Nu har dryga året gått sedan vi kom in från undersökningarna av storhögen och det tidigkristna gravfältet i Gnista. Under den här tiden har både arkeologiska och laborativa analyser genomförts, några pågår fortfarande och sammanställningar av det arkeologiska materialet har gjorts.
Sofia Prata och Ulf Celin i en fältosteologisk diskussion. Foto: SAU/Upplandsmuseet.
En omfattande osteologisk analys har genomförts och den första fasen är nu till ända. De kremerade benen från järnåldersgravfältet har analyserats av Rudolf Gustavsson som arbetar hos oss under denna vinter. De obrända individer som gravlagts i Gnista är färdiganalyserade av mig och Emma Sjöling. Nu återstår en sammanställning i en rapport där även isotopanalyser skall ingå. Samtliga resultat kommer ni att kunna läsa om i den kommande rapporten under nästa år. Men våren känns ju väldigt långt borta så här i december och därför presenterar vi lite av det vi arbetat med hittills här och nu, med fokus på de kristna gravarna.
Redan under utgrävningen kunde vi konstatera att män, kvinnor, ungdomar och barn hade begravts på det tidigmedeltida gravfältet i Gnista. Andelen män var större än andelen kvinnor. Barn och ungdomar utgjorde ca en tredjedel av antalet gravlagda. Många vuxna var i övre medelåldern vid dödstillfället. De ungas ålder sträckte sig inom ett stort spann, från spädbarn till ungdomar i 18- 20 årsåldern. När det gäller åldersbedömning kan det vara värt veta att den osteologiska analysen endast säger något om individens biologiska ålder vid dödstillfället. Ju äldre man blir desto mer inverkar livsföring, aktiviteter, arbete och sjukdomar på skelettet. Det betyder att en människa som haft ett fysiskt påfrestande liv kan ha ett skelett som ser ut att vara äldre än individen i själva verket var då den avled. Det kan alltså vara skillnad mellan en individs kronologiska och biologiska ålder. Åldersbedömningen av barn och unga anses vara mer överensstämmande eftersom vi där tittar på skelettets och tändernas utveckling, som är mer förutsägbar. Man bör även betänka att begreppet vuxen är beroende av sin kontext. Skelettmässigt blir man inte vuxen förrän någon gång mellan 20-25 år. Men vid vilken ålder ansågs man vara vuxen under den aktuella tidsperioden – och omvänt – hur länge var man barn?
Emma Sjöling och Sofia Prata mäter in skelettet i en av gravarna som undersöktes. Foto: SAU/Upplandsmuseet.
I analysen kunde vi också konstatera att flera av de gravlagda uppvisade förändringar i skelettet. Artritiska förändringar, dvs. ledinflammationer, i axel och armbågsleder samt i kotpelaren var förhållandevis vanligt. Det är möjligt att många av dessa förändringar kan kopplas till kroppsarbete som varit påfrestande, framförallt för armar och överkropp. Det kan dock inte uteslutas att förändringarna i flera fall delvis eller helt, orsakats av degenerativt förändringar kopplade till en hög ålder. Vi kunde också se att ca en tredjedel av de begravda råkat ut för benbrott och andra typer av trauman som lämna spår i skelettet. I de flesta fall hade skadorna läkt vid tidpunkten för döden, men något undantag påträffades och det kan man läsa mer om i den kommande rapporten. När det gäller dödsorsaken förblir den ofta okänd eftersom dödliga sjukdomar eller skador sällan syns i skelettet, utan endast påverkar mjukvävnader och övriga organ. Däremot kommer vi kunna få fram information om andra aspekter av hälsan.
Flertalet vuxna på gravfältet visade sig t.ex. vara förhållandevis långa och det gällde även en del av barnen. Kroppslängd är en av flera indikationer på en individs hälsa i barn- och ungdomsåren, eftersom god tillväxt är beroende av att man är frisk under den tid då skelettet växer. Dock har även indikationer på bristsjukdomar framkommit. Att se hur dessa relaterar till övriga hälsomarkörer är en del av det arbete som nu tar vid. Här kommer även isotopanalyserna att bidra med viktiga pusselbitar genom att vi får information om diet och kosthållning.
Mansgrav med intilliggande barngrav. Kroppsställningen tyder på att båda individerna begravts i ett öppet utrymme, sannolikt i kista. Foto: SAU/Upplandsmuseet.
Annat som vi kommer att arbeta med är hur den demografiska spridningen ser ut i Gnista. Var på gravfältet har de döda begravts i förhållande till varandra? Är det kön och ålder eller andra faktorer som t.ex. familj och släktskap som kan ha styrt? En annan viktigt del av det arbetet som kvarstår är att göra jämförelser med andra gravfält från Mälardalsområdet från samma tidsperiod, för att se vilka likheter och skillnader som finns beträffande, köns- och åldersspridning, hälsa och sjukdomar mm.
I det kommande arbetet ingår även en analys av hur de döda gravlagts, dvs. om de lagts i kista, i svepning eller bara rakt ned i en nedgrävning? I gynnsamma fall hade vi trärester från kistan och spikar kvar i graven, dock fanns sällan direkta spår av svepning eller liknande. I andra fall fanns ingenting alls kvar och även spåren av den ursprungliga nedgrävningen kunde vara borta. För att bättre förstå hur man hanterat de döda under den tidiga delen av kristendomen, då de skriftliga källorna var mycket få, måste vi söka i de indirekta spåren. Målet är att identifiera och särskilja kulturell och biologisk påverkan på graven för att kunna rekonstruera hela eller delar av händelseförloppet från dödstillfället och framåt, s.k. fältantropologi (eng. archaeothanatology). Därför studeras skelettelementens position och förhållande till varandra noggrant i fält. Detta kombineras med kunskap om biologiska nedbrytningsprocesser, t.ex. hur kroppar påverkas under förmultning. Beroende på om kroppen förmultnat inom ett öppet eller slutet utrymme (t.ex. en träkista, svepning eller direkt under jord) hamnar skelettelementen i olika position i förhållande till varandra. På så vis får genom den osteologiska analysen vi inte bara veta mer om de döda som begravts på Gnistas gravfält, utan vi lär oss också mer om de levande och deras föreställningar om hur de döda skulle tas om hand.
I en av gravarna låg en kvinna som av skelettelementens position att döma troligen begravts i svepning. Foto: SAU/Upplandsmuseet.
