid Ekonomikum. Vackert placerat i en stor park och med utsikt mot Domkyrkan. Här blir vi kvar till sommaren då vårt totalrenoverade hus ska stå färdigt.

Dammet efter flytten har börjat lägga sig, bildligt och bokstavligt, och verksamheten flyter på i gamla invanda rutiner. Men det har också blivit möjligt att se över vår mer långsiktiga utveckling. Under vintermånaderna ska vi arbeta en del med vår närvaro på nätet, dels hemsidan och dels social media i ett bredare perspektiv. Så nu drar vi igång den här bloggen så att det ska bli enklare att hitta uppdateringar kring våra utgrävningar och uppdrag. Vi har även skaffat en sida på Facebook så titta gärna in där också. Och som du kan se till höger på denna sida så twittrar vi också om smått o gott.

Publicerat i Allmänt | Etiketter | 2 kommentarer