De senaste veckorna har jag hamnat i flera olika samtal med icke-arkeologer som undrar hur det kommer sig att vi gräver på vissa platser men inte andra. Varför är inte Gamla Uppsala mer undersökt? Hur visste ni att det fanns fornlämningar just där riksväg 288 ska breddas? Vem är det egentligen som bestämmer vad som ska grävas och av vem? Den sista frågan blev extra aktuell efter de senaste veckornas intensiva diskussioner kring projektet Fullerö Park.
Jag tänkte lite snabbt förklara hur processen runt kulturminnenas borttagande går till. Det är inte så komplicerat egentligen, men det är faktiskt något som kan komma att påverka både stora och små byggprojekt, som en och annan sommarstuge-ägare fått befara.
Steg 1: Som vi vet måste alla byggprojekt föregås av bygglov från länsstyrelsen. Som ett led i den processen ser handläggarna på Kulturmiljöenheten över om platsen som berörs har registrerade fornlämningar på eller i närheten, om det har hittats intressanta fynd där, eller om det helt enkelt framstår som en plats där fornlämningar typiskt brukar förekomma. Om svaret på någon av dessa frågor är ja så beslutar handläggarna att en arkeologisk utredning måste göras. Detta uppdrag lämnas antingen över direkt till en uppdragsarkeologisk enhet (statlig, kommunal eller privat) eller går ut på anbud om exploatören så önskar. Utredningen innebär oftast studier av kart- och arkivmaterial samt viss inventering på platsen. Kanske ett spadtag eller två för att se om något dyker upp. Handläggning, beslut och kontroll ligger helt på länsstyrelsen.
Steg 2: Om länsstyrelsen utifrån rapporten beslutar att det finns tydliga spår av fornlämningar kan de besluta att en förundersökning ska genomföras. Återigen antingen på direktval eller på anbud. Under en förundersökning öppnar vi upp större ytor och gräver ett urval av de lämningar som kommer fram.
Steg 3: Utifrån förundersökningens rapport kan länsstyrelsen sen besluta om det krävs en fullskalig slutundersökning av hela eller delar av området. Slutundersökningen är en mer fullskalig dokumentation och borttagande av fornlämningarna. I samtliga skeden kan exploatören välja att dra sin ansökan tillbaka, eller byta till ett annat område. Beslut och kontroll sköts helt och hållet av länsstyrelsen, även om de försöker hitta bra kompromisslösningar som medför så lite åverkan på fornlämningar som möjligt och inte för knäckande kostnader för exploatörerna. Det är inte helt lätt naturligtvis.
I vissa fall kan en exploatör välja att anställa en arkeologisk firma för att göra en förstudie eller sk frivillig utredning av ett område de är intresserade av. Fördelen med detta är att det går snabbare för exploatören att få igång det och dialogen med arkeologerna blir mer direkt. Studien har dock ingen laga kraft och länsstyrelsen kan besluta om att en ny måste genomföras ändå.
En sådan här förstudie blev SAU kontrakterad att göra av Varest AB i samband med planerna att bygga komplexet Fullerö Park år 2008. Förstudien gav uppdragsgivaren en bättre insyn i vad en exploatering skulle kunna medföra i merkostnader. När ansökan skickades in till länsstyrelsen beslöt handläggarna att det skulle genomföras en fullskalig arkeologisk utredning. Uppdraget gick återigen till oss på SAU, men denna gång var alltså länsstyrelsen uppdragsgivare och kontrollant av ärendet.
När det gäller stora projekt, som Fullerö Park eller motorvägsbyggen, som skapar starka känslor för och emot är det värt att komma ihåg att beslut om huruvida fornlämningar ska få grävas bort och dokumenteras för att ge plats åt bygget tas av länsstyrelsen. Handläggarna där ska beakta både det regionala utvecklingsbehovet och fornminnenas kulturella värde. Det är vare sig upp till exploatören eller den arkeologiska firman att fatta sådana beslut. Det är också länsstyrelsen som är huvudman för alla formella undersökningar och det föreligger därför ingen jävsproblematik mellan arkeologerna och exploatören.
Personligen tror jag att många stora byggprojekt skulle gynnas av att konsultera med arkeologiska firmor i tidigare skede. Dels för att få en bättre insyn i hur processen går till, men kanske framförallt för att tidigt bli uppmärksammad på vilka områden som kan medföra stora omkostnader (och stor tidsåtgång) i termer av fornlämningar som ska undersökas och dokumenteras. Och vilka områden som delvis undviker detta. Dessutom behöver inte arkeologiska undersökningar bara vara tärande. De kostnader de medför kan delvis uppvägas genom den positiva publicitet de ger projektet, något som Trafikverket märkte t ex i samband med utbyggnaden av E22 i Småland. Även på denna punkt är det bättre om dialogen med arkeologerna börjar i ett tidigare skede, för numera är förmedling och informationsspridning en del av vår arbetsinsats.
Rapporterna från undersökningarna vid Fullerö:
Fullerö park. Arkeologisk förstudie. Fullerö 21:66, 21:57, Uppsala kommun, Gamla Uppsala socken, Uppland. SAU Rapport 2008:20. Ann Lindkvist & Kent Andersson.
Fullerö Park, Särskild arkeologisk utredning. RAÄ175:1-3,602:1,674, Fullerö 21:66,21:57,21:49. Gamla Uppsala socken, Uppland. SAU Rapport 2009:13. Ann Lindkvist
Men den mest intressanta frågan saknar fortfarande svar, varför gräver inte arkeologer på de platser som är mest intressanta? Varför är inte området kring Gamla Uppsala högar totalutforskat för länge sen om det nu är högintressant? Det verkar ju som att vägbyggen bestämmer var som ska grävas..?
Vi är mycket restriktiva med där vi gräver eftersom vi förstör det vi undersöker. Till skillnad från historiker som kan läsa samma text flera gånger försvinner enorma mängder information varje gång vi gräver ut en plats. Arkeologisk metodik utvecklas hela tiden, de utgrävningar som gjordes i Gamla Uppsala för 50 och 100 år sedan missade massor av viktiga ledtrådar, hur samvetsgrant de än utfördes.
Minst lika viktigt är att det som förefaller intressant för allmänheten (t ex de stora högarna) kan vara av mindre intresse för arkeologer som försöker förstå sammanhang, utveckling, kontakter, förändring över tid etc. En bunt hantverkshus kan avslöja enormt mycket mer än en än så flådigt utsmyckad grav. Det som händer innan maktcentra uppstår kan vara långt viktigare att undersöka.
Ok, nu är det sagt. Så nu kan jag även erkänna att naturligtvis blir vi arkeologer alldeles till oss över fina smycken och vapen, ståtliga hallbyggnader och magnifika gravar. Och naturligtvis kliar det i fingrarna på oss vid åsynen av häftiga platser som Gamla Uppsala. Det är bara rädslan att förstöra mer än vi kan upptäcka som hindrar oss…