I benmaterial hittar man ofta många spår efter olika händelser. Ben spricker på olika sätt när de är färska eller uttorkade. Hundar och råttor efterlämnar olika sorters gnagspår, eld förändrar färgen, knivar och klyvare skapar linjer och raka snittytor på benens yta osv.
Snittspår kan berätta om bl a hantering av pälsdjur och styckning av köttdjur, fisk och fågel. Styckningstekniken förändrades under förhistorien i takt med variationen av råmaterialet till verktygen.
Så kallad anatomisk styckning, där man delar djuret i de naturliga brytpunkterna, dominerade under stenålder och har återkommit under modern tid. Från dessa perioder hittar man snittspår vid de olika fästpunkterna för de muskler och ligament som håller ihop lederna. Under järnålder och medeltid användes istället yxan flitigt och man högg helt enkelt igenom hela ben.
Bilderna nedan visar snittspår som representerar olika aktiviteter.
Ett armbågs- och strålben av får eller get med flera parallella snittspår som uppkommit när man skurit skivor av en fårbog. Bogstycket är såsom fårfiolen: en del som lämpar sig väl att torka, röka eller salta och används ofta som skattepersedel som kan förvaras under en längre period.
Detalj av benet ovan.
En kattskalle med flera tunna snittspår som uppkommit när man lossat pälsen från skallen. Ben av katt och hund uppvisar ofta snittspår under järnålder och medeltid.
Ett fotben av ekorre med snittspår. Ekorren var ett viktigt pälsdjur och jagades med speciella ”ekorrpilar” med trubbig spets för att inte skada skinnen. Det finska ordet för pengar sägs komma från ekorrskinn.
Hantverk – här har man använt vingben från gås för att göra något. Om änden skärs bort får man ett rör som kan vidarebearbetas till exempelvis ett nålhus eller en flöjt. Kvar till den osteologiska analysen blir restmaterialet. Ben är ett mycket användbart material med många speciella egenskaper och det var egentligen först i samband med plasternas massproduktion som användningen av ben för allehanda ändamål upphörde.
