Utställning om Gnistahögen

bild-13

Beslag

Äntligen! På fredag 8/5 kl 15 öppnar utställningen Guld och GranaterUpplandsmuseet.

Utställningen fokuserar helt på fynden från den stora gravhögen som undersöktes 2013 vid Gnista. Fynden är små och utställningen likaså men det känns ändå roligt och viktig att kunna visa föremålen i konserverat skick, Max Jahrehorn har gjort ett mycket bra jobb.

Arbetet har legat nere ett tag i väntan på de sista analyssvaren av isotoper på skeletten men rapporten beräknas vara klart till sommaren. Alla dateringar finns, osteologin är klar på såväl de brända benen som skeletten, kombinationsanalyser från högfyllningen har avrapporterats, makrofossiler och vedarter analyserade och fynden konserverade.

spelbricka

Spelbricka

Delar av resultaten har redan redovisats på bloggen och i andra forum men kommer en gång till här: Den gravlagda individen i den stora högen var med stor sannolikhet en vuxen man. Med sig på gravbålet hade han fått med sig fått med sig två hästar, fem hundar, fem grisar, två får, en ko, duvhök, pilgrimsfalk och berguv. Dessutom var spelbrickorna gjorda av valben.

Utställningen pågår under hela sommaren, åtminstone fram till Kulturnatten i höst. Titta gärna förbi!

Lite längre fram kommer vi dessutom hålla ett par föreläsningar om undersökningsresultaten. Vi återkommer med datum och titlar.

Högen i genomskärning. Foto: Upplandsmuseet

Högen i genomskärning. Foto: Upplandsmuseet

Det här inlägget postades i Föremål, Förmedling, Gnista gravfält, Gravfält o gravar, Järnålder, Uppland. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Utställning om Gnistahögen

  1. Tommy Tyrberg skriver:

    Jag råkade läsa om Gnista-utställningen och tänkte kommentera de anträffade fågelarterna (jag är ornitolog och inte arkeolog, men jag har sysslat en hel del med subfossila och fossila fågelfynd). Artkombinationen duvhök, pilgrimsfalk, berguv är närmast arketypisk för aristokratiska ”falkenerargravar” från yngre järnålder. Duvhöken är utan tvivel den effektivaste jaktfågeln i svensk skogsterräng och den i särklass vanligaste rovfågeln i svenska gravfynd, men den är besvärlig att hantera och har alltid ansetts mindre ”fin” och inte lika spännande att jaga med som pilgrimsfalk (för att inte tala om jaktfalk). Berguvar går veterligen inte att dressera till jakt, utan de har troligen använts som lockfåglar. De är extremt effektiva när det gäller att attrahera mobbande kråkfåglar.
    En kommentar om dateringen kan också vara på sin plats. Om Gnista-högen hör hemma i sent 500-tal så är det en av de äldsta falkenerargravarna. Västhögen i Gamla Uppsala, Rickeby- och Algö-högarna som också hör hemma i slutet av 500-talet hör också till de äldsta ”falkenerargravarna” (i Rickeby och Algö är artsammansättningen dessutom identisk med Gnista). Egentligen är det bara Östhögen i Gamla Uppsala som är något äldre (tidigt 500-tal), men identifieringen av duvhök där är något osäker. Det verkar alltså som om falkenerarkonsten kom till Sverige i slutet av folkvandringstid och den förblev populär i de mest aristokratiska kretsarna fram till ca 1350, då den tycks ha dött ut i Sverige. ”Falkenerargravar” är f ö rätt geografiskt begränsade i Sverige. De är i särklass vanligast i Uppland, men enstaka finns även i Västmanland, Närke, Södermanland, Östergötland och norra Småland. De saknas helt i västra Sverige, Skånelandskapen, södra Småland, Öland, Gotland och Norrland. De är alltså i hög grad knutna till ”Kärn-Svitjod” (det finns isländska källor som omnämner jakt med rovfåglar i Västergötland på 1000-talet, men inga gravar).

  2. SAU skriver:

    Hej Tommy!
    Spännande och roligt med så kompetent input! Det uppskattas mycket. Tack!! 🙂

Lämna ett svar till Tommy Tyrberg Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *