Rapport över ett rapporteringsmöte

Rolf Källman och Ylva Larsson från Riksantikvarieämbetets Informationsavdelning

Det räcker inte med att gräva, vi måste på något vis få ut informationen också. Annars är det sorgliga faktumet att vi nästan lika gärna kunde ha struntat i grävningen. I början av veckan samlades 150 representanter från grävkontor, museer, länsstyrelser och RAÄ till ett 2-dagars rapporteringsmöte.

Det vanligaste sättet att avrapportera en grävning är naturligtvis den arkeologiska rapporten, men denna enkla term döljer en påtaglig variation i upplägg, omfattning och publik. Från enkla små tekniska rapporter från utredningar, till tegelstensmonografier med analyser, synteser och vetenskapliga diskussioner. Men konferensen kom att handla mycket om alternativa sätt att rapportera, både sånt som sker nu och sånt som skulle kunna ske i en inte så avlägsen framtid. Tanken är att de arkeologiska resultaten ska nå ut till allmänheten på olika sätt, och detta sker vanligen genom media och populärvetenskap. Kristina Ekero Eriksson inledde konferensen med en tankeväckande, informativ och delvis deprimerande genomgång av vetenskapsjournalistiken i Sverige (= krig, blod, vikingar – men bara om det är män!). Hon gav god råd kring populär förmedling och påpekade att det viktigaste för henne och hennes kollegor var att producera under hård tidspress och inom begränsade ramar – något vi alla kan relatera till. Ett telefonsamtal gav ofta mer än aldrig så många böcker, och god tillgängliggörande av aktuella händelser var guld värt när hon nosade runt på internet.

Vi underskattar lätt vilken otrolig tillgång arkeologin kan vara rent PR-mässigt för stora projekt, kanske för att vi faller i fällan att tro på de som bara vill klaga över våra kostnader. Gert Magnusson tog i sitt föredrag om E22-projektet upp att Vägverket noterade att de lagt 17 miljoner på att ändra folkopinionen i områdena som berördes, utan märkbar effekt. Arkeologernas samarbeten med skolorna och visningar för allmänheten kostade en bråkdel av detta och gav ett enormt lyft av opinionen. Vi kanske borde bli bättre på att synliggöra detta för exploatörer som ondgör sig över utgifterna.

Under 2000-talet har fältundersökningarna ändrats så att huvuddelen av vår data samlas in digitalt, i datorn i första hand och på papper i andra hand. Detta har lett till stora problem i termer av bevaring och tillgänglighet, vilket Rolf Källman och Ylva Larsson från Riksantikvarieämbetets Informationsavdelning kunde berätta om. När det gäller lagring är papper den överlägsna vinnaren trots all tekniska framsteg. Problemet är att när det gäller användning, spridning och förmedling så är digital lagring oumbärlig. Frågan berördes redan under första dagen, men det var upp till Ulf Bodin att under den andra dagen måla upp hur ett digitalt nationellt undersökningsregister skulle kunna se ut. Hans presentation finns uppladdad och han har bloggat lite om sina tankar också. Han låter lite uppgiven tyvärr, vi får hoppas att han får ny energi när vårsolen tittar fram. Katty Hauptman Wahlgren som var moderator första dagen är lite mer förhoppningsfull inför framtiden.

Som Ulf nämner i sitt blogginlägg så låg regeringspromemorian 2011:6 som en skugga över hela samlingen, och även om den inte var fokus så kom den ofrånkomligen upp i en del föredrag. Björn Magnusson Staaf var starkt kritisk till att så mycket av de senaste decenniernas diskussioner rört sig kring kostnaderna för arkeologin och inte kvaliteten. ”Har Sverige råd med samhällsrelevant arkeologi?” frågade han. Om svaret är nej kan vi lägga ned hela lagstiftningen, men om det är ja så måste vi försvara vår yrkesheder. Det gäller kanske inte minst rapporterna som inte får bli oläsliga sammanställningar av tekniska uppgifter. Både Agneta Lagerlöf och Ola Jensen lyfte fram hur den nödvändiga framväxten av rapportnormer under 60- och 70-talet tyvärr ledde till ett för arkeologerna själsdödande arbete utan möjlighet till analys och reflektion. Det vore synd om vi fann oss tillbaka i det scenariot efter att ha drivit igenom under 80- och 90-talet att rapporten ska vara vetenskaplig och bidra till kunskapsspridning. Johan Blidmo, VD för Arkeologikonsult som har bakgrund som ekonom och controller, noterade att i den branschen försöker man sträva efter att datainsamling ska utgöra 20% och analys 80%. I nuläget är det närmast det motsatta inom arkeologin.

Att uppdragsarkeologins resultat behövs är uppenbart, Torun Zachrisson tog i sitt föredrag upp hur fundamentalt viktiga rapportering från grävningarna är för forskningen, då vi utan detta material lätt skulle hänfalla åt att bara bekräfta våra egna etablerade föreställningar. Fornlämningar har den egenheten att de inte sällan ger oss nya och oväntade material som vi måste förhålla oss till. Precis som så många andra på konferensen så efterfrågade hon fler synteser.

För den som vill delta i ganska livaktiga diskussioner kring möjligheten till ett digitalt undersökningsregister rekommenderas att skaffa en profil på LinkedIn och gå med i gruppen CAA-SE. Själv hoppade jag in med ganska kort varsel pga en avbokning och höll en presentation om hur rapporten fungerar som profil för grävfirmor, och vikten av att se att rapportarbetet är en fundamental del av hur medarbetarna tillgodogör sig kunskap. Rapporten är det materiella resultatet, men medarbetarnas kompetensutveckling är det immateriella resultatet och det ska inte underskattas.

Det efterfrågades på konferensen bra sätt att hålla allmänhet och media àjour med vad som händer mellan fältfasens avslut och rapportens publicering. Kan bloggverktyg som denna månne vara en bra metod?

Det här inlägget postades i Allmänt, Seminarium. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Rapport över ett rapporteringsmöte

  1. Ann Hörsell skriver:

    Hej!

    Rolf och Ylva jobbar ju på RAÄ, Rolf är chef för Informationsavdelningen och Ylva jobbar på arkivet (ATA) med arkeologisk dokumentation. När du Twittrade att Riksarkivet inte har en långsiktig strategi för lagring av elektroniska handlingar var det RAÄ eller RA du menade? Undrar hon som jobbar på Riksarkivet.

  2. Åsa M Larsson skriver:

    Jag råkade skriva Riksarkivet först i texten men när jag lade in fotot insåg jag att de jobbade på Informationsavdelningen och skrev in rätt där – och sen glömde jag ändra i texten! Tack för att du uppmärksammade det, jag har ändrat där nu.

    När det gäller twittret så förstod jag det som att det i nuläget saknas formellt nationellt uppdrag att ordna långsiktig lagring av elektroniska handlingar från kulturminnessektorn och att Rolf och Ylva tyckte att Riksarkivet vore en utmärkt enhet att ansvara för detta. Men att detta uppdrag naturligtvis måste komma med nya resurser (pengar och personal). Det tråkiga var att det inte verkar finnas några planer på detta i nuläget, vilket gör att vi riskerar att förlora många års arbete i framtiden för att de inte görs kompatibla över tid. Att Regeringens nya Digitaliseringsråd helt saknar representanter från kultursektorn sänder inga hoppfulla signaler…

    • Ann Hörsell skriver:

      Riksarkivet har det övergripande ansvaret att ta fram regler och riktlinjer för den digitala långtidslagringen, men det är
      upp till varje myndighet att ta ansvar för att deras information och system följer dessa, inte minst när man bygger upp systemen. Jag jobbade själv med frågan då jag var chef för ATA. Tråkigt nog har man inte lagt resurser på den delen.
      Riksarkivet jobbar idag aktivt tillsammans med E-delegationen med frågan om ett för myndigheterna gemensamt e-arkiv.
      Se : http://www.edelegationen.se/sida/e-arkiv-och-e-diarium. Det kommer dock fortfarande att vara så att det faller på varje myndighet att se till att de egna systemen fyller kraven för att informationen ska kunna långtidslagras i ett gemensamt
      e-arkiv. Det handlar om hur du bygger systemen med lagringsformat, metadata etc. Egentligen är det samma typ av krav som ställs för att du skall kunna delta med information från din databas i K-samsök eller Europeana.
      Riksarkivet fick också i uppdrag att ta hand om det digitaliseringssekretariat som Kulturdepartementet beslutat om och vi håller just nu på att rigga det efter att ha haft en träffa med alla de myndigheter som bidrar med resurser till detta. Här år frågan om långtidslagring en av de högst prioriterade! se http://www.sweden.gov.se/sb/d/13149
      När det gäller digitaliseringsrådet är väl jag också lite frågande med tanke på det ovan relaterade. Inriktningen verkar dock mera vara mera näringsliv/business än myndigheter i sammansättningen.

  3. Åsa M Larsson skriver:

    Jättebra genomgång och länkar. Det är intressant att se hur den uråldriga arkivvetenskapen både står inför fundamentala omvälvningar och samtidigt är mer relevant nu än det varit på länge. Eftersom en så betydande andel av all den data vi inom min sektor genererar är just digital, och denna digitala information skulle kunna utgöra en viktig bas för synteser som analog data inte riktigt kan, så är det jätteviktigt att detta lyfts på hög nivå.

    Lycka till!

Lämna ett svar till Ann Hörsell Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *