Götala – en oansenlig och nästan unik folkvandringstida boplats….

 
 
 
 I somras undersökte SAU en boplats vid Götala, norr om Skänninge, i Östergötland med huslämningar, kulturlager och andra anläggningar, bl a härdar. Uppdraget kom till för att väg 50 skall få en ny dragning mellan Motala och Mjölby. Rapporten är nu snart klar och jag tänkte passa på att berätta lite om resultatet.

Översikt över undersökningsområdet

Platsen finns i utkanten av vad som nu är ett slättområde men som en gång i tiden utfylldes av flera stora slättsjöar. Själva lokalen ligger i västsluttningen av en höjd där idag byn Nedra Götala finns. På boplatsen fanns bl a två lämningar av stolpbyggda långhus. Hus 2 är troligen något äldre och tillhör en fas som inte lämnat så stort avtryck. Hus 1 är från folkvandringstid och det visade sig att samtliga övriga dateringar från andra anläggningar hör till samma period. Huset är litet och brett. Det tycks vara av en typisk Östergötlandstyp. Framför huset fanns ett ganska tjockt, upp till 0,30 m, intakt kulturlager men det fanns också stora ytor med upplöjda lager. Alla anläggningar och kulturlagret låg framför huset och det är tydligt att ytan fungerat som gårdsplan och aktivitetsområde. Anläggningarna utgjordes främst av härdar (eldstäder), stolphål och gropar. Centralt på ytan fanns också ett igenfyllt vattenhål. Detta har troligen varit vattenfyllt och i bruk samtidigt som boplatsen. I kulturlagret fanns en hel del obrända djurben – slakt- och matavfall från nöt, får/get, svin och häst.

Härdarna låg i olika mindre grupper och hade olika utseende. Detta beror troligen på att de använts för olika syften. Eld måste ha använts för matlagning såsom rökning, torkning , kokning och hantverk av en mängd olika slag. En analys av vedartsinnehållet i det kvarvarande träkolet visade bl a att flera av härdarna dominerades av ett enda träslag, bl a björk, al, ek och hassel. Detta skulle t ex kunna bero på att valet av ved haft ett bestämt syfte. Detta skulle exempelvis kunna vara en fin glödbädd – t ex för matlagning, en hög temperatur – t ex för hantverk eller mycket ljus – t ex för att lysa upp inomhus. I den slutliga tolkningen konstaterades att härdarna i husen samt de närmast belägna troligen använts huvudsakligen för matlagning. En grupp med större härdar bortanför vattenhålet har sannolikt använts vid hantverk. Vad det gäller de rektangulära härdarna så föreslår vi att formen kan bero på att de omgärdats av en träkonstruktion t ex för rökning eller torkning av mat.

Troligen har boplatsen varit ytterst vanlig, man har utfört alla de sysslor, mathantering och hantverk, som hört till ett självhushåll. Vi känner inte till om det funnits andra gårdar i närområdet men det är mycket möjligt. Det faktum att det finns gravar på höjden och tidigare påträffade anläggningar högre upp i slänten, samt att någon form av gles bybebyggelse troligen varit det vanligaste i regionen under den aktuella perioden, pekar på det.

Ett av de få fynden, en bit av ett perforerat keramikkärl.

Trots boplatsens vanlighet är den intressant. Den tycks representera en sammanhållen enhet, en gård, i en enda fas, något som vi sällan hittar eftersom många platser har spår från många bosättningsfaser. Samtidigt som man kan ana att det funnits många aktivitetsspår och anläggningar som gått förlorade har den jämfört med många andra lokaler ett kraftigt kulturlager. Betydelsefullt är också själva dateringen, undersökta folkvandringstida boplatser är ovanliga, både i Östergötland och på andra ställen. Med andra ord är denna oansenliga boplats nästan en liten aning unik, om inte annat så med avseende på sin vanlighet, om nu det är möjligt…

Det här inlägget postades i Boplats, Järnålder, Östergötland. Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till Götala – en oansenlig och nästan unik folkvandringstida boplats….

  1. Torbjörn Brorsson skriver:

    Spännande med folkvandringstida silkärl. Ovanligt!

    • Katarina Sköld skriver:

      Det är inte helt ovanligt med perforerad keramik i folkvandringstida kontexter i Östergötland.

  2. Ann Lindkvist skriver:

    Ja, men vad har de använts till? Har förstått att det finns många idéer….?

  3. Anders Lundberg skriver:

    När fanns de ”stora slättsjöarna”? Och vart tog de vägen?

    • Ann Lindkvist skriver:

      Slättsjöarna fanns fram till åtminstone någon gång under järnålder och har sedan dess successivt försvunnit. De har gått samma väg som många andra våtmarker, sjöar bäckar och åar. Landskapet har på naturlig väg torkat upp och när sjöar övergått till våtmarker har man genom ganska omfattande dikningar omvandlat marken till brukningsbar åker. Det är bl a geologer och kulturgeografer som tittat på förloppet med sjöarna i området. Du hittar lite mer info och hänvisningar i boken ”Skuggor av ett landskap. Västra Östergötlands slättbygd under järnålder och medeltid. Resultat av ett tvärvetenskapligt projekt.” Redaktör Anders Kaliff. Utgiven 2009.

      • Anders Lundberg skriver:

        Jo, jag känner till den, i det stora hela, trevliga publikationen. Men är ganska skeptisk till dess ”Slättsjökronologi” och deras betydelse i landskapet.
        Kul att ni fick fram en yjå-boplats – en klar ”bristvara” i området (än så länge)!

  4. Katarina Sköld skriver:

    Kul med yjå! Väntar med spänning på rapporten!

  5. Åsa M Larsson skriver:

    Sitter och korrekturläser råmanus just nu, sen får länsstyrelsen ta en titt och komma med synpunkter innan den går till tryck.

  6. Håkan skriver:

    Metalldetekterade ni matjorden? Om så, vad fick ni för resultat?

  7. Ann Lindkvist skriver:

    Vad kul att så många tittat in. Själv var jag sjuk i förra veckan och därför frånvarande.

    Vad gäller slättsjöarna så är det ingen diskussion om att de funnits, frågan är väl främst när. Själv har jag inte fördjupat mig i frågan men har fått intrycket att fornlämningarna säger en del. Det tycks ju som att det inte finns några järnålderslämningar på de aktuella ytorna. Detta bör hänga samman med att det av en eller annan anledning inte varit lämpligt att bo och begrava där. Om det funnits sjöar eller mer eller mindre våt mark i de aktuella områdena under järnålder har jag som arkeolog svårt att bedöma. Men det är mycket möjligt att frågan skulle behöva utredas mer.

    Tyvärr hade vi inte alls möjlighet att metallkartera, varken matjord eller kulturlager. Fynden var som sagt, förutom djurbenen, få. Det var främst några keramikbitar, lite bränd lera och en liten slaggbit. Endast ett förhistoriskt metallfynd framkom. Det var en spik som hittades vid rutgrävning i kulturlagret. Eftersom vi grävde rutor för hand kan man i alla fall konstatera att det sannolikt inte fanns några stora mängder metallföremål i det.

    • Håkan skriver:

      Det var synd. Antalet fynd tenderar att vara ytterst få om man inte metalldetekterar, även på lokaler med riklig förekomst av metallföremål. I plöjd mark ligger huvuddelen av metallföremålen i matjorden och rutgrävning är en ytterst trubbig metod för att hitta metallföremål i lager och anläggningar, inte minst på en ordinär boplats.

  8. Åsa M Larsson skriver:

    Det är helt sant. Tyvärr är det delvis en ekonomisk fråga också, delvis eftersom metalldetektering tar tid men framförallt eftersom konservering av föremål kostar ganska mycket. Exploateringsgrävningar kräver tyvärr ett stort mått av prioriteringar eftersom samhällsnyttan av det som ska byggas måste vägas mot fornlämningarnas informationsvärde.

    På Götala fick vi åtminstone möjlighet att gräva rutor i kulturlagret, samla in och analysera en hel del ben och göra en fördjupad studie av härdarna – en kategori som sällan problematiseras.

    Det vore bra om fler undersökningar av boplatser fick ekonomiska förutsättningar att metalldetektera precis som du säger Håkan. Det gav utan tvekan en fördjupad och mer komplex bild av boplatsen vid Gilltuna utanför Västerås som vi också grävde förra sommaren.

  9. Håkan skriver:

    Farhågorna för höga konserveringskostnader är oftast överdrivna – det rör sig i allmänhet om små summor i sammanhanget, inte minst ställt i relation till den kunskap metallföremålen kan ge. Man får inga ekonomiska förutsättningar – man skaffar sig dem genom att skriva bra anbud och vinna upphandlingar tack vare hög vetenskaplig kvalité.

    Avsaknaden av metalldetektering av Götala är på intet sätt unik, tyvärr. Det schaktas bort oerhört mycket matjord utan kontroll på uppdragsarkeologiska undersökningar landet runt. Samtidigt är det förbjudet (än så länge) för privatpersoner att söka av dessa och andra områden med metalldetektor – det är rätt märkligt kan jag tycka.

  10. Ann Lindkvist skriver:

    Jag håller med om att det finns mycket matjord och annan kulturjord som borde metallkarteras. Tyvärr ser dock inte den uppdragsarkeologiska verklighet som jag har erfarenhet av ut som du beskriver den. Kostnaden har inom arkeologin, precis som i resten av samhället, en avgörande betydelse även kvalitet också premieras.

  11. Pingback: Folkvandringstid i Götala | SAUblogg

Lämna ett svar till Ann Lindkvist Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *