Det blev en imponerande brasa med en oslagbar omgivning. Foto: Åsa M Larsson
Det är alldeles för sällan vi arkeologer får en chans att göra praktiska experiment, vilket är synd då vi lär oss oerhört mycket av alla de frågor och funderingar som uppstår när vi försöker återskapa något i verkligheten. De allra flesta av oss skulle inget hellre vilja än att få utföra fler praktiska försök, men det tar en hel del tid och pengar och byråkrati i anspråk. Därför var stämningen på topp igår kväll när arkeologer och osteologer från SAU, Upplandsmuseet och institutionen vid Uppsala universitet samlades nedanför högarna i Gamla Uppsala och byggde upp ett gravbål.
En del av det som "offrades" på bålet. Allt för vetenskapen! Foto: Åsa M Larsson
In i sista stund var det osäkert om allt skulle klaffa: formella tillstånd, tillgång till hela djurkroppar och inte minst vädret. Men tack vare en fantastisk insats av alla inblandade, och kanske med viss övernaturlig hjälp, så föll allt på plats och vi fick en fantastiskt fin kväll. Gnistan som startade det hela var ett förslag från Mediabruket som producerar ett inslag för Vetenskapens Värld i SVT om undersökningarna i Gamla Uppsala. Som Kristina Ekero Eriksson berättar på vår projektwebb så kommer inslaget handla en hel del om de många gravar från vendel- och vikingatid som vi grävde ut där förra året. Dessutom hittades det en bålplats, vilket inte hör till vanligheten att vi kan identifiera.
Inte mycket var kvar nästa morgon. Emma Sjöling, John Ljungkvist och Sofia Prata letar igenom askan medan filmteamet dokumenterar. Foto: Åsa M Larsson
Det har gjorts enstaka experiment med bålbränning av arkeologer, men nu fick vi möjlighet att använda oss av en hel gris och en del andra djur, samt en del föremål som glaspärlor, glasbägare, spjutspets, spännen, silver och en fin kruka donerad av Frands Herschend som han tillverkat på Eketorp en gång i tiden. Ni kan läsa mer om vilka som var inblandade i Kristinas inlägg. För SAUs räkning hägrade dessutom löftet att våra osteologer Emma och Sofia skulle få behålla de ben som blev kvar när bålet brunnit ned. Att kunna studera vad som händer med benen och vilka delar som förstörs mer eller mindre är viktigt i bedömningen av vilket sorts urval som gjorts av det som vi sen hittar i brandgravarna.
Temperaturen varierade mellan 700-1000 grader. Glaspärlorna klarade sig ganska bra ändå, liksom allt av järn, men till höger syns klumpen som glasbägaren förvandlades till. Foto: Åsa M Larsson
I morse var jag förbi en sväng igen och hittade de båda tillsammans med John Ljungkvist på knä vid bålresterna där de försiktigt letade fram fynd och ben inför kamerorna. Vi ser fram emot TV-inslaget och vi har verkligen fått ut mycket som var både tankeväckande och roligt av detta experiment.
Pingback: Kremeringsexperiment 2014 | SAUblogg